Tillträdet av ny partiledare t.ex när Bengt Westerberg blev partiledare för Folkpartiet benämndes Westerbergeffekt när kraftig ökning i väljarstöd kunde inhöstas. Något liknande för Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna kommer sannolikt inte att kunna konstateras. Den nu uppkomna konflikten, avgrundsdjup enligt media, efter överenskommelsen med Sverigedemokraterna i regeringsfrågan har fått vissa bedömare att förutse partiets totala utradering i svensk politik. Om det också gäller på kommunnivå är oklart. Snacka går men tänka tycks vara svårt.
Det gamla vanliga, att orientera sig kring riksdagsspärren fyra procent, har begränsat debatten och tankeförmågan hos politiker och media. Antag att paritet åker ur riksdagen så borde det ändå finnas mycket att debattera och analysera. Mohamssoneffekten! Inte nödvändigtvis i termer av procent, spärr och taktikröstning vid årets val, utan just i termer av effekter generellt, i pluralis således. Frågan är fri. Vad är intressant, vad kan iakttas som kan erbjuda överraskningar på det politiska fältet? Har Simona och hennes kärntrupp kommit fram till att det är bättre att dö med stövlarna på? Har de föreställningar om att effekter uppkommer, även om det inte leder till att L blir kvar i riksdagen, åtminstone på kort sikt? Blir detta ett reningsbad för partiet som kanske mest skapat intrycket ”Att vara liberal är att vara kluven”. Läggs grunden till två nya liberala partier? Kommer Mohamssoneffekten i framtiden att stå för upplösning av gränsen borgerlig kontra socialistisk? Vart tog begreppet socialliberal vägen? Hög tid isåfall med tanke på redan uppkomna förändring på djupet och förändringar på ytan med politisk terminologi.
Det finns anledning tro att Mohamsson och ett kotteri i Liberalerna visste vad de gjorde. Att effekter skulle uppnås, inte nödvändigtvis procentpoäng på samma sätt som bäst i klassen Westerberg. Här och nu, före landsmötet i L, föreslås benämningen Mohamssoneffekt.