Varje dag och minut rapporteras om de vidrigheter som begås i Ukraina och Gaza. Media och privatpersoner i sociala media ondgör sig mer och mer. Fördröjningen har varit monumental. Det är mänskligt och förklarligt med denna fördröjning. Hur gör man? Vem ska man rikta sig till? Vem upplåter plats för mig? Sedan kommer det i bästa fall ut något, men oftast tillbakahållet och försiktigt. Och varför ska jag visa min upprördhet och medkänsla? Hur ska mina närmaste reagera? Ska jag verkligen hålla igen när det handlar om sådana vidrigheter. Utrikesministern lär ha härsknat till riktigt ordentligt idag över vidrigheterna i Gaza, nu för dödandet av ett stort antal journalister. Så dags! Men bättre sent än aldrig, eller?
Organisationer kämpar med praktiskt bistånd i Gaza, men blir ständigt motarbetade av Netanyahu och hans krigsmakt som dödar människor och krossar samhällen. Det är omöjligt för de hjälpare och journalister som befinner sig på plats nära Gaza att överblicka och att ingripa.
I Ukraina tvångsrekryteras soldater och dödstalen stiger för varje dag. Västmakterna pumpar in krigsmaterial i stor omfattning. Någon spärr är svår att upprätthålla. Långdistansraketer ställs till förfogande, synbarligen utan tanke på det värsta, nämligen risken för kärnvapen.
Tänk om våra makthavare kunde kalla saker vid dess rätta namn.