Rädda Blasieholmen – Flytta Nobelbygget

Öppet mail till M Stockholm

Från: Urban Zingmark
Ämne: Rädda Blasieholmen – Flytta Nobelbygget
Datum: 17 april 2017 11:15:02 CEST
Till: stockholm@moderaterna.se
Kopia: BTWswiss@gmail.com, winstonhakanson@gmail.com

För stockholmare och storstockholmare är det plågsamt att se hur kulturförstörelsen fortskrider. Rädda Blasieholmen – Flytta Nobelbygget! Jag har besökt Blasieholmen otaliga gånger sedan slutet av 60-talet, både i jobbet och för kulturupplevelser. Tullhuset har varit något av en kär gammal vän oavsett om jag gick till affärsmöte på Hovslagargatan, luciafest med Wermländska Sällskapet på Grand, otaliga besök på Nationalmuseum, Cirkus Cirkör i parken, forskningsarbete på Konstbiblioteket som flyttade till Skeppsholmen eller musikupplevelser på Ackis vid Nybrokajen. Nu i prövningens stund dyker även simpla minnen upp som förlusten av min bil på parkeringen vid Tullhuset… Av bilförlusten blev jag ledsen, men nu är jag rejält förbannad när det gäller något oerhört viktigt. 

M+S vill riva Tullhuset. Nu när demokratin utsätts för svåra påfrestningar vore det ett självmordsförsök att försöka driva igenom rivning av den kulturellt värdefulla hamnmiljön med magasinen och det vackra Tullhuset från 1876.

Jag vädjar till M att lämna alliansen med S och föreslå en annan placering av Nobelbygget.

Urban Zingmark

Attack mot Sverige eller lastbilsdåd?

Under en vecka efter händelsen på Drottninggatan, Stockholm fredagen den 7 april har benämningarna skiftat. Statsministern intervjuades där han befann sig i Härjedalen efter bussolyckan där flera skolelever omkom och skadades. Han kallade händelsen på Drottninggatan för ”en attack mot Sverige”. Han utvecklade sin syn i media och begav sig omedelbart till händelsernas centrum i Stockholm. I media förekom benämningar som ”terrorattack”, ”misstänkt terrorattack”, ”terrordåd”. Mer och mer verkar benämningar som ”lastbilsattack” och ”lastbilsdåd” blivit frekventa, tagit över. I SVT:s morgonprogram idag påtalades också risken med andra bilar än lastbilar som kan användas för att meja ner människor.

Det verkar som att riskerna är svåra att identifiera och även att benämna. De aspekterna hör ihop. Man kan förmoda att dessa svårigheter är väl kända av säkerhetsproffs. Frågan inställer sig om riskanalys och semantik är något som proffsen borde undervisa medborgarna om. För en medborgare vem som helst kan det uppfattas som en enorm skillnad mellan ”attack mot Sverige” jämfört med ”lastbilsdåd”. En känd reporter sade i SVT att vi kommer att vakna upp till ett nytt Sverige, lördagen efter händelsen på Drottninggatan i Stockholm. Polisutredningen var, är och kommer att fortsätta vara av central betydelse. Ett medvetet förhållningssätt till semantik, dvs. betydelselära, kan ge fördelar. Det är anmärkningsvärt vilken disciplin som media uppvisat genom att använda bestämningsordet ”misstänkt” innan dom fallit. Hur terminologin i detta sammanhang kommer att utvecklas och etableras är en öppen fråga. Det har räckvidd för gestaltningen av tillvaron och för tillvaron själv.

Emilie 13 år lever

Emilie är ett barn med stor livslust. Emilie har på kort tid varit nära tre terrorattacker. Först i Paris den 13 november 2015 när 130 människor dödades, läs här. Emilie var med sin pappa Patrick på Stade de France för att se på fotboll. Två explosioner inträffade vid den franska nationalarenan där Frankrike mötte Tyskland i en vänskapsmatch. För att komma hem till centrala Paris fick de vandra och lifta under många timmar. Arbetet att berätta för familj och vänner och att bearbeta terrorhändelserna i Paris tog sin början för Emilie och hela familjen.

Den 14 juli 2016 skedde terrorattacken i Nice. Emilies farföräldrar Anne och Henri bor bara två kvarter från Promenade des Anglais där en bil körde rakt in i en folkmassa, läs här. Emilie som befann sig i Paris fick ta emot berättelser från många håll samtidigt om det inträffade. En både skrämmande och förvirrande korseld av våld och död. Emilie hade flera nära och kära att förhålla sig till hemma i Paris, till släktingar och vänner i Nice.

Den 7 april 2017 skedde terrorattacken i Stockholm. Emilie brukar följa med ett par gånger per år till enrumslägenheten Norra Bantorget, några kvarter från Drottninggatan i Stockholm. Nu hade farmor nyligen varit i Stockholm, men åkt hem till Nice några dagar innan terrorattacken. Den här gången var inte Emelie eller farfar med. Deras stora nöje har alltid varit att promenera längs Drottninggatan.

