Av Miljörealisten
SvD hade den 23 juli en artikel om 2.400 ton lera från byggen i Stockholms innerstad som hamnade på en åker Södermanland. Artikeln kännetecknas av få grundläggande fakta men mycket spekulation. Det är det slag av journalistik som vi skattebetalare skall vara med och subventionera vare sig vi vill eller inte. Som underlag för granskningen av artikeln har jag använt mig av domen i ”Black mass”-målet, domen avseende tillåtlighet för Slussenprojektet, 2015 samt Stockholm stad, Exploateringskontoret, kontrollprogram för schaktmassor, muddermassor och sediment under byggtiden.
SvD skriver att under vattnet (där Guldbron och ersättningen för Centralbron placerades) tickar en miljöbomb. Det stämmer inte med den miljödom som lämnades för Slussen. Av de 400 prover som har tagits understiger 90 procent MKM och 40 procent KM. Marken bedöms därmed inte vara förorenad.
SvD skriver om ”black mass” att den är mycket giftig. Den klassas som farligt avfall, det är korrekt, men därifrån till att den mycket giftig är steget stort. Frågan är vad tidningen skall skriva om avfall som faktiskt är mycket giftiga?
Lars åker innehåller höga halter oljerester och spår av nickel. Farligt nära nivån för farligt avfall, men inte för vilken parameter. Analys av olja har en svårighet. Den reagerar även för naturligt förekommande ämnen i jord. Det senaste exemplet är när man bygger nya vägar och hittar olja i det som alltid varit åkermark. All jord innehåller spår av nickel så informationen är tyvärr meningslös. Nickel får tillföras åkermark med slam från reningsverk och det finns regler avseende tillförseln per ha och år. Detta hade man kunnat jämföra med.
När man drog upp draggen i Riddarfjärden luktade den illa, men det kan vara resultat av en syrefri botten! Bottensediment kan ha, oavsett om det förekommer föroreningar eller ej, en kraftig lukt. Det är inte nödvändigtvis föroreningarna som luktar!
Sediment från Riddarfjärden är kontaminerat med tungmetaller och andra miljögifter. Men det är ju från bygget vid Slussen som sedimentet kommer och där har man muddrat djupt. Att föroreningarna klingar av med tilltagande djup och delats in i olika klasser avseende användning framgår av Stockholms exploateringskontors anvisningar.
Sammantaget innebär det 100.000 tals ton förorenat sediment enligt SvD. Detta motsägs av fakta från kontrollprogrammet.
Miljökontoret i Eskilstuna har gjort bedömningen att gräva upp massorna från den vägbank som anlades inte är ett alternativ. Min personliga uppfattning om miljökontoret i Eskilstuna är att de är noggranna och inte sopar något under mattan.
SvD skriver om ni (Miljökontoret Eskilstuna) hade anat att det var muddermassor från Stockholm, hade de fått användas i vägen då. Det hade sannolikt blivit ett nej. Men svaret utvecklas inte, sannolikt beror det på avfallslagstiftningens tillämpning. Inte på massornas farlighetsgrad.
Sören Fouganthines kommentar är höjdpunkt i artikeln. Provtagningen bör göras av en oberoende person, med tillräcklig fackkompetens. Det är inte enkelt att provta massor och få ut representativa prov! Men i en bildtext återfinns texten: Tom Arvidsson och Sören Fouganthine vill att marken runt Bälgvikensjön i Eskilstuna saneras. Det hela ger ett inkonsistent intryck för en oinsatt läsare. Hur kan man uttala sig om massor som man inte vet om det är relevant provtagna?
De massor som hamnade på Fogdö sägs komma från Slussenprojektet. Massor från detta projekt delas in i olika klasser och entreprenören fick själv avgöra var de massor som har föroreningshalter, mindre än känslig markanvändning, skall nyttjas.
I artikeln säga att ett lass hade ”höga nickelhalter” vad det nu är i förhållande till vilken referensram.
Lars på Fogdö har tydligen begått något brottsligt, ringa miljöbrott (?), eftersom han får återställa den ursprungliga strandremsan.
Hantering av massor från infrastrukturprojekt är ett problem, framför allt som tillämpningen av lagstiftningen försvårar seriös återanvändning inom entreprenadområdet. Massorna tenderar i stället att hamna på deponi och i stället behövs jungfruligt material där dessa massor, sett från resurshushållningssynpunkt, i stället hade varit att lämpliga att använda. Det innebär ökade kostnader i projekten, ökad miljöbelastning från transporter och en koncentration av avfallet till deponierna. Dessa anläggningar har en högst skiftande kvalitet och kontroll.
Det är inte lätt att vara grävande journalist och sakna fackkunskaper. Det blir lätt fel. Mycket skrik för lite ull! Däremot, den hantering som har skett med black mass är utan tvekan ett av Sveriges mer allvarliga miljöbrott!
