Vi har under många år vant oss vid att höra ropen på byggandet av Norrbotniabanan. Efterhand som finansiering och beslutsprocess klarnat har fokus förflyttats till förläggningen av resecentrum längs banan. Först gäller det de större städerna Skellefteå, Piteå, Boden och Luleå. Även satelliter som Sävar, Bygdeå, Robertsfors, Ånäset. Striden om central eller extern passage genom respektive städer är utkämpad där central passage vunnit i samtliga städer. Argumenten för central passage har varit tron på större attraktivitet och kortare terminaltider (i Hudiksvall valdes extern passage). I Skellefteå har man i dagarna gått ut med beslutet att riva åtta byggnader centralt, söder om spåret, längs Södra Järnvägsgatan, mellan E4 och Lasarettsvägen. Där ska resecentrum och flera nya byggnader placeras. Beslutsfattarna för fysiska investeringar har gjort rivstart så det ryker och osar när man nonchalerat att ge information till ett stort antal hyresgäster, företag mm. Resecentrum är en fråga som tycks angå alla. Här kan frågan ställas varför just ett resecentrum har så stor dragningskraft hos allmänhet och politiker.
När det gäller Norrbotniabanan finns frågor som är för stora för att beröras. En fråga är: Vad är det primära motivet egentligen? Är det att tömma Nordkalotten på råvaror till förmån för Kontinentaleuropa, dvs EU? En annan fråga är: I vad ligger småfolkets förhoppningar? Är det att kunna resa till en ort, säg Robertsfors? Eller är det att resa från Robertsfors för något annat?