Slutsatser
Vid en första anblick ger miljörapporten intryck av att vara inte fullt godkänd, detta till följd av att sådana basala data som lakvattenmängd saknas från en deponi. Bristerna ökar när jämförelsen görs med det samlade underlagsmaterialet, d v s samtliga tillstånd med alla villkor och kontrollprogrammet. Det blir då uppenbart att många av de analyser som skall göras enligt egenkontrollen inte finns redovisade i miljörapporten.
Bolaget har genom dessa brister i egenkontrollen inte uppfyllt miljöbalkens bevisbördekrav, det vill säga att visa vilken miljöpåverkan den egna verksamheten ger. De kan inte visa att de villkor, främst de som inte är redovisade i miljörapporten, vilka reglerar verksamheten uppfylls. Bristerna är allvarliga eftersom inte några data finns om verksamhetens utsläpp till recipienten.
Länsstyrelsen struntar igentligen i miljön! Länsstyrelsen som institution och myndighetsutövare har inget berättigande längre då myndighetsutövandet kommer i direkt konflikt med Länstyrelsens övergripande mål, t.ex. med avseende på sysselsättningen för länets ekonomiskt svaga orter.
Lagstiftningen som bygger på verksamhetsutövarnas egenkontroller är bara en enda stor "papperstiger", som på papper påvisar överensstämmelse med föreliggande miljövillkor och då behöver ju inte den operativa tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen, göra några tillsyn. Myndigheten kan ju då i sin statistik för allmänheten redovisa hur duktig den varit.