Jag läste miljöpartisten David Helldéns artikel i Kvartal ”Sverige kan ta emot fler” där han propagerar för fler invandrare till Sverige. I den stunden kände jag starkt ogillande. Istället för att hemfalla åt kritik i en av tidens ödesfrågor valde jag att ta upp en delfråga, språkfrågan som är ett kärt problem som jag ofta tar upp i situationer där jag själv är en del. Det händer ibland i kontakt med vårdboende för en nära anhörig att friktion uppkommer där språket spelar in. Då drar jag mig inte för att påtala dåliga språkkunskaper när språket kan ha inverkat menligt. Kritiken kan tas emot med jämnmod, men också med tacksamhet. Ibland rinner sinnet hos tjänstepersonen med s.k. invandrarbakgrund så till den milda grad att jag blir kallad rasist. Det har inträffat några gånger, något som kan ha förgiftat kontakten under en tid. Efter min uppföljning har emellertid stormvindarna mojnat.
För kommentaren i Kvartal kan språkproblemet, tänkte jag i hastigt mod, lyftas till en allmängiltig fråga i kontakterna mellan invandrare och samhället. Jag bestämde mig för att ställa frågan om vilka konsekvenser som brister i talad och skriven svenska får för samhällsekonomin. Eftersom utrymmet för en kommentar i Kvartal är litet försökte jag lägga krutet på halvkunskaper och halvfärdigheter i det svenska språket. Det är extra bekymmersamt därför att missförstånd skapas som får grogrund, kanske under lång tid.
Mitt misstag i samband med min ofullgångna kommentar i Kvartal var att jag felbedömde behovet att utveckla problemställningen med förslag på hur konsekvensanalysen kan genomföras. Det återstår för mig att försöka lösa i ett sammanhang som passar bättre än kommentarsfältet i Kvartal.