I en uppsats av Ruben Madsen, Ulvöhamn blir surströmmingen belyst ur alla möjliga synvinklar. Ett perspektiv som dock saknas är folkets bedömning av surströmmingens angelägenhetsgrad i jämförelse med annat för livets nödtorft. Statistik ger följande vid handen ifråga om svenska folkets intag av surströmming:
- 58% äter Surströmming 1 gång per år
- 36% äter Surströmming 2–3 gånger per år
- 3% äter Surströmming 4–10 gånger per år
- 1% äter Surströmming mer än 10 gånger per år
Vilken kvantitet ger detta? Detta ger att 2.076.625 personer äter 2.840.850 surströmmingsmåltider per år.
Och så här mycket per person och år ned till tredje decimal:
- Varje person äter i genomsnitt 1.368 surströmmingsmåltider per år.
- Varje person äter i genomsnitt 5.472 Surströmmingar per år.
Inte så pjåkigt, eller hur? I år har vi tagit del av larmrapporter om den dåliga tillgången på råvara. Problemet tillskrivs det storskaliga, industriella rovfisket. Huvuddelen av strömmingen blir fiskmjöl som används i foder för odling av lax, troligen norsk lax. Den minskade tillgången av strömming styrs också av den försämrade vattenmiljön i Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken.
Att genomföra långsiktig och hållbar förbättring av havsmiljön kostar oerhört stora pengar. Att mota bort industrifiskets rövare kräver också resurser, om det ens är möjligt. Dessa pengar finns inte, lika lite som pengar för bygget av Norrbotniabanan. Varför inte folkomrösta om valet mellan att rädda Bottenhavet/Kvarken/Bottenviken eller att bygga Norrbotniabanan! Det är tänkbart att en stor del av Norrlands befolkning väljer surströmming om man tvingas prioritera Sveriges resurser. Självklart får de stöd av surströmmingsfantaster i övriga delar av Sverige som inte har något som helst behov av Norrbotniabanan.