Dåliga kunskaper i talad och skriven svenska är en säkerhetsrisk för patienter. Kunskaper i svenska sammanhänger med patientsäkerhet. Ett basalt behov för patienten är kosten. För en patient som gått igenom en operation är läkningsprocessen en förutsättning till överlevnad, förhoppningsvis också ett gott fortsatt liv. För patienter med svårigheter att äta och dricka pga. demens eller olust har personalen avgörande betydelse. Tyvärr har ett mantra fått spridning – ”vi kan inte tvinga patienten att äta” – som personal tar till för sin egen bekvämlighet istället för tidsödande matning. Då tas näringsdrycker fram som ersättning. Näringsdrycker har näringsdeklarationer som lyfts fram som ett oemotståndligt argument. Det är en halvsanning som är förödande. Väl tillagad mat kan inte ersättas om det är patienten som står i centrum.
På det sättet fortgår förfallet dag efter dag för många nödlidande patienter. Personalen sitter hellre avsides och umgås med varandra, hellre än att mata bräckliga nödlidande. De kan mycket väl försvara sig med att de inhämtat information om sina patienter genom att läsa journaler som antingen är kryptiska när det gäller kosten eller i många fall ofullständiga eller inaktuella. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, terapeuter med dåliga kunskaper i talad och skriven svenska får inte full förståelse. Har någon träffat på invandrade somalier som kan ”läsa mellan raderna” eller afghaner som kan prata med senila svenskar i 90-årsåldern på barnspråk för att locka till nästa tugga med fiskwallenbergare med potatismos? Språkproblemet är inte begränsat till invandrare utan är också allmänt utbrett när empati och språkfärdigheter är integrerade delar i vården, inte minst där olust att äta är en fråga om liv och död.