Säkramiljön.nu

Dagligen påminns vi om människans framsteg och tillkortakommanden. Det kan sammanfattas i ”Människans villkor” som är titeln på en antologi från 1976 med Karl Erik Fichtelius och Hannes Alfvén som redaktörer. Boken innehåller 12 uppsatser ”av vetenskapsmän för politiker”. Ett av många temata är människans egenskaper som ärftligt betingade, instinkter.

Boken är intressant av åtminstone två skäl, dels som verk i den gryende miljörörelsen med uppsatser av blivande miljökändisar, dels som källa för att finna idéer för att förstå och lösa dagens problem där vi med fördel kan studera människan som djur. Hur ska vi se på fotbollshuliganer? Kan idéer från förr användas idag på problem som hittills varit omöjliga att lösa?

Ett avsnitt i boken om ”superorganismer” är intressant som jämförelse med ett vildsint gäng med huliganer. (se sidan 39 i boken)

Ur vissa synpunkter är det berättigat att betrakta ett djursamhälle som en superorganism. Lika väl som enskilda celler är organiserade till en flercellig organism kan flercelliga organismer organiseras till superorganismer.

Ur funktionell synpunkt är det inte någon skillnad mellan de former av kommunikationssystem som finns mellan separata individer i en superorganism och kommunikationen i en cellmassa, t.ex ett foster eller en funktionsduglig flercellig organism. I båda fallen är det en fråga om retnings- och svarssystem som fungerar med hjälp av signaler. Karaktäristiskt för dessa system är att de arbetar stegvis – ett retnings- och svarssystem leder till nästa, och de samordnar alla delar (det må vara celler, vävnader, förenade eller separata organismer) i en helhet. Det är dessa kommunikationssystem i djursamhällena som de moderna etologerna studerar.

Det är uppenbart att en superorganism kan åstadkomma mer än vad de oorganiserade individerna skulle kunna göra. Men det står lika klart att för människornas vidkommande är superorganismen mindre klok och sofistikerad än de klokaste individerna, och det förefaller mig som om den också är mindre klok än genomsnittet av individerna som konstituerar den. När det gäller förmågan att undvika öppna konflikter har våra samhällsbildningar hittills inte visat sig överlägsna de lägre djuren.

Det här borde nye ordföranden i fotbollsförbundet ta sig en funderare på.

I en notis idag, liten som en tändsticksask, i Dagens industri rapporteras att de svenska bankerna motsätter sig en skatt på övervinster. Visst är det principiellt fel att särbehandla en bransch, banker i detta fall, men det innebär inte att det är lämpligt att svenska banker gapar och går i bräschen. Bankerna ingår i en branschförening som kan sköta förhandlingarna. Händelserna sätter ljuset på den oligopolmarknad som svenska underhuggare verkar på.

Teknikens makthavare tycks mena att AI är omvälvande trots begränsningar. Därför är det klokt att teknikens makthavare väljer att förekomma i stället för att förekommas. Det har Google visat, och fler väntar på möjligheter att visa ansvar genom att föreslå regleringar genom lag. Denna obalans i maktförhållanden ger utrymme för ”världens blåsning”, som jag skulle ha uttryckt mig som kritisk yngling på 50-talet. Ordet ”blåsning” som beteckning för lurendrejeri fanns inte då, så ordet blåsning passar bättre idag. Ordet ”världens” är gammalt som beteckning på omnipotens och står sig bra idag när framtiden står på spel. Idag hjälper det mig inte att ansluta till Lena Andersson, författaren och filosofen som anser att AI har inte kvaliteter som skiljer sig från papegojans. Då känns det stabilare och värdeneutralt att använda fysikprofessorn Ulf Danielsson som med envishet hävdar att AI bör kallas ”maskininlärning” och inget annat. Då blir AI inte så mystiskt som många vill göra det till. Vi har en tid framför oss som kommer att präglas av fortsatt teknikutveckling av AI och förhandlingar i vidast tänkbara mening med hela samhället och Big Tech. Jag ställer mig på sidan för nykter måttfullhet.

En konsumentforskare har genom en undersökning slagit fast att kunderna i ICA-butikerna reagerat på ICA:s prishöjningar och en rad andra händelser. ”Den positiva bilden av Ica-Stig har fått sig en törn”, säger forskaren Eva Ossiansson. Både SvD och Expressen har svalt forskningsresultatet som rapporterat till sina läsare. Det återstår att se vilken spridning tillmälet ”Girig-Stig” får runtom i Sverige. Det ser illa ut för ICA:s förtroende. Men prishöjningar och inflation har också mycket vidare konsekvenser.

