Jag själv har anledning att se upp med historielösheten. När påskhelgens betydelse har reducerats till hållpunkt för byte till sommardäck, då kan man tala om förfall. På senhösten fungerar allhelgonahelgen som hållpunkt för byte till vinterdäck. Traditioner, kyrkliga och sedvanor i familjen har skrumpnat. Demografiska förändringar spelar stor roll. Ökningen av 1-personhushåll spelar roll. En drastisk förändring förra julen var julskinka, skivad i smörgåsmatformat 100 gram som kunde tillgodose den längtan efter julskinka som kunde finnas i 1-personhushåll, studenthushåll eller pensionärshushåll. När det gått riktigt långt, då kan tomheten och frågorna komma. Den stora förändring som sker med övergång till vegetarisk kost gör inte så mycket väsen av sig. Bortfallet av traditioner medför ofta att gammalt ersätts med nytt, åtminstone med tillkomsten av variationer. En berättigad fråga är i vad mån det växer fram något nytt och med vilka upplevelser. Nu snackar vi mycket brett om mattraditioner och religiösa uttryck.
En fråga i tiden som kan väckas är om vi behöver en kulturkanon för våra traditioner, för mathögtider och religiösa högtider. Kära läsare, du hör själv hur orimligt det låter. Lika orimligt som litterär kanon. (Som i Danmark). Är det möjligt att ta tillvara det som kan omfattas av alla grupper i samhället, utan att göra anspråk på kanon i sin absoluta mening? Personligen tror jag att det är möjligt. Men då gäller det att söka nya utgångspunkter för en fri debatt och att tillåta att debatten får ta tid, kanske väldigt lång tid.