Utan att finna Hasse & Tage på listorna för Kulturkanon finns en koppling till Giorgio Armani som har gått bort idag. Hurdå? Namnet Armani får mig att tänka på ett sjungande utrop av Hasse: ”Anna Magnani, det ger jag fan i”.
Denna omvända metod för kanon som fönster leder vidare till klädkulturen i min hemstad Umeå. Ända fram till 70-talet när näbbskor, parkas och palestinaschalar tog över fanns en medvetenhet inom herrmode. Det fanns på 50-talet, 60-talet och 70-talet ett stabilt utbud från flera herrmodebutiker med doft av Armani innan det världsberömda modehuset Armani överhuvud taget var påtänkt och grundat 1975. Det var Danielssons, Dahlströms, Säfströms, Saedens och Zingmarks. Samtliga hade erfarna och skickliga säljare. De kunde förmedla känslan av ”sitter som gjuten” efter vederbörliga ändringar med hjälp av butikens skräddare, det mot ett modest tillägg på priset. När kunden hade bestämt sig för en kostym eller blazer+byxor kom den naturliga följdfrågan om skjorta och slips därtill. I många fall kunde slipsen komma med på köpet.
Mitt exempel om herrmodet i Umeå kopplar till en företeelse som vuxit fram, nämligen användning av begreppet kultur som fått relevans på många områden. Trägårdh och hans hejdukar för Kulturkanon skulle få ett svettigt forskningsarbete att kartlägga kulturkanon före 1975.
PS
Eller var det Pekka Langer som fällde yttrandet: ”Anna Magnani, det ger jag fan i”? Meddela dina iakttagelser till professor Lars Trägårdh, Kulturkanon!