… det vill säga fysiska platser är en tanke som uppkommit tack vare mitt nuvarande boende i en förstad till Stockholm. Av olika anledningar har jag blivit bunden till förstaden. En anledning är samlivet med rörelsehindrad fru. Det behöver inte medföra begränsning till en area men blir det ändå. Det har medfört ett behov att lära känna den omedelbara närheten i förhoppningen att finna meningsfullhet även utan täta kontakter och upplevelser av stadsmiljöerna inom tullarna. Det leder vidare till en uppgörelse med tidigare livserfarenheter. Så där snabbt och slarvigt känns det som att jag har missat kapitalt upplevelser i en lång rad städer i Sverige men även i andra länder. När jag planerat resor har jag automatiskt tänkt att jag vill bo centralt som det brukar heta. Det är dags att ifrågasätta både begrepp och betydelse. Redan så här kan jag inse att jag har lika mycket oupptäckt som jag under ett långt liv upptäckt. Men nu med andra referenser. Mitt nya betraktelsesätt har samma giltighet för Åmål som Paris. Ett genomförande av nyupptäckter för tidigare besökta städer innebär en mental utmaning. Hur ska jag närma mig en stad vilken som helst? Om jag kommer med tåget så hamnar jag centralt och riskerar att fastna i gamla och förvärvade föreställningar som kan blockera min förmåga att leva mig in i periferins själ eller betongrealism eller varför inte äkta svensk tråkighet. Periferin innehåller per definition oändligt mycket att upptäcka. Du kommer att lagra ditt minne med två Åmål, två Paris. Eller blir det tio Paris? Det trodde du inte, va! Den stora och svåra mentala matchen blir att frigöra sig, att älska, att avvisa, att berätta om nya universa. Att komma hem till Gävle och berätta att du just kommit hem från Paris gör att vännerna tror sig veta ganska väl vad du haft tillgång till. Den här gången blir det inte så.