Emelie tretton år på det fjortonde har utan egen förskyllan hamnat nära terrorattackerna. Antagligen har hon klarat sig bra med stöd av familjen. Hur kommer händelserna påverka det fortsatta livet? Har terrorattacker blivit en del av livet?

Stilideal enligt order i Umeå

Balticgruppen fortsätter sin dominans i stadsomvandlingen av Umeå. En kontorsbyggnad på 6000 kvm vid konstnärligt campus har ritats av stjärnarkitekten Gert Wingårdh. Läs VK här. I detta fall har ett nygammalt stilideal dammats av, nämligen Fallingwater (1935) av den legendariske arkitekten Frank Lloyd Wright. Läs här.

Skillnaden är dock avgrundsdjup. Här verkar arkitekten ha åtlytt en order från beställaren Balticgruppen att göra en modernistisk, funktionalistisk byggnad med utsikt över älven. Frank Lloyd Wright valde på sin tid att gå emot beställaren, vilket blev att göra en byggnad som ligger ovanpå vattnet. När man bara gör som beställaren beordrar, ja då blir det bara ointressant och platt. Här har man inte haft modet att utnyttja de unika förutsättningarna. Vems är då felet? Beställarens? Arkitektens, som lyder order? Statens Fastighetsverk har bidragit med värdefull kritik. Läs VK här.

Här ska också sägas att Fallingwater (1935) skapades som privatbostad, men passar bra som utgångspunkt för diskussion av stilideal och skapande.

Tre kvinnor för Ostkustbanan

Två före detta ministrar Ulrica Messing och Catharina Elmsäter Svärd ska tillsammans med Ingela Bendrot, VD för Nya Ostkustbanan, jobba för ett dubbelspår. Om ungefär ett år ska regeringen fatta beslut om nationell transportplan.

Planering av järnvägar kan liknas vid leken Hela havet stormar.

Den som vill få Botniabanan ända från Umeå till Luleå, står nu som ett fån, utan stol. Men nu har lekledaren Lövdéns satt på musiken igen för en ny runda i Hela havet stormar.

Transportpolitiken är i mångt och mycket ett sätt att skapa förväntningar som sällan eller aldrig kommer att infrias.Kanske kommer pengarna för Botniabanan inte räcka längre än till Dåva, strax norr om Umeå. När det gäller Norrland och Umeå-regionen finns andra behov som trafiklösning för Kvarken. Ett spektakulärt förslag är att bygga bro mellan Umeå och Vasa. Tro det den som vill.

När det gäller järnvägen mellan Stockholm och Umeå, dvs. Ostkustbanan, finns behov för dubbelspår som tillsvidare är ett behov att utreda och jobba för. Det är ett billigt och verksamt sätt för makthavarna att skapa förväntningar, lagom inför nästa val! 

”Perhaps it is safer to leave the dioxins where they are?”

Frågan ställs av Daniel Larsson i en uppsats betitlad Mobilisation of soil-bound dioxins at an old sawmill area. Impact of excavation on groundwater levels of PCDF/PCDDs at Norrbyskär. Läs här.

Samma fråga ställdes om den förorenade marken i Robertsfors tätort. Året var 2005. Frågan ställdes av kloka och engagerade personer i Robertsfors, bland andra Edor Edström som diskuterade med grannar, vänner och lokalpolitiker. Tyvärr fick det ingen verkan. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket var sammansvurna med de lokala makthavarna och med vinstintressena hos Holmen och Ragn-Sells. Med generösa statsbidrag skulle projektet genomföras – kosta vad det kosta ville. Tanken var att samtidigt anlägga en anläggning klass1 för farligt avfall för att ta emot från hela Norrland.

Nu har frågan om att låta dioxinet ligga kvar i marken fått ökad relevans och legitimitet. Det är tragiskt att ingen ville lyssna när Edor och andra kloka personer ställde samma fråga! Resultatet i Robertsfors blev ett enormt slöseri med resurser och med ökad risk för läckage av dioxiner och tungmetaller. När det gäller Norrbyskär söder om Umeå är inte alla beslut fattade. Daniel Larsson presenterar sina resultat 29-30 mars 2017 i Malmö vid en träff med branschnätverket Renare Mark. Samtidigt får han pris för ”Bästa exjobb 2016”.

Lucka i lagen, miljöbalken

Vid Rickleåns mynning, Robertsfors kommun finns en fastighet som sökt och fått tillstånd för avverkning på 5,5 hektar. Området ligger 300 meter från stranden. Formlämningar förutsätts bli skyddade genom s k kulturstubbar. En kulturstubbe ska vara 1,3 meter och förhindra intrång och tillfart med maskiner som kan skada fornlämningen. Men vi kan inte förutsätta att alla fornlämningar är funna och inventerade. Den senaste inventeringen är gjord 1981 i det aktuella området. Ett problem är också att avverkningen kommer att frilägga sulfidjordar. Läs här.

