Kategori: Övrigt

Jag själv har anledning att se upp med historielösheten. När påskhelgens betydelse har reducerats till hållpunkt för byte till sommardäck, då kan man tala om förfall. På senhösten fungerar allhelgonahelgen som hållpunkt för byte till vinterdäck. Traditioner, kyrkliga och sedvanor i familjen har skrumpnat. Demografiska förändringar spelar stor roll. Ökningen av 1-personhushåll spelar roll. En drastisk förändring förra julen var julskinka, skivad i smörgåsmatformat 100 gram som kunde tillgodose den längtan efter julskinka som kunde finnas i 1-personhushåll, studenthushåll eller pensionärshushåll. När det gått riktigt långt, då kan tomheten och frågorna komma. Den stora förändring som sker med övergång till vegetarisk kost gör inte så mycket väsen av sig. Bortfallet av traditioner medför ofta att gammalt ersätts med nytt, åtminstone med tillkomsten av variationer. En berättigad fråga är i vad mån det växer fram något nytt och med vilka upplevelser. Nu snackar vi mycket brett om mattraditioner och religiösa uttryck.

En fråga i tiden som kan väckas är om vi behöver en kulturkanon för våra traditioner, för mathögtider och religiösa högtider. Kära läsare, du hör själv hur orimligt det låter. Lika orimligt som litterär kanon. (Som i Danmark). Är det möjligt att ta tillvara det som kan omfattas av alla grupper i samhället, utan att göra anspråk på kanon i sin absoluta mening? Personligen tror jag att det är möjligt. Men då gäller det att söka nya utgångspunkter för en fri debatt och att tillåta att debatten får ta tid, kanske väldigt lång tid.

Grattis är fel ord i sammanhanget med den stora förändringen. Det är känslosamt att se hur politiker och medborgare har medverkat. En uppslutning som i media sett ut att ha omfattat en klar majoritet, större än i Sverige. Hur kommer opinionen att se ut efter anslutningen? Finns det något som påtagligt kan ändra majoriteten? Kan en förvandling av den ryska krigspolitiken med Putin ge upphov till andra känslor och överväganden? De flesta militära bedömare har ju sagt att kriget i Ukraina blir långvarigt. Framtida förändringar måste ses med ett tidsperspektiv. Innan kriget i Ukraina fanns en yngre generation som hade en annan värdering av Ryssland än den äldre med erfarenheter av krig med Sovjetunionen, Vinterkriget 1939 och Fortsättningskriget 1941-1944.

Talesättet ”Tiden läker alla sår” kan verka överdrivet, men studier har visat att så har det varit även i Finland. Bättre relationer mellan Finland och Sovjet, senare Ryssland har till stor del gått förlorade. Men relationer kan inte utraderas helt, inte ens på grund av det vedervärdiga ryska anfallskriget mot Ukraina.

Det är därför värt att börja tänka på framtida förändringar, både för yrkespolitiker, militärer och allmänhet. Ryssland är granne till Finland, även till Sverige. Samma dag som Finland blev medlem i NATO är det dags att börja tänka på framtida förändringar i allas våra relationer. Även om märkbara förutsättningar kommer först i en avlägsen framtid. Det kan heller inte uteslutas att det kommer att finnas ett post-Putin som ger möjligheter i nära framtid.

Sverige har sedan 200 år erfarenhet av olika nivåer för alliansfrihet och allianser. Den erfarenheten bör användas när nu Turkiet och Ungern intrigerar för att störa Sveriges anslutning till NATO. Det kan inte vara klokt av Sverige eller NATO-ledningen att ta för givet att Sveriges ansökan kommer att ratificeras före toppmötet i Vilnius i sommar eller kort därefter. Det måste finnas en plan B som kan göras trovärdig för intrigmakarna och för NATO, för Ryssland och världen. Sverige har enligt statsledning och militär försvarsavtal med EU, Storbritannien, Finland med flera. Allt har förmodligen inte tillkännagivits offentligt. Sekretess har blivit och kommer att bli ett allt viktigare instrument.

Ett delmål bör nu vara att påskynda utvecklingen av Plan B för samhällets militära och civila delar. Här finns sådant som tar lång tid och stora resurser i anspråk. Det som nu för en lekman kan kännas viktigt är att Plan B förs ut i valda delar till omvärlden och till medborgarna. För att understryka att denna text är skriven av en lekman vill jag avsluta med Fuck alla krigshetsare som stöder Putin! Fuck alla krigshetsare i hela världen!

Länk

Kommer Sörlin och Tidholm att fortsättningsvis bli tongivande i debatten om Norrland? Deras idéer är svåra att omsätta för politiker vid makten. Väntar vi nu på ett nytt Stålverk 80 mitt i lågkonjunkturen? Min gissning är ändå att byggande av vindkraftverk i Norrland kommer att fortsätta tjäna som nödarbeten. Kanske också Norrbotniabanan, men inte säkert.

Kritisk mot talet om samhällsvision. Finns det, och är det bra med en dominerande samhällsvision för Norrland, för Sverige? Är det inte de stora visionerna som riskerar att förstöra stora delar av världen? Tänk Kina. Ändå tycker jag att Sörlin och Tidholm gör ett viktigt jobb med sina samhällskritiska debattböcker och roadshows.

