Kategori: Politik

Det är för tidigt att avläsa bestående effekter av partiledningens i Liberalerna förklaring om förhållandet till Sverigedemokraterna. Bestående effekter är något mer än bara siffermystik. Dagens avhopp från L till C av Birgitta Ohlsson hemmahörande i en socialliberal riktning kan ge underlag för come-back för henne som riksdagsman. Hennes hållning till dagens L har varit känd sedan länge. Nu kom tillfället för ny och större uppmärksamhet.  

Kommer mer i anslutning till den kram som Simona gav Jimmy? Och vad blir bestående effekter inför riksdagsvalet i höst? Blir det som med fjärilens vingslag som kan ge upphov till naturkatastrofer? Kan effekten bli början till utträde från EU?

Birgitta hade samarbete under många år med Djurens Rätt och var vegan under många år. Jag som skriver har själv närvarit vid ett möte under min arbete med ”Stockholms veganer”, C-uppsats etnologi. Sedan många år har hon enligt egen uppgift gått över till att leva som vegetarian, pga. ”dåliga värden”. Både Mohamsson och Ohlsson har visat sig kunna ändra politisk inriktning och värderingar.

Tillträdet av ny partiledare t.ex när Bengt Westerberg blev partiledare för Folkpartiet benämndes Westerbergeffekt när kraftig ökning i väljarstöd kunde inhöstas. Något liknande för Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna kommer sannolikt inte att kunna konstateras. Den nu uppkomna konflikten, avgrundsdjup enligt media, efter överenskommelsen med Sverigedemokraterna i regeringsfrågan har fått vissa bedömare att förutse partiets totala utradering i svensk politik. Om det också gäller på kommunnivå är oklart. Snacka går men tänka tycks vara svårt.

Det gamla vanliga, att orientera sig kring riksdagsspärren fyra procent, har begränsat debatten och tankeförmågan hos politiker och media. Antag att paritet åker ur riksdagen så borde det ändå finnas mycket att debattera och analysera. Mohamssoneffekten! Inte nödvändigtvis i termer av procent, spärr och taktikröstning vid årets val, utan just i termer av effekter generellt, i pluralis således. Frågan är fri. Vad är intressant, vad kan iakttas som kan erbjuda överraskningar på det politiska fältet? Har Simona och hennes kärntrupp kommit fram till att det är bättre att dö med stövlarna på? Har de föreställningar om att effekter uppkommer, även om det inte leder till att L blir kvar i riksdagen, åtminstone på kort sikt? Blir detta ett reningsbad för partiet som kanske mest skapat intrycket ”Att vara liberal är att vara kluven”. Läggs grunden till två nya liberala partier? Kommer Mohamssoneffekten i framtiden att stå för upplösning av gränsen borgerlig kontra socialistisk? Vart tog begreppet socialliberal vägen? Hög tid isåfall med tanke på redan uppkomna förändring på djupet och förändringar på ytan med politisk terminologi. 

Det finns anledning tro att Mohamsson och ett kotteri i Liberalerna visste vad de gjorde. Att effekter skulle uppnås, inte nödvändigtvis procentpoäng på samma sätt som bäst i klassen Westerberg. Här och nu, före landsmötet i L, föreslås benämningen Mohamssoneffekt.

Ännu ett ”aldrig” har fallit. Nu från partiledaren Simona Mohamsson L i ett ”aldrig” att sitta i samma regering som SD. Utsträckta armar och kram på flera sekunder i TV från Mohamsson till Åkesson befäste kursändringen i regeringsfrågan. Peter Hultquist S har tidigare gjort sig känd till kursändring beträffande anslutning Nato. Bombastiska uttalanden i massmedia att Sverige aldrig skulle se honom medverka till acceptans av Nato-anslutning. Nu ordförande i försvarsutskottet. Det blev motsatsen för honom i samordning med partiledningen och det socialdemokratiska partiet. Maud Olofsson C efterträdde Torbjörn Fälldin som 1976 uttalade följande ”att aldrig dagtinga med min övertygelse om faran med kärnkraft”. Närmare ett nej kunde han inte inte komma, men kort därefter var man med om att rösta igenom kärnkraften. Maud Olofsson C bedyrade att hon aldrig skulle sitta i en regering ledd av S. Så skedde och hon fick belöning i form av styrelseuppdrag i statliga storföretag.

