Kategori: Politik

Visserligen är resultat från opinionsmätningar underlag för gissningar om kommande regeringsbildning efter riksdagsvalet i höst… Beslut om hur energifrågan kan komma att hanteras ser ut att vara den avgörande frågan för en  kommande regering. Partiledare har uttalat sig om energifrågan, starkast den nuvarande statsministern. Talen under första maj lär inte ge någon vägledning utöver socialdemokraternas fokus på förskjutningsförsök att misskreditera SD vars partiledare inte tror att förnyelsebara energikällor ska lösa energikrisen. Får vi en blocköverskridande regering som vill försöka hantera en bestående energikris?

Man behöver inte gå ut för att titta på demonstrationstågen för att uppleva första maj som invandrarnas och massinvandringens stora dag. Tågen i Stockholm domineras av immigranter från hela världen i karnevalsstämning. Kul för dem som gillar det, men som migrationen kommit i förgrunden som krisfråga känns det förljuget i förhållande till arbetarrörelsens historia. För att veta vilka paroller som ingår i olika frågor behöver man titta närmare som åskådare. Men fysisk närvaro kan kännas lika förljuget som parollerna själva med stillastående och krampaktig karaktär. 

Förmodligen finns även slagord och försök att visa solidaritet med Ukraina. Men på vilka sätt och med vilken kunskap om Ukraina? De som vill lyfta frågan om korruptionen får knappast vara med i tågen. De som vill ifrågasätta EU-stöd och specifikt svenskt stöd kan hellre stanna hemma och använda sina krafter till att kritisera alla riksdagspartier. Kritik kan växa även inom arbetarrörelsen när och om förljugenheten minskar.

Det bästa vore att utelämna Ukraina från demonstrationsplakaten. Det skulle skapa tvivel om den förda politiken med storskaligt stöd som inte används rätt.

Dagens landsmöte  i Liberalerna visade att Mohamssoneffekter kan hålla fram till valet 2026. De har redan inspirerat C och de grönröda partierna att kopiera idén med Tidöavtalet och nu Sverigeavtalet mellan L och SD. Inkompatibla partier kan samarbeta med hjälp av avtal som definierar samarbete. Mohamsson med L har öppnat ögonen för C, V, S och MP att skapa ett regeringsalternativ som kan möta Tidöpartierna som idag blivit ett regeringsalternativ. 

Birgitta Ohlsson har bytt från L till C inför riksdagsvalet 2026. Hon har blivit lovad valbar plats som är fyra på listan. Hur den kotteristyrda processen inom L sett ut vet inte väljarna något om, varken förr eller senare. Det var en överenskommelse bakom kulisserna med C:s partiledning. Hur kul var det för den nytillträdda partiledaren i C och för partisekreteraren i C? Innebär det ett konkurrensförhållande internt? En konflikt i det nya partilandskapet är den bakgrund som Birgitta har som vegan och vegetarian och tidigare samarbete med djurrättare. Nuvarande landsbygdsministern i KD berättade nyligen i SVT Skavlan hur illa han tyckte om de som sökte upp det absolut värsta som fanns i animalieproduktionen för att driva sina frågor. Så vi döper denna typ av flytt- och byteseffekt till Moham 2. Denna gång gäller det luftlandsättning till centerbänken i riksdagen orsakad av Simonas kramande av Jimmy inför populasen. 

Landsmötet L söndagen den 22 mars kan visa nya krumsprång i svensk politik som förtjänar en eller flera nomineringar som Moham. 

En kommande effekt kan liknas vid Pyrrusseger. Låt oss börja med numrering, Moham 1. Liknelsen med Pyrrusseger kräver förklaring. Det kan inte uteslutas att Mohamsson gett och kommer att skapa många effekter. L har skolan som sin paradgren, nu med förstatligande som ingår i avtalet med SD. Tillkomsten av Sverigeavtalet var kuppartad, genomförd att en inre krets, ett kotteri. Snackar man demokrati så var tillkomsten allt annat än demokratisk. Hur slår detta i skolvärlden, hos lärare, elever i alla åldrar och de små liven som snart blir större med rösträtt? Kuppen har vid det här laget nått ut i skolvärlden. Kuppen och fortsatta mått och steg kan eventuellt leda fram till att L får valframgångar så att spärren på fyra procent övervinns, en seger av bibliska dimensioner på L-bänken. Men blir det bakslag, så att attityderna till L bland väljarna och alla andra målgrupper och konkurrenter försämras, så kan vi tala om en Pyrrusseger med spår på kort, medellång och lång sikt. Men räkna inte med tydliga observerbara effekter. I politiken får man räkna med nedsatt sikt som genom ärtsoppa.

Moham 2 ska handla om bänkbyteseffekten. Merom, därom, härom i senare publicering.

Det är för tidigt att avläsa bestående effekter av partiledningens i Liberalerna förklaring om förhållandet till Sverigedemokraterna. Bestående effekter är något mer än bara siffermystik. Dagens avhopp från L till C av Birgitta Ohlsson hemmahörande i en socialliberal riktning kan ge underlag för come-back för henne som riksdagsman. Hennes hållning till dagens L har varit känd sedan länge. Nu kom tillfället för ny och större uppmärksamhet.  

