Att inte informera berörda hushåll i glesbygd om nedmontering av vägbelysning är ett misslyckande. I moralisk mening ett brott. Dessutom är det förkastligt att staten tar energin från närbelägna energikällor, vindkraft och vattenkraft som inte används för lokalsamhällets livsvillkor. Att höra den självsäkra trafikdirektören svara på journalistens frågor är en pinsamhet. Det går i regel bra att redogöra för sakernas tillstånd, men att nonchalera informationsbehovet och frågor om beslutsunderlaget visar på myndighetspersonens tondövhet. Bort det.
I Stockholm, t.ex i Österåkers kommun har man under några år investerat i standardökning av vägar i kommundelar med övervägande fritidshus. Vägar har breddats med gång- o cykelbana och med vägbelysning. Det har tagit lång tid i Österåker men nu finns god vägbelysning och säkrare vägbana med sidobana. Även om vi räknar med kostnad per trafikerad timme och person blir kostnaden högre i glesbygd än för kostnad per trafikerad timme i fritidshusområden i Stockholm. Om vi i kalkylen inför fiktiv intäkt per timme i Jämtland och i Stockholm blir det bättre att satsa på Stockholm. Så vad ska då staten göra? Ett är klart: satsa där pengarna gör mest nytta – men delge kalkylerna för berörda parter, kommuner och medborgare.