Thelonious Monk och kulturell kannibalism

I TV fanns den 1 januari på Öppna kanalen en film från 2015 om The Thelonious Monk institute, oannonserat under ”nattfilm”. Programledare var Herbie Hancock f. 1940, världsberömd jazzpianist tillsammans med en dam som tycktes representera finansiering. På scenen fanns ett flertal jazzmusiker som improviserade över John Lennons ”Imagine” med sång och instrumentalmusik. Annie Lennox f. 1954 deltog som namnkunnig popsångerska och Wayne Shorter (1933-2022) som namnkunnig tenorsaxofonist, med anor från jazzens guldålder med bebop på 1950- och 1960-talen. Han var ovetande om sin roll som gisslan i en kulturell process.

Vid sökning på webben fanns uppgifter om The Thelonious Monk institute of Jazz Performance bildat 1999 och tillhörigt USC Thornton School of Music med säte i Los Angeles. Skolan bedriver utbildning och forskning i klassisk musik och populärmusik. Enligt uppgifter namnändrades institutet 2019 till Herbie Hancock Institute of Jazz. 2016 offentliggjordes också en stor donation på 150 miljoner dollar till skolan från superpopstjärnan Herb Alperts familj. Med denna bakgrund går det inte att frigöra sig från tanken att pengarna kom att dominera profil och innehåll för utbildning och forskning vid denna skola.

Grunden lades med den good-will som tillfördes genom namnet Thelonious Monk (1917-1982). Monk var och är högt uppskattad av världens jazzfans och världens jazzmusiker. Detta förstod grundarna av The Thelonious Monk Institute att utnyttja. Det går inte att belägga att detta var ett taktiskt spel för att senare kunna vidta förändringar. Här kommer ett fenomen in som kan kallas kulturell kannibalism. Efter tjugo år skedde namnändring med hjälp av tidens mest kända och i breda lager uppskattade jazzpianisten Herbie Hancock. Om Monk var bebop-erans favorit var och är Hancock jazzhabituéernas favorit, över genregränserna. Med denna ordning kunde skolledning och ägare maximera framtidsutsikterna genom starten med Monks särställning inom jazzen för att sedan bredda attraktionskraften med Hancock som representerade bredd och virtuositet. Dessutom hade Hancock en retorisk förmåga inför en bred jazzpublik med engagemang inom utbildning och forskning. Detta spelade investerarna väl i händerna som även hade planer för att befästa namnet för Herb Albert som representerade massans popmusik. För dem som älskar Monks jazzkonst är händelseutvecklingen ett fall av kulturell kannibalism. Detta kommer att undersökas vidare även för andra kulturpersonligheter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *