Tafsa inte – Sic transit gloria mundi

Så förgår världens helighet. Har media förmedlat en bild av SD som sänker deras siffror i EU-valet? Toppkandidaten Peter Lundgren och Kristina Wiberg, på tredje plats, sedan fjärde, nu utesluten, har båda uppfört sig mer eller mindre olämpligt, sägs det. 

Det hela har givits orimliga proportioner, och det är väl snarare det förhållandet som är klandervärt ur väljarnas synpunkt. Det är sorgesamt att bevittna hur stora viktiga EU-frågor trängs undan i mediacirkusen.

Nu har det blivit svårare för de väljare som är motståndare till vindkraft i ställningstagandet till SD som är vindkraftkritiska. Tack och lov har fler partier visat sig vara kritiska till vindkraft och positiva till att behålla kärnkraften, nämligen KD och M. Det gäller även L i någon mån, men deras toppkandidat kom aldrig till saken i TV:s utfrågning.

SD:s historia inför Europavalet

Swebbtv har en serie lördagsintervjuer, idag nr 48. De två första partiledarna i Sverigedemokraterna samtalar med programledaren om SD:s historia.

De två första partiledarna förmedlar en bild av SD som står i skarp kontrast till den bild som svenska media stått för. De tillstår att vissa regionala media har haft förmågan och viljan att ge nyanserad rapportering.

En brist i Swebbtv:s lördagsintervju är att inte någon av de utpekade motståndarna har fått komma till tals.

Lättattityd vs radikalism

Vid ett svep över några aktuella samhällsfrågor i olika domäner kan gemensamma drag upptäckas. Det är åtminstone möjligt att formulera en hypotes: Finns en rörelse i folkdjupet att avstå från vad som uppfattas som ytterligheter, även om ytterligheten är det som lockar. När det gäller väljarundersökningar ökar KD mycket påtagligt, nu med ca 12 procent av väljarna. Har det att göra med attityder till SD som extremistparti och därför otänkbart för väljare på drift i sina politikfunderingar. KD kan då bli ett val om de uppfattas som toleranta för SD. Kan man tala om lättfascism? Lättkonservatism? Med motsvarande köksbordsfilosofi kan man se på socialdemokrati som lättsocialism. När det gäller veganism och vegetarianism kan det konstateras att andelen ökar markant även om mätningarna inte alltid är jämförbara. Orsaken tillskrivs klimatfrågan och till mindre del ökning av sympatier för djurrättsveganism. Gruppen flexitarianer har ökat kraftigt, till stor del beroende på storhushåll i skolor, sjukhus, personalrestauranger etc. som hakat på trenden för hälsa och klimat. Också för lägre portionskostnad. Det finns fog för att –något nedvärderande – tala om lättveganism. Flera områden är genomdränkta av attityder som växt fram som lättvarianter av radikala idéer.

Ett försvar kan vara att ”lättattityd” är en väg att på sikt nå längre, att närma sig den radikala idén.

Fragmentisering av gröna idéer, fragmentering av partier

Redan vegetarianismen och veganismen har under hela 1900-talet haft splittring som normaltillstånd. Det har inte hindrat att dessa grupper vuxit i storlek. Kanske är det splittringen som starkt bidragit till en stadig tillväxt. Tack var klimatfrågan har tillväxten ökat ännu mer under 00-talet och 10-talet.

FN:s klimatpanel med sina slutsatser om de främsta orsakerna till global uppvärmning har haft ett inflytande på vegansk livsstil som inte hade kunnat uppammas av egen kraft. Klimatfrågan har utmanat de gröna idéerna som funnits i Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministpartiet och nu även det nytillkomna Vändpunkt. Klimatfrågan har också tvingat de andra gamla partierna att förhålla sig till den nya spelplanen. Per Garthon, grundare av Miljöpartiet, har snabbt kommenterat tillkomsten av ett nytt miljöparti, som en förbannelse i likhet med Spaniens situation. Där finns åtta miljöpartier enligt Garthon, men inget är tillräckligt stort för att ta plats i det spanska parlamentet – Cortes Generales.

