Året var 1970, en sommardag när jag och min fru gick längs Slottskajen i Gamla Stan, Stockholm i öst-västlig riktning. På avstånd, ett hundratal meter bort såg vi ett blekt ansikte på en person som verkade bekant. Det måste vara Olof Palme. Vi fortsatte längs den smala trottoaren. Jag insåg att vi snart skulle möta och passera den kända personen. Och att vi inte kunde undfly ett närmande. En underlig känsla som liknade rampfeber kom smygande. Mannen som tveklöst var Olof Palme, hade en struttig och frimodig gång. Håret fladdrade och ansiktsuttrycket var öppet leende. Jag intogs av respekt men även osäkerhet. Ska jag hälsa, hur isåfall? För Palme kan det inte ha varit något problem. Han hade ju ett stående ansiktsuttryck som kunde uppfattas som hälsning. Jag behöll för min del ett så uttryckslöst kroppsspråk som möjligt. Hur min fru reagerade visste jag inte, så självupptagen som jag var. Vi fortsatte att promenera, jag och min fru. Jag minns inte vilka reaktioner som kom efter att vi passerat varandra. Men möjligen undslapp oss någon kommentar om att det var nog statsministern som vi först hade sett på långt avstånd och sedan passerat. Hela omgivningen var folktom på Lejonbacken och Slottskajen. Det var bara vi, Olof från väster och Lena & Urban från öster som obevekligt drogs till varandra längs den långa, långa trottoaren i Gamla Stan, för att aldrig mötas åter.