Krav på medborgarna kommer i stor utsträckning att värka fram under uppoffringar. I detta ögonblick har jag en TV som saknar ljud. Är det ett cyberangrepp eller vad är det? Om media får allvarliga störningar, hur klarar vi det? Nu är ljudet tillbaka, efter 5 minuter. Blotta misstanken om sabotage kan skapa stor oro, ja hysteri om det vill sig illa. Att hoten kommer från öst är så grundmurat att något annat är knappast tänkbart. I ett högteknologiskt samhälle måste vi vänja oss vid tanken att hot inte är något som måste komma med bestämd riktning som vi en gång såg det på blädderblock och diabilder under föredrag om det svenska försvaret. Angrepp kan komma från alla upptänkliga håll och på alla upptänkliga sätt. Även frågan om agens kan vara svår att förutse. Det vet vi t.ex från sabotage mot gasledningar i Östersjön. Och vad har vi att vänta genom stora förändringar i Arktis och nya möjliga leder för sjöfarten?
Politiker och militärer ställs inför nya utmaningar där vi inte ens vet vari utmaningarna består. Kan Sverige behålla åtta riksdagspartier? Är demokratin i fara? Inför stora förändringar i omvärlden och i Sverige hotas mångfalden av tryck utifrån. Det kan bli en nödvändighet att offra en del av mångfalden för att samla oss mot yttre hot. Det brukar vara argument som odemokratiska krafter brukar vädra. Kan vi begränsa likriktning och kraftsamling? Är samlingsregering önskvärd och nödvändig? Vem och vilket parti vågar driva en sådan utveckling? Kommer Sverigedemokraterna att göra utspel i den riktningen? Tecken tyder på det. Något annat parti för ett sådant initiativ är för närvarande inte synligt. Detta kan komma att framkalla jämförelser med nationalsocialismens historia.
Funderingar av ovannämnda slag är återkommande inslag i media där geopolitiska frågor diskuteras. Sveriges försvarsförmåga väntas stiga med ökade anslag samtidigt som starka reservationer uttrycks.
…fick en ovanlig vändning på en annan arena än den nationella, nämligen den rikspolitiska. Lördagsintervjun i SR1 med statsminister Ulf Kristersson var en tuff tillställning – tack vare eller på grund av – den alltid väl förberedde Johar Bendjelloul som är journalist på Ekot, Sveriges Radio. I efterföljande kommentar stärktes prognosen om regeringsskifte till rödgrönt efter kommande riksdagsval. En uppgift var att 400.000 ytterligare röster krävs, jämfört med SCB:s undersökning om väljarsympatier, för Tidöpartierna för att säkra fortsatt maktinnehav. Det känns mycket. Nästkommande lördagsintervju ska göras med Jakob Wallenberg. Kommer det att ändra den politiska prognosen? Knappast, då Wallenbergarnas roll snarast är något som stärker det rödgröna blocket på grund av kopplingen till arbetsmarknaden.
Den senaste undersökningen av SCB om väljarsympatier har fått stor uppmärksamhet där många bedömare av undersökningens resultat tror att rödgrön regering kan få majoritet i kommande val där C skulle hamna utanför. Detta understöds av ledande journalister som tycks vilja rädda sitt eget skinn genom att stödja uppfattningen om rödgrönt maktskifte. Tanken om samlingsregering i Sverige är inte ny men har ännu inte framförts i rådande världsläge. Sverige är sedan 2022 i krig med Ryssland på grund av fattade försvarsbeslut. Det är nu som en samlingsregering måste diskuteras med alla de brister som det innebär. Om det visar sig vara ogenomförbart, har ändå vinster skapats genom nya kontaktytor som kan vara bra i både krig och fred – inte som ett led i formering av korporativistiskt samhälle, utan som ett led i att lära känna varandra som individer.