De gröna idéerna har visat sig vara starka och långsiktigt bärkraftiga. Det har medfört att alla partier har gröna inslag. En sådan utveckling är fullt möjlig även i fortsättningen, men då krävs något mycket mer än vad som hittills uppvisats hos Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministpartiet och det nytillkomna Vändpunkt. När, vad och hur är partiernas egen huvudvärk. Socialdemokrater, Liberaler, Centern, Moderater och KD får det ännu svettigare att utforma och föra ut trovärdiga gröna utspel. Sverigedemokraterna kommer nog sist i kön därför att man redan arbetar med många frågor där strategin är att vara som andra, t ex i EU-frågan.

Läget kan sammanfattas sålunda, att det finns två möjliga linjer. Ett: fortsatt utveckling med fragmentisering av gröna frågor, med fragmentering av miljöpartier som följd. Två: en utveckling där befintliga partier utvecklar sin gröna politik, som utestänger fler nya miljöpartier. I båda linjer kan man ägna sig åt systemkritik, eller inte.

Ny regering

Inget påtagligt tycks ha har framkommit på nationell nivå under valkampanjen 2018 eller under efterföljande regeringsbildningsprocess som väcker förhoppningar för de som är drabbade av vindkraftens skadeverkningar eller de som blivit störda av anläggningar med farligt avfall. Expansionen av vindkraft kommer att fortsätta av allt att döma. Regeringsmedlemmar talar slagordsmässigt om ”fossilfritt samhälle” och liknande. När det gäller landets avfallsanläggningar och hantering av farligt avfall yttrar sig regeringsmedlemmar inte alls, vad vi sett. Politiker har kapitulerat inför problematiken och överlåtit ansvaret på miljödomstolar och Naturvårdsverket och tillsynsmyndigheter som länsstyrelser och kommuner. Kanske har höjdarna glömt att systemet bygger på verksamhetsutövarnas egentillsyn, vilket lämnat fältet fritt för praktiker som kan öka risker och utsläpp av farliga gifter i naturen till skada för människor och djur. Just nu är det inte miljöfrågor som media har i fokus, utan valet av kulturminister.

Länsrådet i W-botten är sent ute

Länsrådet vid länsstyrelsen Västerbotten beklagar att regeringen inte beviljat extraanslag för arbete med miljöprövningar i samband med Norrbotniabanan. Läs här. Lyssna här.

Man har begärt 2 miljoner kr per år under tre år men förklarar inte för allmänheten hur pengarna ska användas och hur kompetens ska anskaffas. Det är väl känt i facket att länsstyrelsen har svårt att rekrytera och behålla kompetens. Omsättningen är hög för flytt till privata sektorn.

Att som nu på nytt ropa ”vargen kommer” är en självironi som är mer träffande än kanske länsrådets avsikt var. Den bittra sanningen tycks vara att länsstyrelsen med länsrådet inte fick tummen ur i tid att använda media som påtryckning.

Regeringsförklaring 2019, vad fattas för miljön?

Om energipolitiken sägs inte mycket. Inget sägs om vindkraften eller kärnkraften. Efter det att klimatfrågan kommit in i politiken kan man gömma sig bakom slagord: ”Sverige ska driva på för en klimatlag på EU-nivå. Reformarbetet för att genomföra Parisavtalet intensifieras. 1,5-gradersmålet måste nås.

Om de kontroversiella gruvprojekten sägs inget. Inte något om Norra Kärr som kan förgifta Vättern. Inget om gruvprojekten i Norrbotten. Inget om efterarbetet med havererade gruvor som den i Blaiken med enorma utsläpp. Hur vill regeringen arbeta för att öka ansvaret för verksamhetsutövare när det gäller sanering av havererade projekt inom gruvnäring och avfall?

Om samerna som lider av vindkraften och gruvnäringen, sägs: ”En oberoende institution för mänskliga rättigheter inrättas”.

