Rubriken är högst tillfällig och gör inte anspråk på att vara relevant för hela den problematik som vi lite varstans känner. Under våren har många tagit del av SVT:s partiledardebatter. Vid den första förekom ett käbbel av tidigare okänd omfattning. Avbrott och prata-i-munnen förekom ofta, där V:s partiledare utmärkte sig. Det gällde kanske de övriga också. Här bör vi stanna upp för att klargöra olika sedvänjor. Prata-i-munnen är i många sammanhang välkommet av både deltagare och åhörare. Ena sidan av myntet är att diskussionen kan främjas genom något som kan liknas vid samarbete kring ett ämne. Den andra sidan av myntet är att prata-i-munnen kan liknas vid grus i maskineriet som försvårar för kontrahenterna. Om formerna är ju också något som deltagarna bör få ha ett ord med i laget. Valet av former är något som diskussionsledningen får anstränga sig att kommentera, både före och efter matchen.
Det ovan sagda är ändå bara om formerna. Innehållet är något som många, men inte alla har möjlighet att värdera. Hur har innehållet varit i tidens stora frågor? Energifrågan. Klimatfrågan. Kärnkraften. Gröna satsningar. Ukrainakriget. Förhållandet till EU. Förhållandet till Kina. Förhållandet till USA. Fattigdomen och svälten. Sociala media. Artificiell intelligens. Migrationen till och från Sverige. Migrationen globalt. Krigsherrarna i världen. Det här blir en uppräkning av allt och inget. Frågan som jag som väljare kan ställa är: har våra eller mina politiska företrädare mitt och andras förtroende?
Månaderna som kommer blir en prövotid för mitt och andras förtroende gentemot en uppsjö av kandidater. Finns tiden att lyssna, debattera, värdera? Eller kommer krigen i världen och i vårt närområde omintetgöra vår vilja att göra allt det där som vi hoppas kunna göra? En sak kommer jag inte ifrån och det är att ställa högre krav på viljan till kunskap, inte kunskapen som sådan.
Vad kan vi tänka om trovärdighet inför kommande valstrider och debatter? Här några trevande reflektioner med hjälp av en ordbok för synonymer till trovärdighet, istället för mer utvecklade definitioner.
Uppslaget till temat kommer från den batalj som pågått om kvittningsproceduren i riksdagen. Är SD:s försvar av sitt agerande om kvittning trovärdigt? Motståndet hävdar att SD låtit två utkvittade riksdagsledamöter delta i omröstningen
AI, Chat GDP svarar på frågan: Vad har utspelat sig de senaste dagarna i fråga om kvittning?
De senaste dagarna har det blivit ett ovanligt stort bråk i Sveriges riksdag om det så kallade kvittningssystemet – alltså den informella överenskommelsen där partier ”kvittar ut” ledamöter mot varandra så att sjukdom eller frånvaro inte förändrar styrkeförhållandena vid voteringar.
Det som utlöst konflikten är att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna anklagas för att ha brutit mot praxis i samband med en omröstning om skärpta medborgarskapskrav. Två tidigare SD-ledamöter som nu är politiska vildar röstade med oppositionen. Då kallade SD in två egna ledamöter som egentligen var utkvittade, vilket gjorde att regeringens sida ändå vann omröstningen. Oppositionen beskriver det som ”fulspel” och menar att SD manipulerade systemet. (SVT Nyheter)
Konsekvensen har blivit att flera partier nu säger att kvittningssystemet i praktiken har kollapsat. Moderaternas gruppledare Mattias Karlsson har sagt att ”vi litar inte på varandra” och att något fungerande system inte längre finns. (SVT Nyheter)
Det har lett till flera krismöten med talmannen Andreas Norlén och riksdagens gruppledare, men hittills utan lösning. Oppositionen vill bland annat diskutera om SD ska kunna ingå i ett nytt kvittningssystem över huvud taget. (SVT Nyheter)
Följderna märks redan praktiskt:
Alla ledamöter måste nu i princip vara på plats vid voteringar.
Sjuka ledamöter har kallats in ändå.
Resor och andra uppdrag har ställts in.