Detta kan eventuellt bli ett marginellt fenomen, men marknadens dvs. konsumenternas ilska kan också ge upphov till nya idéer om hur inflation ska kunna motverkas. Inom nationalekonomin finns en teori om external diseconomies. Aktörer på en marknad baserar sitt pris till kund genom att beräkna kända kostnader och dessutom lägga på en vinstmarginal. Problemet är att alla konsekvenser av aktörens roll i värdekedjan inte beaktas. Miljökonsekvenser är en del i värdekedjan som blivit uppmärksammade för att reformera prissättning.

Nu skulle vi kunna undersöka om inflation kan hänföras till en aktör eller grupp av aktörer. Aktörer kan förekomma både vertikalt och horisontellt i samhällsekonomin betraktade som ett system, ett nätverk. Att beräkna effekter av ICA:s (och de andra handelsblocken) ställer nya krav på konkurrensvårdande myndigheter och forskningen inom marknadsekonomi. Ett första steg är att undersöka external diseconomies på försöksbasis. Att mäta och analysera kostnader är inte något nytt. Men att se systempåverkande prissättning som external diseconomies öppnar möjligheter att hänföra och eventuellt utkräva ansvar från aktörer på marknader med begränsad konkurrens. I bästa fall kan det skapa verktyg för att motverka icke önskvärd inflation.

Bilder på humanoider, ofta med suggestiv representation används i kommunikationen med både allmänhet och AI-nördar. Som författaren professor Teemu Roos skriver, kan sättet att kommunicera medföra skadeverkningar.

Allt som används i kommunikationen skapar intryck och förväntningar. Stora intressen är i rörelse, världen runt. Man kan fråga sig vilket syfte som finns i att tillverka humanoider som i yttre utseende blir så likt en människa som möjligt. En uppenbar risk är att stora grupper tar utseendet och kroppsrörelserna hos humanoiden som ett mått på mänskliga egenskaper hos humanoiden. Därmed kan också motståndskraften hos betraktaren att bedöma prestationerna av humanoiden styras med en förvrängd värdeskala. Dessutom kan ägaren av humanoiden komma med påståenden om att den utvecklas fortlöpande genom maskininlärning. Utan att visa på tänkbara begränsningar. Maskininlärning har begränsningar. Det gamla talesättet från datorernas barndom på 1950-talet och senare, gäller fortfarande: Utfallet beror på vad man stoppar in i datorn.

Kraschen för fastighetsbolaget SBB – Samhällsbyggnadsbolaget under ledning av huvudägaren Ilija Batljan riskerar att dra med sig en krasch för fastighetsbranschen i stort. SBB fick förvärva SARA kulturhus i Skellefteå under tillskyndan av partikamraterna i Skellefteå anförda av kommunstyrelsens ordförande Lorents Burman. Under hela processen har namnet SARA kulturhus stått som varumärke, ett beslut som kan tillskrivas sossepamparna utan att fråga Sara sittandes på ett moln som snuddar taknocken. Kulturhuset har ritats av välkända arkitekter och är byggt i huvudsak i trä. Det är därmed, med 20 våningar och 80 meters höjd, ett av Europas högsta trähus.

Så här skrev och talade S-pamparna med Ilija Batljan och alla andra gäster log och jäste med sina champagenglas. Sara Lidman hade bara åskadarplats på sin molntapp.

Sara Kulturhus är Skellefteås nya mötesplats. Konst, uppträdanden och litteratur tillsammans med hotell i ett av världens högsta trähus. Här kombineras stadens arv av att bygga i trä med den senaste ingenjörskonsten, vilket gjort projektet till en förebild inom hållbar design och konstruktion.

Problemet är att kraschen och dansen kring guldkalven skadar Sara Lidmans goda namn och rykte. Därför bör en namnändring ske för höghuset i trä. Vi föreslår Kulturhuset i (S)kellefteå.

Risken för det okända är ytterst liten, men konsekvenserna kan bli förödande. Uppmärksamheten inför manifestation av Segerdagen den 9 maj är i hög grad fokuserad på Putin. Riskerna för insats av kärnvapen har påtalats ända från början av kriget och bedömts som nära obefintliga. Men grejen är att om denna osannolika händelse ändå skulle inträffa, kan konsekvenserna bli förödande av kärnvapen och bli början på ett världskrig. Dessutom är inte Putin ensam i toppen. Medvedev är fullt kapabel att ta över om Putin faller. Dessutom doldisar som står på kö.

Kraven på evidens är så stora att rysslandsexperterna i gammelmedia är återhållsamma. Därför behövs, som här, fria spekulationer. Gammelmedia har också försummat att diskutera kriget som ett proxykrig, dvs. ombudskrig för Nato. Lagstiftning kan komma att försvåra diskussionen ytterligare.