Varför inte tala konkret om vilka rättigheter som ska hävdas? Många frågor ligger på en annan nivå än regeringsnivån, men det bör inte hindra statsministern att formulera sig utan att bli beskylld för ministerstyre. Dessa exempel pekar på brister. Likaså fattas allt om den (hemliga) listan som V säger sig ha upprättat med S i regeringsförhandlingarna. Hur S ska kunna sammansmälta eller ens bedriva miljöpolitik med MP, C och L är svårt att se i regeringsförklaringen 2019.

Katowice 2018 – den skramlande kolhinken

En regelbok sägs vara den stora behållningen från miljökonferensen i Polen. En kommentar har lämnats av regeringskansliet.

Isabella Lövin medlade i en känslig fråga sägs det. Det gäller IPCC:s specialrapport om 1,5 graders global uppvärmning, där Saudiarabien, USA, Ryssland och Kuwait inte ville – som det heter på diplomatspråk – ”välkomna” rapporten. Regeringens sammanfattning vill heller inte peka ut värdlandet Polen som vill marknadsföra ”ren kolenergi”.

Utgångspunkten i samtalen har varit att inte politisera vetenskapen och innehållet i denna viktiga rapport. Nu har ländernas enats om att man ska vägledas av den bästa vetenskapen, och man erkänner att rapporten är den bästa vetenskapen vi har just nu, säger Isabella Lövin.

I klartext betyder det att flera av de största producenterna av fossila bränslen och därmed av klimatgaser som ger upphov till uppvärmning, inte har förbundit sig till något. Det är fåfängt att tro att ledare som president Putin, president Trump, kung Salman bin Abdul Aziz och emir Sabah Ahmad al-Sabah har för avsikt att ”låta sig vägledas av den bästa vetenskapen”. Att använda sådana floskler i kommentarer – som vill visa att Katowice 2018 har gett resultat – är ett beklämmande exempel på svenskt kryperi för stormakter. Katowice 2018 var en skramlande kolhink.

Göra allt vi kan för klimatet?

Diskussionerna om klimat och energi har ofta varit fientliga mellan individer och myndigheter, mellan individer med övertygelser, mellan politiker med ambitioner. Det har ofta gällt inlägg som vill bevisa något, vilja få rätt. Ibland utan veta om vad. Hopplösheten har varit förnimbar bakom de aggressiva utspelen. Diskussionerna har pågått i så många år att många deltagare har känt svårigheter att nå någonstans. En övergång till en mer vädjande attityd snarare än befallande och bevisande har märkts i media. I många fall är vädjande attityder märkbara genom ett argument som kan vara effektivt men också verkningslöst: ”Vi måste göra allt.” Utan att stapla referenser vågar jag som gjort observationer tro att många kan känna igen sig. Ett intressant sammanhang är diskussionen om olika energiformer, där striden står mellan vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, solkraft etc. I stället för att bli osams om kärnkraft eller vindkraft eller någon annan energiform när klimatfrågan diskuteras kan samförstånd uppstå som genom ett trollslag med: ”Vi måste göra allt”. 

Och redan har denna attityd gjort genomslag på bred front för kärnkraft vid sidan av andra energiformer. Här handlar det om uttalanden på högsta nivå, FN:s IPCC. Men argumentet ”Vi måste göra allt” är gångbart i alla lägen, hur orimligt det än kan låta att göra allt.

Storkrig för klimatet?

Röster som vill bedriva kampen för klimatet under krigsliknande förhållanden måste visa och göra troligt hur det ska bedrivas. Ett krig, även om det bedrivs utan vapen sätter demokratin ur spel. Hur ska då besluten fattas? Av parlamentet som utsågs vid det senaste valet? Hur ska målen ställas upp? Hur ska resurserna fördelas? På vilken eller vilka nivåer? EU, FN, land? Eller något annat tidigare okänt?

Troligen kommer förslag om krigsliknande samhällsordning diskuteras i ökad omfattning för att finna lösningar på klimatfrågan. Det är förvånande att förslag om klimatdiktatur kan komma från personer och organ som säger sig hylla demokrati.