Regeringen riskerar att förlora framtida omröstningar om någon är frånvarande. (Omni)
En dramatisk detalj som fått stor uppmärksamhet är att en socialdemokratisk ledamot som nyligen opererat bort en lunga uppgav att hon ändå behövde resa till riksdagen eftersom kvittningen inte längre fungerar. (Omni)
Samtidigt förs en större diskussion om hur sårbart systemet blivit när det finns många politiska vildar i riksdagen. SD försvarar sitt agerande med att de tycker att väljarnas majoritet ska få genomslag även när tidigare partikamrater röstar annorlunda. Oppositionen menar däremot att hela riksdagens arbetsformer bygger på att partierna håller sina överenskommelser. (Aftonbladet)
Analys:
Först kan noteras att Chat GDP har satt fel partibeteckning på SD:s Mattias Karlsson. Sådant kan inträffa och kräver vaksamhet hos användaren av AI. Sammanfattningen är ändå till synes välgjord. Aftonbladet har igår rapporterat om en strid i striden. Anders Lindberg, politisk chefredaktör AF har rapporterat en incident:
Kritisk till SD? Kasta en extra blick över axeln Kristersson och Busch vet detta, men gör inget Riksdagsledamoten från SD ställde sig mycket nära Niels Paarup-Petersen (C) och sa att han skulle vara ”jävligt tyst” och ”akta sig jävligt noga”. Det var Expressenförst med att berätta.
Enligt vittnen var situationen hotfull. I själva riksdagen.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, från något parti, någonsin. SD visar gång på gång att de är något annat, säger Niels Paarup-Petersen.
”På vår sida politiken är vi överens” brukar Ulf Kristersson säga. ”På vår sida är en enda röra” vore en mer korrekt beskrivning.
Vi borde inte vara förvånade.
Ända sedan SS-rottenführer Gustaf Ekström var med och grundade Sverigedemokraterna för 38 år sedan har det varit så här. Först på gatorna, sedan på nätet och nu i riksdagen. Efter höstens val kanske i regeringen.
Skillnaden i dag är tystnaden från moderater, kristdemokrater och liberaler. Och stora delar av högerns organisationer, tankesmedjor och tidningar.
När jag och andra sa att det var precis så här det skulle sluta när Ulf Kristersson svek sitt handslag med förintelseöverlevaren Hedi Fried blev vi anklagade för ”brunmålning”.
Vi blev systematiskt förtalade, hatade och även många gånger hotade av personer i skuggorna, men inte bara där. Niels Paarup-Petersen är inte den första som får höra att han ska ”akta sig jävligt noga”. Eller värre saker.
Den som höjer sin röst mot SD får lära sig den hårda vägen att kasta en blick över axeln, och vad ”cancel culture” innebär. När SD hatar dig blir du nämligen ”kontroversiell” även i andras ögon. Du blir inte längre inbjuden till saker, telefonen slutar ringa.
De flesta känner vart vindarna blåser.
De flesta vänder bort blicken.
Så ser verklig makt ut.
Samtidigt tyder allt mer på att Tidös politiska idé håller på att vittra sönder. Kärnan har hela tiden varit den ganska kreativa föreställningen om att SD egentligen är ett parti som andra. Att Jimmie Åkesson går att tämja.
När Niels Paarup-Petersen säger att ”SD visar gång på gång att de är något annat” slår han huvudet på spiken.
Det är exempelvis svårt att ens hålla reda på alla SD-vildar sedan partiet kom in i riksdagen för sexton år sedan. Just nu är de två.
Om Socialdemokraterna på måndag skulle lägga fram ett misstroendevotum mot statsminister Ulf Kristersson (M) kan därför ingen med 100 procent säkerhet säga hur det slutar.
Ta sedan Liberalernas riksdagsledamöter. SD har splittrat partiet i två delar.
I den votering där Jimmie Åkessons parti fuskade med kvittningen, om medborgarskap, var nästan hälften av Liberalernas riksdagsledamöter frånvarande. Många har tidigare varit öppet kritiska till sin egen partiledning.
I politiska sakfrågor är det ännu värre. Efter SD:s fusk finns det inte längre någon överenskommelse om kvittning. I veckan som gick fick därför en S-ledamot som nyligen opererat bort en lunga rösta, och en moderat var frånvarande eftersom den låg på sjukhus.
För oppositionen är detta inget större problem, den hade ändå förlorat alla voteringar. Kvittningssystemet är i första hand till för att regeringen ska få igenom sin politik.
Nu räcker det med att några av Tidöpartiernas ledamöter blir sjuka eller fastnar i hissen för att oppositionen ska vinna.
”På vår sida politiken är vi överens”.
