Public service genom SVT Morgonstudion och SR 1 genom P1 Kultur intervjuade den nya kulturministern Parisa Liljestrand med frågor som besvarades invändningsfritt men föga engagerande. Frågan om kulturkanon fick stor plats. I slutet gavs en bild på tre verk där frågan ställdes huruvida de tre specifika verken med upphovspersoner borde ingå i kanon. Verken som visades var böckerna Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”, Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi samt Ruben Östlunds film ”Triangle of Sadness”.
– Det är ju fantastiska författare allihopa och två av tre böcker har jag ju själv läst och tyckte var väldigt väldigt bra, men om de ska ingå i en kulturkanon, det ska inte jag svara på, sa Parisa Liljestrand.
Svaret var ju korrekt i så motto att hon hade läst två av verken. Men hon upptäckte inte, och påtalade inte att det tredje verket var en film av Ruben Östlund. Programmakarna hade gillrat en fälla som de kanske själva tyckte gjorde sitt jobb att avslöja kulturministerns bristande kunskaper.
Intervjuerna som gjorde anspråk på att handla om kanon och kultur överhuvudtaget missade en aspekt som hade varit givande. Tillfälle fanns att diskutera våra möjligheter att ha heltäckande kunskaper på ett område, här på ett visst kulturområde. Även programmakarna borde inse att efter tillkomst av moderna media finns oerhörd kapacitet att sända information om gamla och nya ämnesområden. Samtidigt finns kognitiva gränser som bidragit till att fragmentisering av kunskaper ägt rum. Det som redan tidigt kundeses som omöjligt har om möjligt blivit ännu mer omöjligtatt behärska av individer eller kollektiv.