Kategori: Övrigt

Här kommer ett svar genom AI:

Matens andel av den disponibla inkomsten i Sverige är ungefär 13 procent av hushållens totala utgifter. Denna andel har minskat markant över tid; till exempel var den 44 procent i början av 1900-talet, men har legat relativt stabilt på omkring 13 procent de senaste åren. 

• Genomsnittlig utgift: Svenska hushåll spenderar i genomsnitt cirka 13 procent av sina totala utgifter på livsmedel och alkoholfria drycker, enligt Statistikmyndigheten SCB.
• Historisk utveckling: Andelen har minskat från 44 procent år 1900 och 33 procent år 1952, främst på grund av en ökad effektivitet i livsmedelsproduktionen och en ökning av andra konsumtionsutgifter som boende.
• Senaste åren: Trots att matpriserna har stigit, har andelen av inkomsten som läggs på mat inte ökat, då hushållens totala utgifter har ökat ännu mer. 
• Så här kan svaren se ut även när livsmedelsbranschen går i svaromål mot populasen som klagar på matpriserna. Klagoropen brukar tystna och debatten dör. De kvalitativa och etiska aspekterna får inget utrymme och det dröjer något decennium innan klagoropen kommer tillbaka.

Frågorna bör bli vassare: Vad fan får vi och naturen för pengarna? Vad gör producenterna och handeln för att ta de moraliska frågorna på allvar?

Jag blir förskräckt av priserna på mat. Det som kostade några tior när jag var ung kostar nu några hundringar. Jag förstår att handeln, konsumenter och politiker förväntar sig skickliga prisjämförelser med data som insamlats på ett sätt som uppfyller principer för prisstatistik. Det tycker jag att Konkurrensverket och Statistiska centralbyrån ska fortsätta att ägna sig åt. Deras metoder har svagheter, bl.a genom ett urval som inte är representativt för de produktsegment som ingår i mätningarna. 

Det är diskussionen om oligopol och monopol som måste bedrivas med större uthållighet och öppenhet. Handelsblocken ICA och Axfood har fortsatt att stärka sina andelar, vinster och makt. Coop är ett krisföretag som går mot ruin med envist fasthållande av maktanspråk i nära samverkan med sossarna. Om Coop kraschar blir konkurrensbilden ett duopol med ICA och Axfood. Lidl och andra mindre aktörer har ännu små marknadsandelar.

Konsumenter måste ta ett större ansvar i att klaga på höga priser och vinster. Att vara välbeställd ICA-köpman är att tillhöra en ekonomisk överklass som inte kan tålas av konsumenter som går på knäna av oskäliga priser. Handeln har förstärkt sin makt genom egna märken som kopierar märkesvaror. ICA har ICA-produkter, Axfood har Garant och Eldorado, Coop har också egna s.k. private brands.

Trycket på matpriserna kommer att öka under många år framöver pga. kravet på högre självförsörjning av beredskapsskäl. Utrymmet för import till låga priser minskar successivt. Vissa animaliska produkter kryper närmare tusenlappen. Pris för en välfylld matkasse vid veckoinköpet för ett litet hushåll har redan passerat tusenlappen. Att det kostar mycket att tanka bilen det har folket svalt, men maten har smärtgränser…

Bevakningen av PFAS fortsätter i media. Giftskandalen och HD-domen mot Kallinge känner vi väl till, även genom boken av Mattias Öberg ”Ingen anledning till oro”. Styrkan med radioprogrammet är även att mänskliga reaktioner och förhållningssätt blir belysta. Lögner och halvsanningar finns dokumenterade tack var olovliga inspelningar som nu är preskriberade. Vi har mycket att lära av Kaliber-redaktionen. 

Av Miljörealisten

Fullgörandet av uppdraget styrs genom kontroll av mediamyndigheten. Vidare kan granskningsnämnden för radio och TV vid eventuellt övertramp avgöra om ett inslag skall anses osakligt eller inte belyst allsidigt. Därigenom har staten full kontroll över innehållet i de statligt finansierade medierna, radio och TV samt tidningar. Sköter man sig inte finns inte längre några statliga bidrag. Systemet är slugt och vattentätt eftersom det är underförstått att det är den politiska majoritetens verklighetsbeskrivning som är den sanning som skall förmedlas.

En fråga som jag har följt under lång tid, är hur granskningsnämnden avfärdar kritiska uppfattningar beträffande klimatnarrativet. När inte sakargument räcker till används epitetet klimatförnekare!

Från AI:n GROK har jag hämtat följande: Forskning visar att svensk mediebevakning av klimatfrågan ofta följer en ”konsensusram” – den betonar IPCC:s slutsatser och undviker att ge proportionerligt utrymme åt minoritetsåsikter för att inte skapa ”falsk balans”. En studie från Örebro universitet (från 2013, men fortfarande relevant) noterar att mediernas rapportering har bidragit till att minska konflikter kring klimatförändringarnas orsaker genom att fokusera på lösningar snarare än debatt. Detta förstärks av en ökande användning av ”klimatkris”-begreppet i bevakningen, som enligt Stockholms Univeritet har vuxit sedan 2006–2008.

Vårt politiserade samhälle gör att det inte finns någon publik klimatdebatt i Sverige. Däremot har konsekvenserna som följer av klimat- och energipolitiken på kontinenten gett stora demonstrationer. Stora företag som BASF och biltillverkarna kan inte fortsätta driva produktion i länder med instabil energitillgång och oförutsägbara förutsättningar. Klimatåtgärderna, t.ex intermittent elproduktion är inte hållbara. Framför allt när andra världsdelar har ett annat synsätt på klimatfrågan.