Det är möjligt att göra en inventering inom svensk politik för att finna ”aldrig” för att visa politisk ställning. Inom andra domäner är det också möjligt att studera och värdera användningen av ”aldrig”, som kunnat följas av avvisande eller modifiering. Frågan är om det är utbrett. Är det så att en mental hållning och en strategisk avsikt med ”aldrig” som nyckelbegrepp kan kallas aldrigism. Inom politiken bör man vara kritiskt uppmärksam på uttalanden om ”aldrig”. Det kan tvärtom vara en signal om motsatsen, en kommande kovändning.

S smider planer inför valet, kan man tänka sig. De tror kanske på promenadseger med massivt stöd från invandrarröster.

SD har gått ut  i dagarna med sina planer för kärnkraft. Fyra normalstora planeras, där bara två är finansierade. Kan det vara möjligt att SD kommer på upploppet med en betydligt mer offensiv plan. Då kan spelplanen förändras högst avsevärt.

DCA-avtalet till beslut i Riksdagen

Spåren efter svek går aldrig ur. Är vi på väg att göra ett historiskt svek mot Danmark genom undfallenhet för Trump och hans hov? Det finns ännu inte en stark reaktion från svenskt håll mot Trumps hot mot Danmark och Grönland. Det sägs att tystnaden och undfallenheten är ett medvetet sätt från den svenska regeringen att inte riskera stöd från Natolandet USA i händelse av krig med Ryssland. Vad har då spelat in för en sådan hållning? Är det Sveriges undfallenhet mot Hitler och nazisterna under 2:a världskriget? Det gjorde att Sverige inte drogs in i krigshandlingar. Men arvet efter undfallenheten mot Hitler är fortfarande kännbart och till skada. 

Därför är det förkastligt att upprepa handlingar som gör Sverige till en förrädarnation. Det bör gälla både mot Trumps administration och mot andra krigshetsare i samma grad. Men eftersom det nu främst handlar om USA:s hot mot Danmark bör vi koncentrera tankarna därpå. Riskerna för repressalier finns. Ett sådant område är IT och AI. Det sägs att molntjänster som ligger på europeiska värdar utgör endast fem procent. I de värsta scenarier skulle alltså USA:s techjättar kunna lamslå europeiska kunder med katastrofala konsekvenser. Likaså kan AI-jättarna stänga ute europeiska aktörer. På samma sätt som militär upprustning i EU påskyndas bör tech utvecklas med intressen som står fria från Trumps USA (vilket inte nödvändigtvis gäller hela USA).

Men viktigast och snabbast kan Sverige väcka opinion i tech-världen och hos värderingsstarka personer som innebär ett starkt stöd för Danmark i första konfliktomgången.

Är det så att vi går långt med ökande komplexitet och hotfullhet, längre än att förenkla? Blir snacket ett ”Putin” eller ett ”Trump”? Ett Ryssland eller ett USA? Därtill också lite Kina och lite EU? Vi är kanske många som inte märker hur vi står och stampar och kommer ingen vart. Man kan kalla snacket en ställföreträdande diskussion om något större mellan individer. I tankar och reflexioner inom individen själv kan komplexiteten få gränslös räckvidd. Men just i snacket mellan individer är diskussionen schablonartad med mycket ”Putin” och mycket ”Trump”. Ibland kan det bero på situationen som individerna befinner sig i. Kort om tid, men också kort om tankar. Understundom gör sig känslan av torftighet påmind. Då är frigörelsen från torftighetens bojor ett byte av samtalsämne, hur nära världskrig och massdöd man än befinner sig.

Och hur mår frugan…? Hur mår vovven…?