Det ligger något i det Ulf Kristersson säger. På pappret är M, SD, KD och L mer överens än oppositionen. Men han har inte längre majoritet i Sveriges riksdag. Om svenska folket tycks ha vänt hans projekt ryggen.
Enligt Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, som väger samman olika opinionsmätningar, är skillnaden mellan blocken idag 7,9 procent. Eftersom L åker ur riksdagen skulle Tidöpartierna få 155 mandat mot de rödgrönas 194.
S, V och MP skulle få 171 mandat, fler än hela Tidö och bara fyra från egen majoritet.
”På vår sida politiken är vi överens” är inte riktigt sant, vilket blev övertydligt i partiledardebatten i Agenda i söndags. Flera av debatterna skedde inom respektive block.
Vilken politik om pappamånader och jämställdhet får vi om Tidöpartierna vinner? KD:s och SD:s ålderdomliga syn på kvinnors roll, eller L:s moderna? Är ökade klyftor ett problem, eller rentav bra? Betala sig före i vårdköer, hiss eller diss?
Tidöpartierna är naturligtvis mer överens än oppositionen, trots röran. Konstigt vore väl annars med tanke på att de regerar Sverige.
Så varför vänder så många Ulf Kristersson ryggen?
Tanken på SD i regeringen skrämmer naturligtvis, särskilt i storstäderna. Ett parti som säger åt kritiker att ”akta sig jävligt noga” stöter bort många.
I förra valet vann Tidöpartierna kulturkriget, om migration, brottslighet, bensinpriser och kärnkraft.
Sedan dess har matpriserna ökat med 30 procent, 100.000 fler är arbetslösa, den ekonomiska tillväxten har varit ynklig och konkurserna slagit rekord. Ministrarna har sänkt A-kassan och gjort medicinerna dyrare samtidigt som de sänkt sin egen skatt med ungefär 6.000 i månaden.
De flesta i Sverige har fått det sämre sedan Ulf Kristersson tog steget in i statsministerbostaden i Sagerska palatset 2022.
Moderaterna verkar dessutom ha haft notoriskt svårt att hålla isär sitt parti och staten. Ulf Kristersson har satsat på heminredning på Sagerska palatset med trasmattor för 60.000 kronor och en brödspade för nästan 3.000. Talman Andreas Norlén (M) har flugit världen runt med sin fru, även när det inte varit motiverat. Anna Kinberg Batra (M) rekryterade en god vän till ett toppjobb via en lapp på en anslagstavla.
Klart folk blir irriterade, det är ju skattebetalarnas pengar.
Men någonstans tror jag ändå kärnan är vad Niels Paarup-Petersen säger. SD är ”något annat”. Verkligheten har hunnit ikapp Tidö – ytterhögern gick inte att tämja.
Den här gången heller.
Analys:
Här har två stora tidningar, Aftonbladet och Expressen funnit varandra i att ifrågasätta SD:s arbetsmetoder och trovärdighet. När de ändå slår mot SD passar tidningarna på att slå mot sittande statsminister och sittande talman. I detta sammanhang slår Aftonbladet mot Tidöpartierna som brunsmetas. Är detta trovärdigt för läsarna? Är frågan om trovärdighet vad som kommer att prägla hela valdebatten?
Har vänsterblocket bestämt sin strategi att slå på trovärdighet? Högerblocket tvingas också att ägna kraft åt trovärdighet. Partikanslier, talskrivare och forskare kommer att få mycket jobb att gräva fram historiska förhållanden som ifrågasätter trovärdighet. Det kommer alla partier att lida av.
Visserligen är resultat från opinionsmätningar underlag för gissningar om kommande regeringsbildning efter riksdagsvalet i höst… Beslut om hur energifrågan kan komma att hanteras ser ut att vara den avgörande frågan för en kommande regering. Partiledare har uttalat sig om energifrågan, starkast den nuvarande statsministern. Talen under första maj lär inte ge någon vägledning utöver socialdemokraternas fokus på förskjutningsförsök att misskreditera SD vars partiledare inte tror att förnyelsebara energikällor ska lösa energikrisen. Får vi en blocköverskridande regering som vill försöka hantera en bestående energikris?