Rubriken är högst tillfällig och gör inte anspråk på att vara relevant för hela den problematik som vi lite varstans känner. Under våren har många tagit del av SVT:s partiledardebatter. Vid den första förekom ett käbbel av tidigare okänd omfattning. Avbrott och prata-i-munnen förekom ofta, där V:s partiledare utmärkte sig. Det gällde kanske de övriga också. Här bör vi stanna upp för att klargöra olika sedvänjor. Prata-i-munnen är i många sammanhang välkommet av både deltagare och åhörare. Ena sidan av myntet är att diskussionen kan främjas genom något som kan liknas vid samarbete kring ett ämne. Den andra sidan av myntet är att prata-i-munnen kan liknas vid grus i maskineriet som försvårar för kontrahenterna. Om formerna är ju också något som deltagarna bör få ha ett ord med i laget. Valet av former är något som diskussionsledningen får anstränga sig att kommentera, både före och efter matchen.
Det ovan sagda är ändå bara om formerna. Innehållet är något som många, men inte alla har möjlighet att värdera. Hur har innehållet varit i tidens stora frågor? Energifrågan. Klimatfrågan. Kärnkraften. Gröna satsningar. Ukrainakriget. Förhållandet till EU. Förhållandet till Kina. Förhållandet till USA. Fattigdomen och svälten. Sociala media. Artificiell intelligens. Migrationen till och från Sverige. Migrationen globalt. Krigsherrarna i världen. Det här blir en uppräkning av allt och inget. Frågan som jag som väljare kan ställa är: har våra eller mina politiska företrädare mitt och andras förtroende?
Månaderna som kommer blir en prövotid för mitt och andras förtroende gentemot en uppsjö av kandidater. Finns tiden att lyssna, debattera, värdera? Eller kommer krigen i världen och i vårt närområde omintetgöra vår vilja att göra allt det där som vi hoppas kunna göra? En sak kommer jag inte ifrån och det är att ställa högre krav på viljan till kunskap, inte kunskapen som sådan.
Vad kan vi tänka om trovärdighet inför kommande valstrider och debatter? Här några trevande reflektioner med hjälp av en ordbok för synonymer till trovärdighet, istället för mer utvecklade definitioner.
Uppslaget till temat kommer från den batalj som pågått om kvittningsproceduren i riksdagen. Är SD:s försvar av sitt agerande om kvittning trovärdigt? Motståndet hävdar att SD låtit två utkvittade riksdagsledamöter delta i omröstningen
AI, Chat GDP svarar på frågan: Vad har utspelat sig de senaste dagarna i fråga om kvittning?
De senaste dagarna har det blivit ett ovanligt stort bråk i Sveriges riksdag om det så kallade kvittningssystemet – alltså den informella överenskommelsen där partier ”kvittar ut” ledamöter mot varandra så att sjukdom eller frånvaro inte förändrar styrkeförhållandena vid voteringar.
Det som utlöst konflikten är att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna anklagas för att ha brutit mot praxis i samband med en omröstning om skärpta medborgarskapskrav. Två tidigare SD-ledamöter som nu är politiska vildar röstade med oppositionen. Då kallade SD in två egna ledamöter som egentligen var utkvittade, vilket gjorde att regeringens sida ändå vann omröstningen. Oppositionen beskriver det som ”fulspel” och menar att SD manipulerade systemet. (SVT Nyheter)
Konsekvensen har blivit att flera partier nu säger att kvittningssystemet i praktiken har kollapsat. Moderaternas gruppledare Mattias Karlsson har sagt att ”vi litar inte på varandra” och att något fungerande system inte längre finns. (SVT Nyheter)
Det har lett till flera krismöten med talmannen Andreas Norlén och riksdagens gruppledare, men hittills utan lösning. Oppositionen vill bland annat diskutera om SD ska kunna ingå i ett nytt kvittningssystem över huvud taget. (SVT Nyheter)
Följderna märks redan praktiskt:
Alla ledamöter måste nu i princip vara på plats vid voteringar.
Sjuka ledamöter har kallats in ändå.
Resor och andra uppdrag har ställts in.
