Turkiets president Erdogan vill inte att Sverige och Finland ska bli medlemmar i NATO. Hans argument är att Sverige har blivit tillflykt för terrorister, främst PKK. Det kan tolkas som ett legitimt argument på många håll i världen. Men är det trovärdigt och tungt vägande? Är det en dolkstöt i ryggen på Sverige för engagemanget i samband med pogromerna mot armenier? Sverige genomförde en kampanj 2010 för att rikta världens blickar på ett folkmord 1915. En diplomatisk kris uppstod 2010 mellan Sverige och Turkiet dä respektive ambassadörer kallades hem. Det finns konflikter som aldrig blivit utklarade mellan de båda länderna. I nuvarande situation har Turkiet valt en av konflikterna som passar processen. Det råkade bli Sveriges relationer till PKK. Tacksamt att tillgripa, tacksamt och möjligt att förhandla bort. Kanske i utbyte av någon fördel, ännu icke nämnbar.
När det gäller Rysslands sedan lång tid framförda argument mot att få fler Natoländer inpå sina gränser finns något som är svårt att kommunicera. Egentligen är det bara att titta på kartan för att förstå mer av Rysslands position. Med Sverige och Finland som NATO-medlemmar bör vem som helst kunna förstå något av djupt mänskliga reaktioner. Avståndet till Västerhavet blir mentalt oerhört mycket större. De andra länderna kring Östersjön är redan medlemmar i NATO. Kaliningrad, ett län i Ryssland, är ett andningshål men ser ändå ynkligt ut för att vara fönster mot Väster för världens till ytan största land. Ja, men vattenvägarna då med Finska viken som utfart till internationellt vatten? Ett försök att tolka den mentala upplevelsen leder dock fram till att ”ryssen” kan känna sig ännu mer inklämd om Sverige och Finland ansluter sig till NATO. Känslan kan finnas för alla nivåer, i luften, på havet och under vattenytan. Poängen för detta försök till tolkning av ”ryssens” mentalitet är att det inte går att använda i realpolitik. Ett icke-problem för ”ryssens” motparter.
Så här kan man fortsätta att inventera vad som kan kallas pseudogeopolitik. Pseudoproblem kan vara omöjliga att föra in i säkerhetspolitisk analys; icke förty kan de vara relevanta för någon av parterna.