I Norge diskuteras intervention i prissättningen av energi då priserna har rakat i höjden. I Sverige har den nya energiministern Khashayar Farmanbar fått frågan i en radiointervju SR1 2021-12-11 om något liknande planeras. ”Hur mycket måste priset stiga för att det ska bli aktuellt?” Svaret blev att ”det är en hypotetisk fråga”. Ett intetsägande men fullt begripligt svar.
Prisutvecklingen på el beror i högsta grad på den förda politiken på energiområdet. Stängning och nedmontering av fullt fungerande kärnkraftsreaktorer är ett hån mot konsumenterna och näringslivet. De eftersatta investeringarna i kraftnät likaså, men där fanns oförutsedda industriplaner för norra Sverige som oförtjänt räddat ansiktet för försumliga och ansvariga.
Regeringen bär ett tungt ansvar. Opinionssiffrorna för S har fått en Magda-effekt med 3–4 procent medan MP hamnat under 4-procentspärren. Pandemin och jul- och nyårshelgerna lägger sordin på den politiska diskussionen i Sverige, kanske en bit in på nästa år. Plånboksfrågorna med el och livsmedel i förgrunden kommer troligen att väga tyngre än klimatfrågan som bärare av negativa effekter. Kommer ens klimatfrågan att hävda sig som övergripande ödesfråga när elen kostar dubbelt så mycket och matpriserna höjs kraftigt? En gång i tiden, 1972 var det priset på mat, främst mjölk och ost som fick Skärholmsfruarna att demonstrera i Stockholm. Då införde Palme prisstopp. Nu kan energipriserna få större och tydligare symbolvärde. Andersson kommer att få ta smällen. Språkrören i MP kommer troligen att gömma sig utan ansvarstagande för den förda energipolitiken under sin korta tid vid makten.
En logisk effekt av detta haveriliknande läge i energifrågan är att kritiken av vindkraft blivit framträdande. Tyvärr alldeles för sent för att rädda fullt fungerande kärnkraft. Ansvar bör utkrävas av S och MP. Och C och V.