Det verkar vara lätt att få medhåll i kritiken av Richard Jomshofs famösa yttranden om Muhammed, islam och islamism. Andra tycker att det är ett kryperi. Jag intar en tredje ståndpunkt och anser att debatten borde handla om hur illdåd i religionens namn, som med islam, kan underhållas och spridas i bildningens och människokärlekens namn. Utan att ett nytt prästerskap uppstår, som riskerar att kompromettera goda avsikter. Att – som gjorts i Sverige och många länder – sätta munkavle på den känsliga kritiken kan kännas lugnt och bra för stunden, men det kan bara bygga upp nytt och större hat. Hur, när och var kan öppna samtal äga rum?
Ett ställe att börja med kan vara Sveriges riksdag. Också i justitieutskottet där Jomshof verkar. Omvärlden förväntar sig att diskussionen fullföljs och hålls levande i våra demokratiska församlingar, där Sveriges Riksdag är den främsta instansen i Sverige. Den ordningen är grundläggande för en diskussion, att gå vidare varifrån den etablerades. Förmodligen kommer frågan att diskuteras i ett stort antal andra sammanhang. Men nu måste våra politiker försöka återföra frågan dithän, där diskussionen tog fart och fick ny relevans. Det kan komma att visa sig att många riksdagsledamöter från alla partier kan bidra till en konstruktiv fortsättning som vi kan känna oss tacksamma för.