Nivån på politiskt debatt i riksdag och i media

Rubriken är högst tillfällig och gör inte anspråk på att vara relevant för hela den problematik som vi lite varstans känner. Under våren har många tagit del av SVT:s partiledardebatter. Vid den första förekom ett käbbel av tidigare okänd omfattning. Avbrott och prata-i-munnen förekom ofta, där V:s partiledare utmärkte sig. Det gällde kanske de övriga också. Här bör vi stanna upp för att klargöra olika sedvänjor. Prata-i-munnen är i många sammanhang välkommet av både deltagare och åhörare. Ena sidan av myntet är att diskussionen kan främjas genom något som kan liknas vid samarbete kring ett ämne. Den andra sidan av myntet är att prata-i-munnen kan liknas vid grus i maskineriet som försvårar för kontrahenterna. Om formerna är ju också något som deltagarna bör få ha ett ord med i laget. Valet av former är något som diskussionsledningen får anstränga sig att kommentera, både före och efter matchen. 

Det ovan sagda är ändå bara om formerna. Innehållet är något som många, men inte alla har möjlighet att värdera. Hur har innehållet varit i tidens stora frågor? Energifrågan. Klimatfrågan. Kärnkraften. Gröna satsningar. Ukrainakriget. Förhållandet till EU. Förhållandet till Kina. Förhållandet till USA. Fattigdomen och svälten. Sociala media. Artificiell intelligens. Migrationen till och från Sverige. Migrationen globalt. Krigsherrarna i världen. Det här blir en uppräkning av allt och inget. Frågan som jag som väljare kan ställa är: har våra eller mina politiska företrädare mitt och andras förtroende?

Månaderna som kommer blir en prövotid för mitt och andras förtroende gentemot en uppsjö av kandidater. Finns tiden att lyssna, debattera, värdera? Eller kommer krigen i världen och i vårt närområde omintetgöra vår vilja att göra allt det där som vi hoppas kunna göra? En sak kommer jag inte ifrån och det är att ställa högre krav på viljan till kunskap, inte kunskapen som sådan.