De statligt finansierade medierna har mycket större trovärdighetsproblem än att AI-sammanfattningarna kan vara felaktiga. Den avvägning och det urval som görs vid presentationer av frågeställningar visar på att journalistkåren har svårt att hålla en objektiv attityd. Det har jag själv märkt, inte minst genom att de händelser där jag själv har varit delaktig eller iakttagare vanligen presenterats på ett sätt som avviker från en objektiv sanning.

De statligt finansierade medierna kommer att ha svårt att överleva en konfrontation med den verklighet som redovisas i fristående medier. Trovärdighet och överlevnad ligger i att redovisa fakta så långt det är möjligt på ett begripligt sätt för tittare/läsare.

Detta var en rubrik i SVTs Morgonstudion den 22 oktober. Påståendet kan passera utan stor uppmärksamhet. Det kan kännas ursäktligt för en ny gren inom tech. Många tittare gör sina egna reflektioner om konsekvenser. Om man extrapolerar innehållet i rubriken framåt i tiden kan man komma till en nivå när felen har minskat, ja kanske till ett minimum av fel.  Men fel kan till sitt innehåll och konsekvens variera från bagateller till allvarliga fel. Antalet fel kan tänkas minska avsevärt, kanske till nära noll. Vad som ska betraktas som fel är en tolkningsfråga. Konsekvenserna av ett fel som inte upptäcks kan bli desto större när tillvänjning skett till en nivå nära noll. 

Sålunda är riskerna små när mottagarna förväntar sig många fel av varierande grad avseende konsekvenser. Riskerna kan bli omvänt desto större när felen närmar sig nära noll. Tilltron för informationen genom AI kan spela ett spratt, milt uttryckt. Tilltron kan vara ödesdiger när tilltron ökat till ett maximum. Vi kan namnge fenomenet som ”säkramiljöparadoxen”.

Idén om kreativ förstöring och innovation låter sig förklaras utan hjälpvetenskaper. När nya tekniska lösningar gör sig gällande faller ofta behovet av den rådande teknologin bort, som när en telefontyp överges för en ny, och som kan marknadsföras som bättre i någon mening. Samma resonemang kan föras om organisationer när linje-stabformen överges för processtyrda former. Tillämpning av kreativ förstöring är oändlig i filosofisk mening. 

Det intressanta denna gång är att grunderna för kreativ förstöring beskrevs redan av den österrikiske nationalekonomen Joseph Shumpeter på 1940-talet. Det kan leda till en undran om Ekonomipriset till Alfred Nobels minne har nått vägs ände? Tidens utveckling med Tech och AI gör uppdraget att utse pristagare till ekonomipriset till något helt annat och nytt. Det skulle en ekonomihistoriker kunna landa i. Men kanske är det just denna insikt som någon eller några kan beforska för att knipa priset nästa gång.

Intervjuerna i Sveriges Radio – när priset tillkännagavs – visade på möjligheten att Svenska akademien ger smyginfo för att öka beredskapen för berörda i den institutionaliserade kultursfären. Det kan man ju göra på flera sätt utan att trampa i klaveret. Dramaten hade som av en händelse en pjäs av pristagaren på lilla scenen. Det hade en av journalisterna i radioinslaget upptäckt inför en vadslagning som hade gått hem. Detta hade lagts till den info som fanns på listor över tippade vinnare.

Samma tanke föresvävade mig redan 1997 när den italienske satirikonen Dario Fo tilldelades priset. Dramaten hade förvånansvärt hög beredskap. I samband med hans besök i Stockholm framförde Dario Fo en bejublad föreställning på Dramatens stora scen. Som på beställning…

En utomstående betraktare kan se hjärnspöken i rollen som kulturdetektiv. Kulturen tål spekulationer som livsvillkor.

Just nu ryktas i media att årets fredspris varit föremål för spioneri.

Blir det norska Nobelkommittén som styr fred mellan parterna i Mellanöstern? Där Trump blir en av pristagarna?

Nya namn på nya livsmedel blir lätt löjeväckande. Det är essentiellt att inte bedöma ett namn prematurt. Namnförslaget kan värderas efter en prövotid. Det kan handla om minuter, men även några månader eller år. Det är så lätt att förkasta inom kort. Det märkliga är att förslaget kan mogna för att plötsligt uppfattas som kanske inte så dumt eller som att namnet redan satt sig. Möjligheterna att testa finns, men är inte en lätt väg att gå. Nu går diskussionens vågor höga om charkimiterande produkter, t.ex korvliknande. Risken för kannibalisering är låg med tanke på det enorma utbudet av varianter. Får det lov att vara en gråärtkorv?

PS
EU har beslutat att ”korv” inte får användas för veganska och vegetariska produkter. Andra har föreslagit ”pinne” som i fiskpinne. Får det lov att vara en gråärtpinne? Tål att tänka på.

Idag blir världen påmind om att Hamas fortfarande håller gisslan. 48 personer, med anhöriga och vänner som lider helvetes kval. Det är svårt att föreställa sig hur plågsamt det kan vara. Gisslan kan ha ett helvete även om Hamas sörjer för deras överlevnad och drägliga förhållanden. Det kan ändå aldrig uppväga det dödshot som gisslan lever under. Som svensk kan man fråga sig om Stockholmssyndromet upprepas. Likheter och skillnader finns. Skillnaderna är att den israeliska gisslan lever under dödshot, medan Norrmalmsdramat i Stockholm omfattade få personer under starkt hot, men kanske inte dödshot. Men mekanismerna har också stora likheter. Gisslan hos Hamas kan tänkas solidarisera sig i en krets av personer som kan förmedla budskap för Palestina och mänskliga rättigheter.