Man behöver inte gå ut för att titta på demonstrationstågen för att uppleva första maj som invandrarnas och massinvandringens stora dag. Tågen i Stockholm domineras av immigranter från hela världen i karnevalsstämning. Kul för dem som gillar det, men som migrationen kommit i förgrunden som krisfråga känns det förljuget i förhållande till arbetarrörelsens historia. För att veta vilka paroller som ingår i olika frågor behöver man titta närmare som åskådare. Men fysisk närvaro kan kännas lika förljuget som parollerna själva med stillastående och krampaktig karaktär.
Förmodligen finns även slagord och försök att visa solidaritet med Ukraina. Men på vilka sätt och med vilken kunskap om Ukraina? De som vill lyfta frågan om korruptionen får knappast vara med i tågen. De som vill ifrågasätta EU-stöd och specifikt svenskt stöd kan hellre stanna hemma och använda sina krafter till att kritisera alla riksdagspartier. Kritik kan växa även inom arbetarrörelsen när och om förljugenheten minskar.
Det bästa vore att utelämna Ukraina från demonstrationsplakaten. Det skulle skapa tvivel om den förda politiken med storskaligt stöd som inte används rätt.
Dagens landsmöte i Liberalerna visade att Mohamssoneffekter kan hålla fram till valet 2026. De har redan inspirerat C och de grönröda partierna att kopiera idén med Tidöavtalet och nu Sverigeavtalet mellan L och SD. Inkompatibla partier kan samarbeta med hjälp av avtal som definierar samarbete. Mohamsson med L har öppnat ögonen för C, V, S och MP att skapa ett regeringsalternativ som kan möta Tidöpartierna som idag blivit ett regeringsalternativ.
Birgitta Ohlsson har bytt från L till C inför riksdagsvalet 2026. Hon har blivit lovad valbar plats som är fyra på listan. Hur den kotteristyrda processen inom L sett ut vet inte väljarna något om, varken förr eller senare. Det var en överenskommelse bakom kulisserna med C:s partiledning. Hur kul var det för den nytillträdda partiledaren i C och för partisekreteraren i C? Innebär det ett konkurrensförhållande internt? En konflikt i det nya partilandskapet är den bakgrund som Birgitta har som vegan och vegetarian och tidigare samarbete med djurrättare. Nuvarande landsbygdsministern i KD berättade nyligen i SVT Skavlan hur illa han tyckte om de som sökte upp det absolut värsta som fanns i animalieproduktionen för att driva sina frågor. Så vi döper denna typ av flytt- och byteseffekt till Moham 2. Denna gång gäller det luftlandsättning till centerbänken i riksdagen orsakad av Simonas kramande av Jimmy inför populasen.
Landsmötet L söndagen den 22 mars kan visa nya krumsprång i svensk politik som förtjänar en eller flera nomineringar som Moham.
En kommande effekt kan liknas vid Pyrrusseger. Låt oss börja med numrering, Moham 1. Liknelsen med Pyrrusseger kräver förklaring. Det kan inte uteslutas att Mohamsson gett och kommer att skapa många effekter. L har skolan som sin paradgren, nu med förstatligande som ingår i avtalet med SD. Tillkomsten av Sverigeavtalet var kuppartad, genomförd att en inre krets, ett kotteri. Snackar man demokrati så var tillkomsten allt annat än demokratisk. Hur slår detta i skolvärlden, hos lärare, elever i alla åldrar och de små liven som snart blir större med rösträtt? Kuppen har vid det här laget nått ut i skolvärlden. Kuppen och fortsatta mått och steg kan eventuellt leda fram till att L får valframgångar så att spärren på fyra procent övervinns, en seger av bibliska dimensioner på L-bänken. Men blir det bakslag, så att attityderna till L bland väljarna och alla andra målgrupper och konkurrenter försämras, så kan vi tala om en Pyrrusseger med spår på kort, medellång och lång sikt. Men räkna inte med tydliga observerbara effekter. I politiken får man räkna med nedsatt sikt som genom ärtsoppa.
Moham 2 ska handla om bänkbyteseffekten. Merom, därom, härom i senare publicering.
Det är för tidigt att avläsa bestående effekter av partiledningens i Liberalerna förklaring om förhållandet till Sverigedemokraterna. Bestående effekter är något mer än bara siffermystik. Dagens avhopp från L till C av Birgitta Ohlsson hemmahörande i en socialliberal riktning kan ge underlag för come-back för henne som riksdagsman. Hennes hållning till dagens L har varit känd sedan länge. Nu kom tillfället för ny och större uppmärksamhet.
