Jag tillhör en kategori som påtalar dåliga kunskaper i svenska. Det kan gälla i alla möjliga sammanhang där dåliga färdigheter i talad svenska vållar problem. Idag skulle jag på telefon kolla med Stora Sjukhusets ortopedakut om händelser rörande en nära anhörig. En fråga jag ställde vid niotiden till mottagningssköterskan var: ”var finns NN?” Svaret var: ”NN finns på Lilla Sjukhuset avdelning 71”. Då tänkte jag snabbt åka de 2 milen för ett besök. Men jag fortsatte att ställa frågor: ”Har operationen av NN gjorts?” Det kunde inte mottagningssköterskan besvara. Istället kom svar på staplande svenska att ”NN är på avd 59 på Stora Sjukhuset”. Frågor och svar fortsatte och jag kände osäkerhet om vad som gällde. (Operationen gällde en benamputation.)
Jag valde att uttala mitt missnöje: ”Du talar dålig svenska. Du var på väg att skicka mig till fel sjukhus”. Sköterskan gjorde så gott hon kunde, men i hennes fall blev det fel. Jag kände inte någon anledning att bagatellisera. I det jobbet på ett sjukhus behövs väl talad svenska.
I andra situationer kan jag ha fått argument där personen bestämt säger sig kunna tala svenska – framfört på staplande svårförståelig svenska. Ingen har blivit hotfull över min kritik, men väl blivit förvånad över att någon talar klarspråk om ett växande problem, nämligen dåliga kunskaper i svenska bland invandrare. Även personer med svenska som modersmål kan ha dåliga kunskaper. Jag kanske ska börja hacka på dem också vid behov.