Kommer mer i anslutning till den kram som Simona gav Jimmy? Och vad blir bestående effekter inför riksdagsvalet i höst? Blir det som med fjärilens vingslag som kan ge upphov till naturkatastrofer? Kan effekten bli början till utträde från EU?

Birgitta hade samarbete under många år med Djurens Rätt och var vegan under många år. Jag som skriver har själv närvarit vid ett möte under min arbete med ”Stockholms veganer”, C-uppsats etnologi. Sedan många år har hon enligt egen uppgift gått över till att leva som vegetarian, pga. ”dåliga värden”. Både Mohamsson och Ohlsson har visat sig kunna ändra politisk inriktning och värderingar.

Tillträdet av ny partiledare t.ex när Bengt Westerberg blev partiledare för Folkpartiet benämndes Westerbergeffekt när kraftig ökning i väljarstöd kunde inhöstas. Något liknande för Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna kommer sannolikt inte att kunna konstateras. Den nu uppkomna konflikten, avgrundsdjup enligt media, efter överenskommelsen med Sverigedemokraterna i regeringsfrågan har fått vissa bedömare att förutse partiets totala utradering i svensk politik. Om det också gäller på kommunnivå är oklart. Snacka går men tänka tycks vara svårt.

Det gamla vanliga, att orientera sig kring riksdagsspärren fyra procent, har begränsat debatten och tankeförmågan hos politiker och media. Antag att paritet åker ur riksdagen så borde det ändå finnas mycket att debattera och analysera. Mohamssoneffekten! Inte nödvändigtvis i termer av procent, spärr och taktikröstning vid årets val, utan just i termer av effekter generellt, i pluralis således. Frågan är fri. Vad är intressant, vad kan iakttas som kan erbjuda överraskningar på det politiska fältet? Har Simona och hennes kärntrupp kommit fram till att det är bättre att dö med stövlarna på? Har de föreställningar om att effekter uppkommer, även om det inte leder till att L blir kvar i riksdagen, åtminstone på kort sikt? Blir detta ett reningsbad för partiet som kanske mest skapat intrycket ”Att vara liberal är att vara kluven”. Läggs grunden till två nya liberala partier? Kommer Mohamssoneffekten i framtiden att stå för upplösning av gränsen borgerlig kontra socialistisk? Vart tog begreppet socialliberal vägen? Hög tid isåfall med tanke på redan uppkomna förändring på djupet och förändringar på ytan med politisk terminologi. 

Det finns anledning tro att Mohamsson och ett kotteri i Liberalerna visste vad de gjorde. Att effekter skulle uppnås, inte nödvändigtvis procentpoäng på samma sätt som bäst i klassen Westerberg. Här och nu, före landsmötet i L, föreslås benämningen Mohamssoneffekt.

Ännu ett ”aldrig” har fallit. Nu från partiledaren Simona Mohamsson L i ett ”aldrig” att sitta i samma regering som SD. Utsträckta armar och kram på flera sekunder i TV från Mohamsson till Åkesson befäste kursändringen i regeringsfrågan. Peter Hultquist S har tidigare gjort sig känd till kursändring beträffande anslutning Nato. Bombastiska uttalanden i massmedia att Sverige aldrig skulle se honom medverka till acceptans av Nato-anslutning. Nu ordförande i försvarsutskottet. Det blev motsatsen för honom i samordning med partiledningen och det socialdemokratiska partiet. Maud Olofsson C efterträdde Torbjörn Fälldin som 1976 uttalade följande ”att aldrig dagtinga med min övertygelse om faran med kärnkraft”. Närmare ett nej kunde han inte inte komma, men kort därefter var man med om att rösta igenom kärnkraften. Maud Olofsson C bedyrade att hon aldrig skulle sitta i en regering ledd av S. Så skedde och hon fick belöning i form av styrelseuppdrag i statliga storföretag.

Det är möjligt att göra en inventering inom svensk politik för att finna ”aldrig” för att visa politisk ställning. Inom andra domäner är det också möjligt att studera och värdera användningen av ”aldrig”, som kunnat följas av avvisande eller modifiering. Frågan är om det är utbrett. Är det så att en mental hållning och en strategisk avsikt med ”aldrig” som nyckelbegrepp kan kallas aldrigism. Inom politiken bör man vara kritiskt uppmärksam på uttalanden om ”aldrig”. Det kan tvärtom vara en signal om motsatsen, en kommande kovändning.

S smider planer inför valet, kan man tänka sig. De tror kanske på promenadseger med massivt stöd från invandrarröster.

SD har gått ut  i dagarna med sina planer för kärnkraft. Fyra normalstora planeras, där bara två är finansierade. Kan det vara möjligt att SD kommer på upploppet med en betydligt mer offensiv plan. Då kan spelplanen förändras högst avsevärt.

DCA-avtalet till beslut i Riksdagen