Kommer mer i anslutning till den kram som Simona gav Jimmy? Och vad blir bestående effekter inför riksdagsvalet i höst? Blir det som med fjärilens vingslag som kan ge upphov till naturkatastrofer? Kan effekten bli början till utträde från EU?
Birgitta hade samarbete under många år med Djurens Rätt och var vegan under många år. Jag som skriver har själv närvarit vid ett möte under min arbete med ”Stockholms veganer”, C-uppsats etnologi. Sedan många år har hon enligt egen uppgift gått över till att leva som vegetarian, pga. ”dåliga värden”. Både Mohamsson och Ohlsson har visat sig kunna ändra politisk inriktning och värderingar.
Tillträdet av ny partiledare t.ex när Bengt Westerberg blev partiledare för Folkpartiet benämndes Westerbergeffekt när kraftig ökning i väljarstöd kunde inhöstas. Något liknande för Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna kommer sannolikt inte att kunna konstateras. Den nu uppkomna konflikten, avgrundsdjup enligt media, efter överenskommelsen med Sverigedemokraterna i regeringsfrågan har fått vissa bedömare att förutse partiets totala utradering i svensk politik. Om det också gäller på kommunnivå är oklart. Snacka går men tänka tycks vara svårt.
Det gamla vanliga, att orientera sig kring riksdagsspärren fyra procent, har begränsat debatten och tankeförmågan hos politiker och media. Antag att paritet åker ur riksdagen så borde det ändå finnas mycket att debattera och analysera. Mohamssoneffekten! Inte nödvändigtvis i termer av procent, spärr och taktikröstning vid årets val, utan just i termer av effekter generellt, i pluralis således. Frågan är fri. Vad är intressant, vad kan iakttas som kan erbjuda överraskningar på det politiska fältet? Har Simona och hennes kärntrupp kommit fram till att det är bättre att dö med stövlarna på? Har de föreställningar om att effekter uppkommer, även om det inte leder till att L blir kvar i riksdagen, åtminstone på kort sikt? Blir detta ett reningsbad för partiet som kanske mest skapat intrycket ”Att vara liberal är att vara kluven”. Läggs grunden till två nya liberala partier? Kommer Mohamssoneffekten i framtiden att stå för upplösning av gränsen borgerlig kontra socialistisk? Vart tog begreppet socialliberal vägen? Hög tid isåfall med tanke på redan uppkomna förändring på djupet och förändringar på ytan med politisk terminologi.
Det finns anledning tro att Mohamsson och ett kotteri i Liberalerna visste vad de gjorde. Att effekter skulle uppnås, inte nödvändigtvis procentpoäng på samma sätt som bäst i klassen Westerberg. Här och nu, före landsmötet i L, föreslås benämningen Mohamssoneffekt.
Ännu ett ”aldrig” har fallit. Nu från partiledaren Simona Mohamsson L i ett ”aldrig” att sitta i samma regering som SD. Utsträckta armar och kram på flera sekunder i TV från Mohamsson till Åkesson befäste kursändringen i regeringsfrågan. Peter Hultquist S har tidigare gjort sig känd till kursändring beträffande anslutning Nato. Bombastiska uttalanden i massmedia att Sverige aldrig skulle se honom medverka till acceptans av Nato-anslutning. Nu ordförande i försvarsutskottet. Det blev motsatsen för honom i samordning med partiledningen och det socialdemokratiska partiet. Maud Olofsson C efterträdde Torbjörn Fälldin som 1976 uttalade följande ”att aldrig dagtinga med min övertygelse om faran med kärnkraft”. Närmare ett nej kunde han inte inte komma, men kort därefter var man med om att rösta igenom kärnkraften. Maud Olofsson C bedyrade att hon aldrig skulle sitta i en regering ledd av S. Så skedde och hon fick belöning i form av styrelseuppdrag i statliga storföretag.
Det är möjligt att göra en inventering inom svensk politik för att finna ”aldrig” för att visa politisk ställning. Inom andra domäner är det också möjligt att studera och värdera användningen av ”aldrig”, som kunnat följas av avvisande eller modifiering. Frågan är om det är utbrett. Är det så att en mental hållning och en strategisk avsikt med ”aldrig” som nyckelbegrepp kan kallas aldrigism. Inom politiken bör man vara kritiskt uppmärksam på uttalanden om ”aldrig”. Det kan tvärtom vara en signal om motsatsen, en kommande kovändning.
