I Nobelpristider finns det anledning att också tänka på betydelsen av misslyckanden med personliga satsningar i vetenskapens tjänst. Som inspiration kan användas berättelsen i en intervju i SR P1 med Gösta Alfvén, son till nobelpristagaren Hannes Alfvén. Intervjun handlade om prestation i skolan. Gösta berättade att Hannes inte klandrade, för att istället uppmuntra. Gösta berättade att han kunde få en chokladkaka efter ett misslyckande i skolan till Göstas förvåning, men väl förklarat av Hannes.
Tänkande om misslyckanden har anor lika gamla som människan själv. Men jag har aldrig stött på diskussioner om misslyckanden att nå elitnivå i forskning eller litteratur, t.ex på Nobelprisnivå. Många ingångar är tänkbara som tröst, kompensatoriska insatser. Eller hån. Men visst kan man välja i samma anda som uppmuntran, som Hannes Alfvén för sin son Gösta. Att skapa en fullskalig organisation för uppmuntran av dem som misslyckats att få Nobelpris skulle kräva kanske hundra gånger större organisation än nuvarande för pristagare. Definition av misslyckande kan väljas och hämtas ur protokoll från respektive priskommittéer.
I linje med denna fundering kan också försök göras till värdering av effekter. Denna alternativa linje att uppmuntra personer som misslyckats kommer kanske att överflygla idéerna i Alfred Nobels testamente. Men att gå så rakt fram som denna text beskriver är ett önsketänkande. Men grundtanken att ge stöd i samband med misslyckanden på elitnivå har potential. Det kanske också gäller misslyckanden generellt, men det är en annan femma.