På biblioteket i Åkersberga köpcentrum hade personalen förberett tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur. En skara på 30 personer, personal och besökare stod beredda med champagneglaset och knaperpinnar. Visningen på storskärm krånglade, men i det avgörande ögonblicket funkade mottagningen. När namnet Bob Dylan kom från Sara Danius läppar brast skratt och glädjeyttringar fram. Både från skärmen och i bibblan. Själv rörde jag inte en min eftersom jag just anlänt och var något disträ. När jag hörde och även förstod att det var Bob Dylan som fått priset kostade jag på mig ett behärskat leende. Nu snurrade mina tankar kring vilka motiv som Svenska Akademin kunde tänkas ha. För mig var det mer eller mindre uteslutet att priset blott var grundat på konstnärlig excellens. Marknadsföring av Nobelpriset till en bredare publik i världen, politiska motiv i världen och i Sverige, egotripp för ganska nya ständiga sekreteraren, allt möjligt kom för mig. Och där står jag.
I hissen på väg från biblioteket gav mig en medpassagerare, lätt förvirrad, en fråga om inte den där Dylan egentligen var sångare. I sann folkbildningsanda svarade jag: Sångare och diktare. Är du obekant med Bob Dylan? Ja, blev svaret och våra vägar skildes.