Regeringen riskerar att förlora framtida omröstningar om någon är frånvarande. (Omni)
En dramatisk detalj som fått stor uppmärksamhet är att en socialdemokratisk ledamot som nyligen opererat bort en lunga uppgav att hon ändå behövde resa till riksdagen eftersom kvittningen inte längre fungerar. (Omni)
Samtidigt förs en större diskussion om hur sårbart systemet blivit när det finns många politiska vildar i riksdagen. SD försvarar sitt agerande med att de tycker att väljarnas majoritet ska få genomslag även när tidigare partikamrater röstar annorlunda. Oppositionen menar däremot att hela riksdagens arbetsformer bygger på att partierna håller sina överenskommelser. (Aftonbladet)
Analys:
Först kan noteras att Chat GDP har satt fel partibeteckning på SD:s Mattias Karlsson. Sådant kan inträffa och kräver vaksamhet hos användaren av AI. Sammanfattningen är ändå till synes välgjord. Aftonbladet har igår rapporterat om en strid i striden. Anders Lindberg, politisk chefredaktör AF har rapporterat en incident:
Kritisk till SD? Kasta en extra blick över axeln Kristersson och Busch vet detta, men gör inget Riksdagsledamoten från SD ställde sig mycket nära Niels Paarup-Petersen (C) och sa att han skulle vara ”jävligt tyst” och ”akta sig jävligt noga”. Det var Expressenförst med att berätta.
Enligt vittnen var situationen hotfull. I själva riksdagen.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, från något parti, någonsin. SD visar gång på gång att de är något annat, säger Niels Paarup-Petersen.
”På vår sida politiken är vi överens” brukar Ulf Kristersson säga. ”På vår sida är en enda röra” vore en mer korrekt beskrivning.
Vi borde inte vara förvånade.
Ända sedan SS-rottenführer Gustaf Ekström var med och grundade Sverigedemokraterna för 38 år sedan har det varit så här. Först på gatorna, sedan på nätet och nu i riksdagen. Efter höstens val kanske i regeringen.
Skillnaden i dag är tystnaden från moderater, kristdemokrater och liberaler. Och stora delar av högerns organisationer, tankesmedjor och tidningar.
När jag och andra sa att det var precis så här det skulle sluta när Ulf Kristersson svek sitt handslag med förintelseöverlevaren Hedi Fried blev vi anklagade för ”brunmålning”.
Vi blev systematiskt förtalade, hatade och även många gånger hotade av personer i skuggorna, men inte bara där. Niels Paarup-Petersen är inte den första som får höra att han ska ”akta sig jävligt noga”. Eller värre saker.
Den som höjer sin röst mot SD får lära sig den hårda vägen att kasta en blick över axeln, och vad ”cancel culture” innebär. När SD hatar dig blir du nämligen ”kontroversiell” även i andras ögon. Du blir inte längre inbjuden till saker, telefonen slutar ringa.
De flesta känner vart vindarna blåser.
De flesta vänder bort blicken.
Så ser verklig makt ut.
Samtidigt tyder allt mer på att Tidös politiska idé håller på att vittra sönder. Kärnan har hela tiden varit den ganska kreativa föreställningen om att SD egentligen är ett parti som andra. Att Jimmie Åkesson går att tämja.
När Niels Paarup-Petersen säger att ”SD visar gång på gång att de är något annat” slår han huvudet på spiken.
Det är exempelvis svårt att ens hålla reda på alla SD-vildar sedan partiet kom in i riksdagen för sexton år sedan. Just nu är de två.
Om Socialdemokraterna på måndag skulle lägga fram ett misstroendevotum mot statsminister Ulf Kristersson (M) kan därför ingen med 100 procent säkerhet säga hur det slutar.
Ta sedan Liberalernas riksdagsledamöter. SD har splittrat partiet i två delar.
I den votering där Jimmie Åkessons parti fuskade med kvittningen, om medborgarskap, var nästan hälften av Liberalernas riksdagsledamöter frånvarande. Många har tidigare varit öppet kritiska till sin egen partiledning.
I politiska sakfrågor är det ännu värre. Efter SD:s fusk finns det inte längre någon överenskommelse om kvittning. I veckan som gick fick därför en S-ledamot som nyligen opererat bort en lunga rösta, och en moderat var frånvarande eftersom den låg på sjukhus.
För oppositionen är detta inget större problem, den hade ändå förlorat alla voteringar. Kvittningssystemet är i första hand till för att regeringen ska få igenom sin politik.
Nu räcker det med att några av Tidöpartiernas ledamöter blir sjuka eller fastnar i hissen för att oppositionen ska vinna.