När miljömedvetna medborgare känner oro för att fornlämningar kvaddas och för att miljön skadas finns i praktiken inga lagliga medel. Ett överklagade till Förvaltningsdomstolen förutsätter talerätt. I Robertsfors kommun skulle kommunen själv eller Naturskyddsföreningen kunna agera, men det är otänkbart med tanke på politiska och personliga hänsyn. Markägaren var tidigare tjänsteman i kommunen och ansvarig för miljöfrågor. Inga överklaganden från parter med talerätt har skett. Miljömedvetna medborgare är inte tillräckligt många för att uppfylla miljöbalkens krav på antal personer för att ha talerätt. Detta är en lucka i lagen! Kvar står dock att hänvisa till att kommunen varit jävig. Intressejäv behandlas i kommunallag och förvaltningslag, men borde också tas in i miljöbalken.

Varmbadhuset – legitimering av lurendrejeri

Här framfördes kritik av rivningen av Varmbadhuset i Umeå som skedde utan lov.

Föreningen för byggnadskultur i Umeå genom Göran Öberg levererar en välgjord redogörelse för hur det hela har gått till med tyngdpunkt på det byggnadskulturmässiga och det juridiska. Det är emellertid skrämmande hur försonlig den attityd är som Göran Öberg uppvisar. Här ser vi ett oblygt försök att legitimera lurendrejeri. Då sätts etiken på undantag. Barnet kastas ut med badvattnet…

Ska umeborna verkligen nöja sig med att förövarna – Baltic-gruppen och Umeå kommun – ska gå fria utan konsekvenser? Att bara hoppas på att ”upprepning kan förhindras”. Föreningen för byggnadskultur och umeborna har ju redan tidigare tvingats se hur Baltic-Gruppen och Umeå kommun i den stora stadsomvandlingen krossat föreningens kamp. Ett stort och uppmärksammat fall var det för bevarandet av Stora Hotellet med Stallet vägg i vägg med Kulturväven. Baltic-gruppen lade ut ett lockbete som ledde fram till att föreningen lade sig platt. Förkämpen i föreningen valde sedermera att låta sig förvisas till Lycksele till en välavlönad direktörspost i kultursvängen.

Varning för påtänkt Karlstadsrektor

SäkraMiljön har haft anledning att bedriva viss bevakning av Luleå Tekniska Universitet. Det hela började med LTU:s tveksamma insatser 2005 inom farligt avfall, särskilt anläggningen i Robertsfors. ”Dårarna från Luleå”, som pionjären i miljöfrågor Björn Gillberg kallade konsulterna från LTU som arbetade för SWECO och Ragn-Sells. Dessa problem behandlas under taggen ”Fagerliden”.

Vi har också bevakat och drivit andra ärenden. Johan Sterte, rektor från 2009 har blankt avvisat kritik från SäkraMiljön. Inga möjligheter fanns att överklaga. Ett av hans misstag var att inte vilja ifrågasätta ett uppsatsarbete i rättsvetenskap. Läs här.

Det är därför, efter dyrköpta erfarenheter om LTU, som vi kan instämma i kritiken och varningsropen i samband med Johan Stertes ansökan till tjänsten som rektor vid högskolan i Karlstad. Här betonas hans odemokratiska ledarstil. Sterte kommer inte att lyckas – om vi och Academic Rights Watch får råda – med fortsättning i Karlstad efter rundvandring till många platser. Sollentuna, Älmhult, Växjö, Göteborg och Luleå kan vittna om hans odemokratiska ledarstil.

Scharinska i Umeå till salu för 24 milj kr, lite styvt kanske

Läs VK här och här.

Umeås kulturella själ har länge varit på undantag under högersossarnas regim. Kulturens försvarare har funnits till vänster, som bl.a visas i debattartikel ”Det röda Umeå till salu”. Kulturen har länge varit en nisch för vänstern i Umeå, för att tala med marknadsjargong.

Nu är det som det är med högersossarnas beslut om försäljning av Scharinska. Vad kan nu göras? Till att börja med får en köpare väldigt mycket för pengarna även om slutpriset stiger med 10 till 34 miljoner. För en stockholmare är 10–20 miljoner för en lägenhet med fin adress och sossesubventionerad ränta inget att yvas över. Även i Umeå har statuslägenheter priser över 10 miljoner kronor.

I tider av gränsöverskridande kultur, politik och ekonomi skulle man önska en ohelig allians av intressenter som kan köpa och driva Scharinska framför näsan på högersossarna. Annars är det risk att villan står och förfaller som i fallet Kista gård i Stockholm. Jämförelsen kan tyckas långsökt, men det verkar vara samma sorts högersossar både i Umeå och Stockholm.