Numera diskuteras s.k. strategier för Corona dagligen och stundligen. Det pågår i Sverige och hela världen och mycket kommuniceras i media av alla slag. Idag måndag har vi sett att Tom Britton, professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet har lagt fram en ny strategi i DN debatt, ett fempunktsprogram.
- Kontaktspåra enstaka fall och inför förstärkta lokala restriktioner.
- Reservera förstärkta nationella restriktioner, för situationer med mer omfattande smittspridning inom landet respektive andra länder.
- Vänta med att lätta på ytterligare restriktioner till mitten av september.
- Inför därefter successivt lättnader i fysisk distansering för gruppen 70+ och befolkningen i stort.
- Rekommendera användande av munskydd vid trånga folksamlingar inomhus.
Här finns inga budgetrestriktioner satta, vilket inte motsvarar den s.k. verkligheten. Budgetrestriktioner finns överallt mer eller mindre tydligt formulerade. Programmet skulle behöva genomgå ytterligare bearbetning. En del i den bearbetningen är att kvantifiera och prissätta olika aktiviteter och resurser som Britton har föreslagit. Det är ett mycket omfattande arbete som måste bedrivas på både statlig och regional nivå. Om vi tänker oss att Brittons program vinner gehör så bör det av nödvändighet förvandlas till ett program med budgetrestriktioner. Uttryckt på annat sätt måste personal på alla nivåer, från räknenissar till hyllade nationalekonomer göra beräkningar utifrån budgetramar, kort sagt vad aktiviteter och resurser får kosta. Etiska problem uppkommer oavsett om budgetramar kan hållas eller kommer att överskridas. Den svära frågan kommer att bli: Vad är ett människoliv värt? Detta måste brytas ned i värdet per levnadsår för olika stadier i livet. Hur obehagligt det än kan vara att inse detta kommer det att bli nödvändigt om kravet är att maximera nyttan av en viss mängd pengar. Strängt taget räcker det inte med att prissätta levnadsår för olika stader i livet. Även livskvalitet och variationer behövs i kalkylen. Värdet på ett levnadsår är då lägre för en Corona- patient som undergått svår behandling som satt ned livskvaliteten. Är en kvinna som kan föda barn mer värd än en man? Är vissa yrkesgrupper mer värda? Så kan man fortsätta långt och länge.
Det sorgliga är att dessa frågor är oundvikliga. Men få vågar tala om det. Uppenbarligen har inte Tom Britton velat ta upp priset på ett människoliv som en parameter. Det är mycket besynnerligt att han inte ens berört frågan. Har begreppet strategi devalverats under ett halvårs Corona-kris? Står strategi numera för synpunkter i allmänhet snarare än för strikta analyser. Det är isåfall djupt olyckligt att devalvera begrepp som strategi eller matematiska modeller. Britton har undertecknat artikeln: ”professor med smittspridningsmodeller som forskningsområde.” Han gör således inte anspråk på att uppnå ett teoretiskt optimum. Det kan ses som en reträtt, en mycket vis reträtt för honom inför ouppnåeliga mål. Men detta kan ändå inte undanröja den svåra etiska frågan om hur människoliv ska åsattas ett pris i kalkyler. Det är den dystra verkligheten.