”På vår sida politiken är vi överens”.
Det ligger något i det Ulf Kristersson säger. På pappret är M, SD, KD och L mer överens än oppositionen. Men han har inte längre majoritet i Sveriges riksdag. Om svenska folket tycks ha vänt hans projekt ryggen.
Enligt Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, som väger samman olika opinionsmätningar, är skillnaden mellan blocken idag 7,9 procent. Eftersom L åker ur riksdagen skulle Tidöpartierna få 155 mandat mot de rödgrönas 194.
S, V och MP skulle få 171 mandat, fler än hela Tidö och bara fyra från egen majoritet.
”På vår sida politiken är vi överens” är inte riktigt sant, vilket blev övertydligt i partiledardebatten i Agenda i söndags. Flera av debatterna skedde inom respektive block.
Vilken politik om pappamånader och jämställdhet får vi om Tidöpartierna vinner? KD:s och SD:s ålderdomliga syn på kvinnors roll, eller L:s moderna? Är ökade klyftor ett problem, eller rentav bra? Betala sig före i vårdköer, hiss eller diss?
Tidöpartierna är naturligtvis mer överens än oppositionen, trots röran. Konstigt vore väl annars med tanke på att de regerar Sverige.
Så varför vänder så många Ulf Kristersson ryggen?
Tanken på SD i regeringen skrämmer naturligtvis, särskilt i storstäderna. Ett parti som säger åt kritiker att ”akta sig jävligt noga” stöter bort många.
I förra valet vann Tidöpartierna kulturkriget, om migration, brottslighet, bensinpriser och kärnkraft.
Sedan dess har matpriserna ökat med 30 procent, 100.000 fler är arbetslösa, den ekonomiska tillväxten har varit ynklig och konkurserna slagit rekord. Ministrarna har sänkt A-kassan och gjort medicinerna dyrare samtidigt som de sänkt sin egen skatt med ungefär 6.000 i månaden.
De flesta i Sverige har fått det sämre sedan Ulf Kristersson tog steget in i statsministerbostaden i Sagerska palatset 2022.
Moderaterna verkar dessutom ha haft notoriskt svårt att hålla isär sitt parti och staten. Ulf Kristersson har satsat på heminredning på Sagerska palatset med trasmattor för 60.000 kronor och en brödspade för nästan 3.000. Talman Andreas Norlén (M) har flugit världen runt med sin fru, även när det inte varit motiverat. Anna Kinberg Batra (M) rekryterade en god vän till ett toppjobb via en lapp på en anslagstavla.
Klart folk blir irriterade, det är ju skattebetalarnas pengar.
Men någonstans tror jag ändå kärnan är vad Niels Paarup-Petersen säger. SD är ”något annat”. Verkligheten har hunnit ikapp Tidö – ytterhögern gick inte att tämja.
Den här gången heller.
Analys:
Här har två stora tidningar, Aftonbladet och Expressen funnit varandra i att ifrågasätta SD:s arbetsmetoder och trovärdighet. När de ändå slår mot SD passar tidningarna på att slå mot sittande statsminister och sittande talman. I detta sammanhang slår Aftonbladet mot Tidöpartierna som brunsmetas. Är detta trovärdigt för läsarna? Är frågan om trovärdighet vad som kommer att prägla hela valdebatten?
Har vänsterblocket bestämt sin strategi att slå på trovärdighet? Högerblocket tvingas också att ägna kraft åt trovärdighet. Partikanslier, talskrivare och forskare kommer att få mycket jobb att gräva fram historiska förhållanden som ifrågasätter trovärdighet. Det kommer alla partier att lida av.
Visserligen är resultat från opinionsmätningar underlag för gissningar om kommande regeringsbildning efter riksdagsvalet i höst… Beslut om hur energifrågan kan komma att hanteras ser ut att vara den avgörande frågan för en kommande regering. Partiledare har uttalat sig om energifrågan, starkast den nuvarande statsministern. Talen under första maj lär inte ge någon vägledning utöver socialdemokraternas fokus på förskjutningsförsök att misskreditera SD vars partiledare inte tror att förnyelsebara energikällor ska lösa energikrisen. Får vi en blocköverskridande regering som vill försöka hantera en bestående energikris?
