Kategori: Politik

Att höjningen kommer nu och inte tidigare – som enligt regeringen ej är motiverat av någon särskild händelse – väcker funderingar om motiven. Är det så att regeringen känt behov att göra ett utspel nu, när Sverige rullar igång i många av samhällets sektorer, inte minst skolstarten? Är utspelet betingat av dåliga opinionssiffror och stando i NATO-processen? Det verkar tänkbart. Utspelet skapar möjligheter att sätta blåslampa på polismaktens organisation och förgreningar. Man kan tänka sig att utspelet kan höja prestationsnivån på delar av den statliga byråkratin, förutsatt att terrorhotet framläggs och sprids. Det hela känns nästan som kärleksfull omtanke till statsapparatens alla tjänstepersoner, att öka känslan av meningsfullhet när man ska från en dag till annan ändra beteende från att grilla och dricka vin till att sammanbitet ta sig till jobbet för att göra nytta. Något som inte alltid är helt klart vad det är.

Nåväl, den närmaste tiden och fram över julhandeln kan vi alla hålla uppsyn på allvaret i frågan och om det var ett nytt grepp i inrikespolitiken. Vi vill ju alla göra vårt bästa. Den här gången har vi fått extra stimulans, men även varningar. Frågan blir också hur händelseutvecklingen ska tolkas framgent. Vad gör att bedömningen av terrorhotnivån kvarstår, höjs eller sänks? Kommer allmänheten att få motivering till beslut att ligga kvar, höja eller sänka? Införandet av ”terrorhotnivå” innebär ett stort ansvar för polismakten och regeringen utan insyn för allmänheten. Kommer spekulationer att uppstå, kommer jämförelser att göras med andra länder utan redovisning? Kommer terrorhotnivån att bli en het politisk fråga, ett slagträ där ingen eller få kan relatera till underliggande verklighet? Kan ökat fokus på terrorhotnivå utnyttjas av subversiva krafter och terrororganisationer?

Med sorg kan konstateras att samhället och rättsvårdande myndigheter inte förmått agera mot hot från totalitära ideologier, särskilt islamism. Idag har nivån för terrorhot höjts från 3 till 4, där 5 är den högsta nivån för terrorhot. En av de författare och forskare som ansträngt sig för att utreda och varna är docent Johan Lundberg.

Lundberg, Johan, Ljusets fiender: västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, Timbro, Stockholm, 2013

Boken finns även i pocket.

Det verkar vara lätt att få medhåll i kritiken av Richard Jomshofs famösa yttranden om Muhammed, islam och islamism. Andra tycker att det är ett kryperi. Jag intar en tredje ståndpunkt och anser att debatten borde handla om hur illdåd i religionens namn, som med islam, kan underhållas och spridas i bildningens och människokärlekens namn. Utan att ett nytt prästerskap uppstår, som riskerar att kompromettera goda avsikter. Att – som gjorts i Sverige och många länder – sätta munkavle på den känsliga kritiken kan kännas lugnt och bra för stunden, men det kan bara bygga upp nytt och större hat. Hur, när och var kan öppna samtal äga rum?

Ett ställe att börja med kan vara Sveriges riksdag. Också i justitieutskottet där Jomshof verkar. Omvärlden förväntar sig att diskussionen fullföljs och hålls levande i våra demokratiska församlingar, där Sveriges Riksdag är den främsta instansen i Sverige. Den ordningen är grundläggande för en diskussion, att gå vidare varifrån den etablerades. Förmodligen kommer frågan att diskuteras i ett stort antal andra sammanhang. Men nu måste våra politiker försöka återföra frågan dithän, där diskussionen tog fart och fick ny relevans. Det kan komma att visa sig att många riksdagsledamöter från alla partier kan bidra till en konstruktiv fortsättning som vi kan känna oss tacksamma för.

Brottsbekämpning är högst upp på folkets problemlista. Efter dramatiska händelser, som dagens skjutningar i Farsta, kommer reaktionerna i media. Företrädare från rättsvårdande myndigheter svarar på journalisternas frågor. Varje gång försöker man genom ordval och uppträdande göra troligt att åtgärderna ska stärkas. Men det kommer inte heller denna gång dröja länge innan nästa chock inträffar. Varför inte vända sig direkt till folket i en så allvarlig utveckling med upptrappning?

Folket har rätt att få uttrycka sin uppfattning och sina krav till beslutsfattarna. Då ska full frihet finnas att ställa krav på åtgärder. Konsekvenser av brott måste bli huvudsaken i den omfattning och styrka som folket kräver.