Min granne Staffan berättar idag att han var ett år gammal 1939 i Helsingfors när ryssarna började bomba. Han och familjen bodde hela kriget i en källare. Pappan var inkallad. Att prata med Staffan om det pågående kriget i Ukraina ger perspektiv och respekt. Att idag försöka känna efter om risken för krig gör att man snackar och tänker med större respekt genom att höra orden och i lika grad pauserna i samtalet. Det är faran som då kan förnimmas. Om allvarliga kränkningar sker med kinesiska drönare eller ryskt flyg blir inte det viktigaste. En sådan krigsteknisk diskussion blir lätt ett försök att veta mest och bäst.

Värdigheten hos en sörjande familjefar som förlorat sin fru och två barn vid beskjutning från rysk pansarbil är ett minne för oss som såg Aktuellts program inför årsdagen den 24 februari.

Antydningar har gjorts bl.a från statsminister Kristersson att alliansen mellan Sverige och Finland kan bli mer komplex vid separatförhandlingar med Turkiet. Det är ett understatement. De båda ländernas företrädare uttrycker sig mycket försiktigt, men i grunden korrekt. Vad som torde upplevas som ett tabu för båda länder är övertoner eller tecken som kan tyda på söndring mellan länderna. Har Turkiets Erdogan varit nyttig idiot till Putin för att härska genom söndring? Fullt tänkbart. Koranbränning med mera är, eller kan vara skenproblem för att skapa nya positioner.

Men reaktionerna kommer åtminstone till en början att bli väldigt svåra att avläsa. I både Finland och Sverige torde alla aktörer försöka avhålla sig från kritik som kan växa till öppet gräl på olika nivåer. Möjligen kommer en debatt i sociala medier med deltagare som inte förstår vådan av gräl angående Finlands frikoppling gentemot Sverige. Det ska till mycket för att ett stort offentligt gräl utbryter i de stora medierna. Det är i högsta grad kontraproduktivt. Något som Putin skulle välkomna. Och eventuellt utnyttja i en upptrappning som skulle kunna drabba hela regionen.

Snart har alla tänkbara steg i processen för ett utvidgat NATO utmålats. Efter Finlands tillkännagivande att de kan gå vidare i processen utan gemensamt inträde med Sverige riskerar Turkiet, läs Erdogan, förlust i prestige. Turkiets diktator har redan förlorat ett stycke prestige efter att Finland tog initiativet för en deklaration om möjligheten att frikoppla sig från samtidig ratificering av Sverige. Även här gäller att anfall är bästa försvar. Utsikten för Erdogan att Sverige kommer efter Finland kan bli förödmjukande. Utspädningseffekten av ett samtidigt godkännande av de två länderna går förlorad i propagandan, både utrikes och inrikes. Om Sverige ska godkännas för sig i ett senare skede kan Erdogans nederlag i förhandlingarna bli satt på sin spets. Enkelt kan det uttryckas så att Erdogan kan godkänna Finland utan större problem med hemmaopinionen. Att tvingas godkänna Sverige ensamt i ett senare skede kommer att smaka rejält med skit för Erdogan och hans underlydande.

Den enda variant som ännu inte har förts fram är att Erdogan först godkänner Sverige och därefter Finland. Men det vore alltför långsökt, även i Erdogans värld.

Hur kan debatten karaktäriseras? Är det en debatt om optimal produktion på kort eller lång sikt? Är det en debatt om bästa produktionssätt i någon mening? Är det en debatt om att utesluta vindkraft? Är det en debatt om att utesluta kärnkraft? Flera formuleringar om tänkbara principer kan ställas upp. Men om vi tar exempel från pågående debatter som bedrivs av politiker eller allmänhet ser vi att debatten inte har skapat renodling för beslut på kort och lång sikt. Förhållanden i debatten kan beskrivas som ”hela havet stormar”.

Ett dagsaktuellt exempel är den motsättning som Dagens industri pekar på, nämligen den mellan Busch och Åkesson. Ministern Busch utlovar nya stora snabba satsningar på vindkraft. Tidöavtalets nyckelperson Åkesson står kvar vid satsningar på kärnkraft. Kan vara ett hot mot Tidöavtalet. Men som debatten utvecklats har troligen lejonparten av deltagarna vant sig vid att allt kan föreslås, allt kan sägas för närvarande om val av energiformer. Det är inte längre lika provokativt som det varit tidigare. Tröskeln har höjts. Den scenförändringen har skapats av det allvarliga läget i världspolitiken och nedgången i ekonomin i Sverige och världen. Att ropa på mer vindkraft eller kärnkraft idag är som en mild västanfläkt jämfört med debattklimatet före februari 2022 när värdeskalorna för livet i sin helhet förändrades på några dagar.

I så många sammanhang som möjligt kan tragedin i Turkiet och Syrien berättas och beklagas. Vad är det som gör att vi avstår, att vi inte vågar och vill? Frågan kommer obevekligen upp, ofta. Lika ofta kommer vi fram till att vi inte har något att säga, att andra uttrycker sig bättre, mer initierat, mer verkningsfullt. Så kan det vara, ändå kan vi alla göra något. Tänk om alla 99 procenten som tiger i brist på tillfälle skulle uttrycka sin solidaritet.

I media har sagts att Sverige ska bistå med 30 miljoner kronor. Det är väldigt lite i sammanhanget. Frivilligorganisationer har gjort sig klara för snabbt bistånd på plats, bl.a med sökhundar. Låt oss nu verka för att tragedin får största möjliga uppmärksamhet genom ett stort event i massmedia där vi alla kan bidra efter förmåga. Det har ett egenvärde att så många organisationer och privatpersoner som möjligt ger sitt bidrag till de lokalt drabbade och till alla andra som berörs av katastrofen, över alla gränser.