I fotbollen ser det ut som att spelarna värderas efter prestation, senast i matchen Sverige–Japan där Elanga sköt Sverige till förhoppningsvis lyckosam fortsättning i VM. Ser vi samma fenomen ifråga om rasism som på många områden inom kulturen där idrott kan sägas ingå. Är det så att icke-svenskar möter andra förväntningar och krav än etniska svenskar? Är entusiasmen särskilt tydlig när det går bra? Konstigt vore det annars, eller?
Media kunde göra mer för att problematisera relationerna? Törs media och deras enskilda journalister som är delar av samma idoliserade samhälle? Jag tvivlar. Men det hindrar inte att goda förhållanden finns både i VM-länderna och Sverige. Måttliga ambitioner för studier av kulturgränser får gälla även här på läktaren.