Kategori: Politik

Extrem, extremhöger och extremvänster ingår i vardagsspråket och inte minst i den politiska debatten. Orden tycks vara lätta att ta till för alla grader som beskrivning av motståndare och motstånd. Orden får anses som eroderade till en nivå som är till intet förpliktande. Sammansättningar med ytter- har tagit plats, som i ytterhöger och yttervänster. Med tanke på betydelseglidning och nedslitning kan orden kallas ”fula ord” för att signalera motsättningar i användning och betydelse med ett stänk av humor.

Det finns fler exempel. Invandrarmotstånd brukar användas som tillmäle när det egentligen handlar om invandringsmotstånd. Om debatten orsakat ökad puls är det lätt att förväxla dessa ord som har olika innebörd, något som kan tappas bort i stridens hetta. Orden blir fula ord och blir tabubelagda.

EU-motstånd och EU-motståndare används slarvigt som synonyma. Personer som jobbar med analys av EU kan komma fram till enskilda frågor att kritisera. Det behöver inte betyda ett generellt EU-motstånd ej heller att vederbörande ska ses som EU-motståndare.

Summa summarum så finns det många ord som används på ett sådant sätt att de blir överladdade fula ord. Eftertanke är tillrådligt. Ord som används som slagträ, t.ex ytterhöger eller EU-motstånd eller vänsterextremist kan bli ord som tappar respekt för diskursen. 

Aftonbladet, Andreas Cervenka skriver idag klart om en förvandling som Sverige är i början av – till krigsekonomi. Det betyder att industrin och samhället tar ökad andel av landets resurser för att möta krigshotet. Även statstelevisionen och statsradion borde ta mer tid i anspråk för att rapportera och undervisa medborgarna och näringslivet. Det är något som tar tid att planera och genomföra. 

Svenske migrationsministern Johan Forssell (M) bedriver en kampanj i FN för att göra det lättare att utvisa dömda våldtäktsmän. Målet är att ändra 1951 års flyktingkonvention så att våldtäkt alltid leder till undantag från skyddsstatus, vilket ska göra det möjligt att utvisa individer även om de riskerar förföljelse i sina hemländer.

Tidningen Kvartal i sitt senaste nummer har en artikel om Kristdemokraternas bruna rötter. ”Bruna rötter” är ett relativt nytt tillmäle för att variera nazism och fascism. Gamla beteckningar har tagits upp, troligen i tron att det ska ge ökad styrka åt framställningen. De ovan nämnda beteckningarna har fått ökad användning. I Sverige har uttrycken använts i kritiken av Sverigedemokraterna, där en vitbok har sökt redovisa historisk sanningshalt. Användningen av tillmälen har spridits med ökad nivellering och minskad urskiljning. Jämförelsen med kommunistskräcken i USA efter andra världskriget är angelägen för att lära sig av andra länders misstag och förtrycksmetoder. Det gäller stora delar av västvärlden. Kommunistspöket försvann så småningom i skrämselpropagandan och har ersatts av annat. Tro inte att vulgärpropaganda försvunnit från kartan! 

I svensk politisk strid har nazikortet används mot alla riksdagspartier sedan nazismens uppkomst utom mot kommunister och socialister. Nu har påståenden om bruna rötter och nazi-bakgrund aktualiserats även beträffande Kristdemokraterna. Har vi att göra med en historisk pendel? När kommer kommunismen åter i samhällsdebatten? Vad är EU om inte en socialistisk modell med centralplanering? Hur ska EU:s ansvar för miljoner döda i Ukrainakriget värderas. Nazister i Ukraina har medverkat…

Rektorn har tydligen tagit emot en förfrågan om utformning av prov för invandrare. Syftet är att provet ska avgöra vederbörandes rätt att stanna i Sverige. I en radiointervju räknade rektorn upp en rad kriterier för att provets form och innehåll skulle bli rättssäkert. Inte något att göra på en kafferast, lät det som. Är det möjligen så att rektorn agerar med egna syften? Är man rädd för kritik att samverka med Tidö-regeringen? För att skjuta på provmöjligheterna till efter valet? Om de rödgröna kommer till makten kan de tänkas omforma eller avskaffa provet. Det kan de rödgröna använda i valkampanjen och vinna ännu fler röster hos invandrargrupper. Minister Johan Forsell har gjort självmål.

Stora utspel är bara att räkna med inför kommande val i höst. Men nu har vi sett utspel som liknar försök att hälla bensin på brasan för maximal uppmärksamhet och för att rädda sittande regering eller för att klara riksdagsspärren. Det har varit extremt hög konkurrens om uppmärksamheten i media med hemska krig och risk för utvidgning.

1. Det näringspolitiska intresset gjorde sig  påmind härom dagen när Börje Ekholm, Ericsson, lät förstå att invandringen är för låg och måste bli högre. Har han verkat som ”His Master’s Voice”, dvs. uttalat vad Wallenberg vill beträffande svensk arbetsmarknad?
2. Liberalerna kämpar med näbbar och klor för att rädda partiet från undergång, nu med opinionssiffror långt under riksdagsspärren på fyra procent. Att hälla bensin på brasan är också att vilja forma ett Sverige för fler miljardärer. Argumentet är att det stimulerar ekonomin allmänt. Vad tycker en frisinnad liberal i Västerbotten om det?
3. Alliansens utspel i Almedalen om kriminalitet. Vad kommer där, t.ex om straffmyndighetsålder, sexualbrott, gängkriminalitet? 

Utspel är att vänta. Kommer det att bli upprepningar? Kommer det att bli försök att släcka brasan?