Finansministern uttalade sig häromdagen i SVT om ekonomisk tillväxt för Sverige 2026. Valår. Hon sa att BNP förväntas öka med tre procent. Varifrån fick hon den siffran? Ingen motivering, ingen källa. Det torde vara så att i en viss situation behöver en finansminister uttala sig om den ekonomiska utvecklingen. Ofta väljer man en siffra för att låta trovärdig. Siffran tre procent är besläktad med siffran två procent som används som inflationsmål. Ett heltal som låter både snällt och trovärdigt. Lågaffektivt och offensivt på samma gång. Varför inte decimaler, kan man undra. Hade inte 3,5 eller 2,5 funkat för att ingjuta den rätta känslan? Nej, så har det inte sett ut. Varför inte använda ord för att beskriva förväntningar, möjligen med någon siffra, eller ett intervall som komplement. Nix.

Inom nationalekonomi som sysslar med beskrivningar och prognoser för konjunktur har man alltid haft en fäbless för sifferexcercis, statistik och matematiska modeller. Det tycks vara så att uppgiftslämnaren menar att formen är given och att den ska underhållas för att upprätthålla respekten. Ändå kan man tycka att det är ett fattigdomsbevis att Sveriges finansminister nöjer sig med att kommunicera siffran tre för något så omfattande och komplext som den ekonomiska utvecklingen, särskilt i en tid med genuin osäkerhet. Sverige och världen befinner sig i en katastrof med krig och risk för eskalering. Då känns det futtigt att leverera något som kan ses som ett konjunkturmagiskt heltal med förhoppningen, ja kanske förvissningen att bli tagen på allvar.

Statsministern och utrikesministern ägnar sig åt desinformation. Under besök och fredsförhandlingar i Berlin fortsätter man att beskriva förhandlingsläget och utsikterna som något som ska leda till nära förestående fred. Har de inte förstått något av huvudaktörernas spel? Är excellenserna dumma i huvudet? The same goes for försvarsministern utbildad i ett sverigemotvänt värderingssystem som fanns i London och Washington. Tiderna förändras. Katastrofen har med Ukrainakriget redan inträffat för länge sedan och världen är under förvandling till en ny världsordning. Det känns besvärande att ta upp till allmän diskussion, nu när hotet från Ryssland är akut denna vecka att stänga av Odessas hamn för sjöfart och export över Svarta havet med Ukrainas spannmål till starkt behövande länder.

Omläggningen av världspolitiken med USA:s snabba och överraskande undandragande av sin ledarroll i Europa skapar något helt nytt i allianspolitiken för Sverige och de nordiska länderna. Det verkar som att Trump och USA menar allvar med sina signaler till Europa. Men med Trumps ombytlighet är det ändå klokt att hålla dörren öppen. Till en början har inte signalerna tagits på fullt allvar från de europeiska länder som kan komma att påverkas. Tyskland har blivit starkt ifrågasatt med motgångar inom ekonomin bl.a för tysk bilindustri. Volkswagen har efter skandalen med fusk i redovisning av utsläpp hamnat i en spiral med tappade marknadsandelar på världsmarknaden och neddragningar i produktion och personal, utan att ha kunnat kompensera med teknisk och kommersiell utveckling. Inrikespolitiken har fått en annan struktur med  framväxten av högernationalism, främst med AfD, Alternative für Deutschland som vuxit sig stark både i västra och östra Tyskland. Upplösning av EU-samarbetet står högt på programmet.

Kritiken av EU har blivit legio. Vadslagning om när EU går i stöpet har blivit ett vanligt objekt. Så för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Žižek är det lika bra att konstatera att katastrofen och undergången redan är här. Filosofen inbegriper då allt och alla problem. Då tar man på allvar tag i problemen redan nu. 

För Sverige och Norden får vi räkna med en diskussion om vem eller vilka partners vi kan sikta in oss på. Danmark har redan öppet deklarerat att USA är ett hot. Kommer blickarna att vändas mot Tyskland som militär stormakt och partner? Andra världskriget med nazismen ligger nära i tid och allt tyskt kan därför kännas motbjudande och latent hotfullt. Men nöden har ingen lag. Det gäller för storpolitik också.