Diskurslandskapet för energipolitiken i Sverige och angränsade marknader är sammansatt av sumpmark och fjäll, öknar och svartjord, svett och Chanel nr 5. I dagarna har en ny möjlighet för politiska lösningar uppstått. Elsa Widding har beslutat att bli politisk vilde med viljan att samverka med flera partier. Hör och se Swebbtv:s intervju. Elsa Widding formligen bubblar av sprudlande pepp för att lösa upp blockeringar mellan partier, personer, institutioner och forskare.

Detta kan ses som en fantastisk möjlighet om viljan finns och när dumdrygheten mattas. Håll span på fler intervjuer på Swebbtv och så småningom i flera media!

Elsa Widding är inte den första som lämnar SD för att bli politiks vilde. Har makten förblindat SD? Elsa Widding har som riksdagsledamot avsett att driva frågor om energikrisen och klimatet. Utbildningsministern Mats Persson (L) har förargat Widding så till den grad att hon tvingas ta öppet avstånd. Steget innebär att hon lämnar SD som är stödparti till sittande regering. I intervjun med Swebbtv säger hon bland annat att Mats Persson och andra vid makten ”kan absolut ingenting…”. Då syftar hon särskilt på frågorna om energi och klimat.

Ordet demokrati används ofta kort som tillhygge i debatt, eller kanske bara som förskönande utfyllnadsord. Statsvetare har forskat och skrivit långa avhandlingar som ställer krav på läsaren. Tidöavtalet ger anledning att ställa frågor hur demokratiska värderingar har beaktats i avtalet som sådant och i efterlevnaden till avtalet. Kan den genomgången göras kort eller lång? Ja, men det känns inte förnuftigt med något av alternativen.

En spontan fråga är: Är det att följa demokratiska principer att inrätta en ny makt- och beslutsnivå? Varför ska inte utgångspunkten vara riksdagen och den makt som grundlagarna utgår ifrån? Har författarna till Tidöavtalet tänkt att riksdagen ska vara någon sorts remissinstans där behandlingen i riksdagen underställs ett parti, Sverigedemokraterna för prövning och beslut? Det låter på SD-företrädarna som att regeringspartierna får hålla på med bearbetning tills dess att SD kan ge sitt godkännande. Det här systemet liknar partisystemet i forna DDR- tyska folkrepubliken där kommunistpartiet hade överhöghet över alla partier.

Hittills har inte någon stor konflikt uppstått mellan SD och regeringspartierna M, L och KD. Men tänk om konflikt uppkommer i migrationspolitiken och förhållandet till EU:s ändrade positioner. Kommer majoriteten i riksdagen att besluta eller vara vägledande? Eller någon annan princip där SD sätter kraft bakom orden med krav på att få sista ordet.

För närvarande finns flera områden där naiviteten är stor:

1. Bekämpandet av kriminalitet med byggandet av upp till 16 fängelser för 5000 personer, inom tio år.
2. Tron att Sverige kan göra skillnad för Ukraina bl.a med tre JAS-plan. Utan tillhörande organisation och ledning.
3. Tron att totalstoppet på byggmarknaden inte ger större effekter än en viss, liten konjunkturnedgång.
4. Tron att konjunkturen kan vändas medelst nedskärningar i statsbudget.
5. Tron att NATO-anslutning kan ske utan fler och större eftergifter.
6. Tron att energikrisen och elomställning kan lösas med toktempo.

Mandatperioden är fyra år. Ny regering kan ändra på mycket.

Efter många års nedgång och motgång, och namnbyte sätter L in Johan Pehrson som partiledare med företräden som längd och vikt. Det har inte höjt väljarandelen. Inte heller hyss i rutan, grillning av salladshuvud, rock på äldreboende eller studentminnen från London har kunnat uppväga brist på idé.

Som exempel kan vi ta Ebba Busch. Hon använder gärna sina spretande, välmanikurerade händer och ett vinnane solvargsgrin för att övertyga. Det har hon lyckats leva länge på trots dalande opinionssiffror. Hon har haft motgångar med försenat elstöd och nu med försenat elstöd 2 som ska komma men osäkert när. Som energi- och näringsminister har hon stora utmaningar med storsatsningarna i norr i en transformation till ett elbaserat samhälle. Dagens industri följer utvecklingen med ackuratess och skriver idag att om allt går åt helvete kommer vi att få leva med Skånepriser på elen i hela landet för lång framtid. Ebbas leende måste övertyga den lilla radhusägaren med höga elräkningar och industrins tungviktare som spekulerar i fundamentala förändringar rakt av i industrin och för folket i koja och slott. Har regeringens främsta talesperson det förtroende som kan komma att krävas för att förhindra ragnarök? Hade det varit bättre att ha någon person eller grupp med djupa kunskaper där man på sin höjd ger ifrån sig ett fnitter eller ett leende i mjugg?