Man behöver inte gå ut för att titta på demonstrationstågen för att uppleva första maj som invandrarnas och massinvandringens stora dag. Tågen i Stockholm domineras av immigranter från hela världen i karnevalsstämning. Kul för dem som gillar det, men som migrationen kommit i förgrunden som krisfråga känns det förljuget i förhållande till arbetarrörelsens historia. För att veta vilka paroller som ingår i olika frågor behöver man titta närmare som åskådare. Men fysisk närvaro kan kännas lika förljuget som parollerna själva med stillastående och krampaktig karaktär.
Förmodligen finns även slagord och försök att visa solidaritet med Ukraina. Men på vilka sätt och med vilken kunskap om Ukraina? De som vill lyfta frågan om korruptionen får knappast vara med i tågen. De som vill ifrågasätta EU-stöd och specifikt svenskt stöd kan hellre stanna hemma och använda sina krafter till att kritisera alla riksdagspartier. Kritik kan växa även inom arbetarrörelsen när och om förljugenheten minskar.
Det bästa vore att utelämna Ukraina från demonstrationsplakaten. Det skulle skapa tvivel om den förda politiken med storskaligt stöd som inte används rätt.
Dagens landsmöte i Liberalerna visade att Mohamssoneffekter kan hålla fram till valet 2026. De har redan inspirerat C och de grönröda partierna att kopiera idén med Tidöavtalet och nu Sverigeavtalet mellan L och SD. Inkompatibla partier kan samarbeta med hjälp av avtal som definierar samarbete. Mohamsson med L har öppnat ögonen för C, V, S och MP att skapa ett regeringsalternativ som kan möta Tidöpartierna som idag blivit ett regeringsalternativ.
Birgitta Ohlsson har bytt från L till C inför riksdagsvalet 2026. Hon har blivit lovad valbar plats som är fyra på listan. Hur den kotteristyrda processen inom L sett ut vet inte väljarna något om, varken förr eller senare. Det var en överenskommelse bakom kulisserna med C:s partiledning. Hur kul var det för den nytillträdda partiledaren i C och för partisekreteraren i C? Innebär det ett konkurrensförhållande internt? En konflikt i det nya partilandskapet är den bakgrund som Birgitta har som vegan och vegetarian och tidigare samarbete med djurrättare. Nuvarande landsbygdsministern i KD berättade nyligen i SVT Skavlan hur illa han tyckte om de som sökte upp det absolut värsta som fanns i animalieproduktionen för att driva sina frågor. Så vi döper denna typ av flytt- och byteseffekt till Moham 2. Denna gång gäller det luftlandsättning till centerbänken i riksdagen orsakad av Simonas kramande av Jimmy inför populasen.
Landsmötet L söndagen den 22 mars kan visa nya krumsprång i svensk politik som förtjänar en eller flera nomineringar som Moham.
En kommande effekt kan liknas vid Pyrrusseger. Låt oss börja med numrering, Moham 1. Liknelsen med Pyrrusseger kräver förklaring. Det kan inte uteslutas att Mohamsson gett och kommer att skapa många effekter. L har skolan som sin paradgren, nu med förstatligande som ingår i avtalet med SD. Tillkomsten av Sverigeavtalet var kuppartad, genomförd att en inre krets, ett kotteri. Snackar man demokrati så var tillkomsten allt annat än demokratisk. Hur slår detta i skolvärlden, hos lärare, elever i alla åldrar och de små liven som snart blir större med rösträtt? Kuppen har vid det här laget nått ut i skolvärlden. Kuppen och fortsatta mått och steg kan eventuellt leda fram till att L får valframgångar så att spärren på fyra procent övervinns, en seger av bibliska dimensioner på L-bänken. Men blir det bakslag, så att attityderna till L bland väljarna och alla andra målgrupper och konkurrenter försämras, så kan vi tala om en Pyrrusseger med spår på kort, medellång och lång sikt. Men räkna inte med tydliga observerbara effekter. I politiken får man räkna med nedsatt sikt som genom ärtsoppa.
Moham 2 ska handla om bänkbyteseffekten. Merom, därom, härom i senare publicering.
