Västs strateger har varit fult upptagna med att bedöma risker med världskrig. En skillnad mot Kuba-krisen är att Satan denna gång har ett stort antal höga beslutfattare som motståndare på andra sidan förhandlingsbordet. 1962 var det endast några få på vardera sidan telefonlinjen, Kennedy med rådgivare respektive Chrustjov med rådgivare. Vad innebär det för förhandlingen om krig, liv och död? Putin sitter ensam på ena sidan, på andra sidan sitter ett stort antal ansikten, regeringschefer och höga befattningshavare i EU och NATO. Och Ukrainas statsledning.
Kan det vara så att en person som Putin kan maximera sina hatkänslor genom att hota en hel grupp av ledare? Att krossa världens högsta leda i grupp. Är då den enklaste, självklara och logiska åtgärden att utlösa ett kärnvapenkrig? Tilläggas ska att Ryssland har säkerhetssteg för användning av kärnvapen. Putin kan inte själv besluta att ”trycka på knappen”.
Det kan medges att frågeformuleringen är naiv, en stark förenkling av något som är ofattbart komplicerat. Men det är ändå ett steg för att söka analysera Putins mentalitet, mer än att beskriva honom som skvatt galen, mentalt otillräknelig. I denna förhandling är risken för kärnvapenkrig betydande, större än risken när det stod mellan bara två beslutsfattare, Kennedy och Chrustjov. En av många tänkbara förklaringar är att den här gången har en lång process av känsloyttringar utspelats mellan beslutsfattare, där nu skeppen är brända för en väg tillbaka.