Omläggningen av världspolitiken med USA:s snabba och överraskande undandragande av sin ledarroll i Europa skapar något helt nytt i allianspolitiken för Sverige och de nordiska länderna. Det verkar som att Trump och USA menar allvar med sina signaler till Europa. Men med Trumps ombytlighet är det ändå klokt att hålla dörren öppen. Till en början har inte signalerna tagits på fullt allvar från de europeiska länder som kan komma att påverkas. Tyskland har blivit starkt ifrågasatt med motgångar inom ekonomin bl.a för tysk bilindustri. Volkswagen har efter skandalen med fusk i redovisning av utsläpp hamnat i en spiral med tappade marknadsandelar på världsmarknaden och neddragningar i produktion och personal, utan att ha kunnat kompensera med teknisk och kommersiell utveckling. Inrikespolitiken har fått en annan struktur med framväxten av högernationalism, främst med AfD, Alternative für Deutschland som vuxit sig stark både i västra och östra Tyskland. Upplösning av EU-samarbetet står högt på programmet.
Kritiken av EU har blivit legio. Vadslagning om när EU går i stöpet har blivit ett vanligt objekt. Så för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Žižek är det lika bra att konstatera att katastrofen och undergången redan är här. Filosofen inbegriper då allt och alla problem. Då tar man på allvar tag i problemen redan nu.
För Sverige och Norden får vi räkna med en diskussion om vem eller vilka partners vi kan sikta in oss på. Danmark har redan öppet deklarerat att USA är ett hot. Kommer blickarna att vändas mot Tyskland som militär stormakt och partner? Andra världskriget med nazismen ligger nära i tid och allt tyskt kan därför kännas motbjudande och latent hotfullt. Men nöden har ingen lag. Det gäller för storpolitik också.