Krav på medborgarna kommer i stor utsträckning att värka fram under uppoffringar. I detta ögonblick har jag en TV som saknar ljud. Är det ett cyberangrepp eller vad är det? Om media får allvarliga störningar, hur klarar vi det? Nu är ljudet tillbaka, efter 5 minuter. Blotta misstanken om sabotage kan skapa stor oro, ja hysteri om det vill sig illa. Att hoten kommer från öst är så grundmurat att något annat är knappast tänkbart. I ett högteknologiskt samhälle måste vi vänja oss vid tanken att hot inte är något som måste komma med bestämd riktning som vi en gång såg det på blädderblock och diabilder under föredrag om det svenska försvaret. Angrepp kan komma från alla upptänkliga håll och på alla upptänkliga sätt. Även frågan om agens kan vara svår att förutse. Det vet vi t.ex från sabotage mot gasledningar i Östersjön. Och vad har vi att vänta genom stora förändringar i Arktis och nya möjliga leder för sjöfarten?

Politiker och militärer ställs inför nya utmaningar där vi inte ens vet vari utmaningarna består. Kan Sverige behålla åtta riksdagspartier? Är demokratin i fara? Inför stora förändringar i omvärlden och i Sverige hotas mångfalden av tryck utifrån. Det kan bli en nödvändighet att offra en del av mångfalden för att samla oss mot yttre hot. Det brukar vara argument som odemokratiska krafter brukar vädra. Kan vi begränsa likriktning och kraftsamling? Är samlingsregering önskvärd och nödvändig? Vem och vilket parti vågar driva en sådan utveckling? Kommer Sverigedemokraterna att göra utspel i den riktningen? Tecken tyder på det. Något annat parti för ett sådant initiativ är för närvarande inte synligt. Detta kan komma att framkalla jämförelser med nationalsocialismens historia.

Funderingar av ovannämnda slag är återkommande inslag i media där geopolitiska frågor diskuteras. Sveriges försvarsförmåga väntas stiga med ökade anslag samtidigt som starka reservationer uttrycks.

…fick en ovanlig vändning på en annan arena än den nationella, nämligen den rikspolitiska. Lördagsintervjun i SR1 med statsminister Ulf Kristersson var en tuff tillställning – tack vare eller på grund av – den alltid väl förberedde Johar Bendjelloul som är journalist på Ekot, Sveriges Radio. I efterföljande kommentar stärktes prognosen om regeringsskifte till rödgrönt efter kommande riksdagsval. En uppgift var att 400.000 ytterligare röster krävs, jämfört med SCB:s undersökning om väljarsympatier, för Tidöpartierna för att säkra fortsatt maktinnehav. Det känns mycket. Nästkommande lördagsintervju ska göras med Jakob Wallenberg. Kommer det att ändra den politiska prognosen? Knappast, då Wallenbergarnas roll snarast är något som stärker det rödgröna blocket på grund av kopplingen till arbetsmarknaden.

Den senaste undersökningen av SCB om väljarsympatier har fått stor uppmärksamhet där många bedömare av undersökningens resultat tror att rödgrön regering kan få majoritet i kommande val där C skulle hamna utanför. Detta understöds av ledande journalister som tycks vilja rädda sitt eget skinn genom att stödja uppfattningen om rödgrönt maktskifte. Tanken om samlingsregering i Sverige är inte ny men har ännu inte framförts i rådande världsläge. Sverige är sedan 2022 i krig med Ryssland på grund av fattade försvarsbeslut. Det är nu som en samlingsregering måste diskuteras med alla de brister som det innebär. Om det visar sig vara ogenomförbart, har ändå vinster skapats genom nya kontaktytor som kan vara bra i både krig och fred – inte som ett led i formering av korporativistiskt samhälle, utan som ett led i att lära känna varandra som individer.

Rubriken är högst tillfällig och gör inte anspråk på att vara relevant för hela den problematik som vi lite varstans känner. Under våren har många tagit del av SVT:s partiledardebatter. Vid den första förekom ett käbbel av tidigare okänd omfattning. Avbrott och prata-i-munnen förekom ofta, där V:s partiledare utmärkte sig. Det gällde kanske de övriga också. Här bör vi stanna upp för att klargöra olika sedvänjor. Prata-i-munnen är i många sammanhang välkommet av både deltagare och åhörare. Ena sidan av myntet är att diskussionen kan främjas genom något som kan liknas vid samarbete kring ett ämne. Den andra sidan av myntet är att prata-i-munnen kan liknas vid grus i maskineriet som försvårar för kontrahenterna. Om formerna är ju också något som deltagarna bör få ha ett ord med i laget. Valet av former är något som diskussionsledningen får anstränga sig att kommentera, både före och efter matchen. 

Det ovan sagda är ändå bara om formerna. Innehållet är något som många, men inte alla har möjlighet att värdera. Hur har innehållet varit i tidens stora frågor? Energifrågan. Klimatfrågan. Kärnkraften. Gröna satsningar. Ukrainakriget. Förhållandet till EU. Förhållandet till Kina. Förhållandet till USA. Fattigdomen och svälten. Sociala media. Artificiell intelligens. Migrationen till och från Sverige. Migrationen globalt. Krigsherrarna i världen. Det här blir en uppräkning av allt och inget. Frågan som jag som väljare kan ställa är: har våra eller mina politiska företrädare mitt och andras förtroende?

Månaderna som kommer blir en prövotid för mitt och andras förtroende gentemot en uppsjö av kandidater. Finns tiden att lyssna, debattera, värdera? Eller kommer krigen i världen och i vårt närområde omintetgöra vår vilja att göra allt det där som vi hoppas kunna göra? En sak kommer jag inte ifrån och det är att ställa högre krav på viljan till kunskap, inte kunskapen som sådan.