Björn Wiman, kulturchef i DN försökte ge allt han hade i debatten 2017-06-17.
Här tar han till brösttoner i demonisering av sina motståndare. Wiman undersöker idéer som fascism och futurism som sägs ha styrt klimatförnekarna. Han anklagar sina motståndare: ”Språkbruket om klimatet präglas i dag av en förenklad symbolik som hotar att låsa den i ett defaitistiskt dödläge.” Men vad gör då Wiman själv? Är inte hans eget språkbruk med ”fascism” och ”klimatförnekare” också ett sätt att låsa in debatten?
Debattörerna på bloggen klimatupplysningen.se har varit verksamma i många år. Av namnet att döma utger de sig för att upplysa om klimatet och dess aspekter. Men de gör det utifrån mycket bestämda positioner som klimatförnekare för att använda motsidans, ”alarmisternas” beteckning. Nu har ännu ett tillmäle, ”klimathotarna” skapats av Per Welander, en av de mest namnkunniga skribenterna.
Många debattörer tycks vilja se klimatdebatten som bestående av två lag med beteckningarna klimatalarmister och kllimatförnekare, ett i grunden lika primitivt synsätt som det hos fotbollsfansen/ huliganer på deras arenor. Därför delar vi Wimans tal om risken för defaitistiskt dödläge. Däremot ogillas hans användning av fascism som karaktäristik av klimatförnekarna. Det mest löftesrika i Wimans artikel ligger i det förhållandet att innehållet – oavsiktligt? – är motsägelsefullt. Att likställa idéer från fascism med dåtidens konstnärliga gren futurism är redan det något som kolliderar för sentida betraktare. Att fördöma klimatförnekare och kritiklöst erkänna klimatalarmister blir motsägelsefullt om man vill undvika ”defaitistiskt dödläge”. Denna förvirring kan leda till en friare debatt med lugnare tonläge och med färre tillmälen, men med mer innehåll.