Författare: Redaktionen

I anslutning till julhelgen, en av de fyra stora mathelgerna i Sverige förekommer debatt i media bl a om etik och ekonomi.Djurrätt och klimatfrågan har kommit att ta ett ökande utrymme. Tidningen Syre har i sitt senaste nummer 2016 – nr 85/86 en ledarartikel av Lennart Fernström ”Det finns ingen ursäkt för julskinkan”. Grisarna i djurindustrin beskrivs där outsägliga lidanden finns under hela grisens korta liv. Här finns också referens till klimatet och rapporten som kom i julveckan om att det är 20 grader varmare än normalt i Arktis. Fernström lyckas ge en problembeskrivning som täcker in både djurrätt och klimat insatt i ett svenskt kulturellt sammanhang.

Sedan några år har köttskatt förts fram bl a från SMMI som en åtgärd för genomgripande påverkan.

Syftet med en köttskatt är dels att internalisera köttets externa kostnader i priset och därmed ge ett mer rättvisande pris på kött för konsumenten, och dels att minska köttkonsumtionen.

I texten utvecklas och kopplas inte djurrätt och klimatfrågan till köttskatt. Dock har ledande personer i SMMI ett stort engagemang, främst inom djurrätt.Kampanjer i Sverige för ”Köttfri måndag” och ”Köttskatt” har bedrivits av flera parter då FAO:s rapport Livestock’s Long Shadow från 2006 gav upphov till ett paradigmskifte. Flödet av artiklar i media formligen exploderade under några år och är fortfarande ansenligt.

Motargument till köttkatt har framförts av djuruppfödare, jordbruksorganisationer och debattörer av skilda slag. Lagom till julhelgen 2016 kom en debattartikel – ”Helt fel att beskriva kor som klimatbovar.” – av vetenskapsjournalisten Peter Sylwan i Svenska Dagbladet.

Att försöka minska köttets klimatpåverkan med en generell skatt är lika klimatsmart som att försöka minska transporternas klimatpåverkan med en allmän hjulskatt.

Sylwan ger prov på kunskaper om jordbruk, djuruppfödning särskilt betesdjurens betydelse för tillvaratagande av resurser i kretsloppet. Motargumenten är tillspetsade på ettsätt som man kan förvänta sig av en vass och kunnig vetenskapsjournalist. Men bristen är och förblir ändå det begränsade perspektivet. Inte heller Sylwan gör en heltäckande analys om etik och ekonomi. Allt det är ju inte något som ryms i en enda debattartikel.

Det goda och intressanta är att vi i Sverige och världen har fått fler bidrag till problembeskrivningen av djurrätt och klimat med kopplingar mellan dessa områden. Om lösningarna lär processen bli fortsatt utdragen. Låt media fyllas av debattinlägg om djurrätt och klimat till de stora mathelgerna – jul/nyår, påsk, midsommar, allhelgona! Då är alla närvarande för debatt. Utom alla klimatbovar som åkt till Thailand förstås.

Julen är den tid på året som ger dig chansen att tänka om. Sill, lax. Skinka, revbensspjäll, köttbullar, julkorv, sylta. Och skinka igen. Lutfisk. En stor del kommer att slängas, bli matsvinn.

När du tagit in siffror på svinn, då kan du ta del av följande om djurens outsägliga lidande.

Du kommer att reagera, men hur? Ett bra sätt att återfå hoppet om sin egen moral är att låta sig inspireras av god veganskoch lakto-ovo-vegetarisk mat. Eller, se här vad vänner i München kan laga till. Varför inte laga till något av detta som bilderna från München visar?

Internationella vegandagen den 1 november manifesterades bl a med demonstrationer vid slakterier. Det får inte utrymme i media som SVT som vill undvika konflikt med viktiga politiska intressen

Därför kan programmet Korrespondenterna med ett oantastligt fokus fylla ett tomrum. Programmet rymmer övergripande frågor om jordbruket inom EU.

Genom att belysa konkreta fall ges tittarna möjlighet att själva ta ställning med större räckvidd än bara i de konkreta fallen. Produktionen av griskött har förändrats på ett sätt som få konsumenter eller aktörer i dagligvaruhandeln har kunskap om. I jakten på kostnadsfördelar tar de stora producentintressena till vilka metoder som helst. Grishotell i Polen är ett fenomen som visas i programmet. Danska grisar förs i långa transporter till djuruppfödare i Polen som håller med djurstallar och foder. När grisarna uppnått lämplig slaktvikt transporteras grisarna till något slakteri i Polen, Danmark eller annat EU-land. Efter slakt går slaktkropparna vidare där styckning och charktillverkning är företagsekonomiskt optimal. Djurens lidande finns inte med i kalkylerna.

Fåruppfödning med flockar i tusental  visas genom ett reportage i Transsylvanien, Rumänien. Tillgången på betesmark minskar genom landgrabbing och inflyttade kapitalstarka markägare som satsar på växtodling. Konflikter uppstår och riskerar att förvärras. Den starkes rätt styr utvecklingen, något som troligen inte är långsiktigt hållbart. Från Frankrike visas hur mjölkproducenter pressas av marknaden i jakt på lägre priser och högre vinster för förädlingsledet och handeln.

Det intressanta är att programmet Korrespondenterna gjort reportage som berör baslivsmedel. Konflikterna blir kända för åtminstone en del av publiken och som kan tänkas reagera på något sätt. Det sätt att skildra problemen i jordbruket som används i Korrespondenterna särskilt animalieproduktion, torde vara oantastligt av de intressen som dominerar SVT:s verksamhet. Här är grejen att folk ges möjlighet att tänka självständigt. De senaste åren har stora och små mediala krig utbrutit med julskinkan i centrum. Polska grishotell och plågsamma transporter lär inte gynna försäljningen i Sverige. 

Det finns många perspektiv på historien om råttor i dåtid och i nutid, men stora begränsningar i programmet den 28 november 2016 kunde göra tittare med historieanspråk besvikna.

I programmet gavs Anticimex stort utrymme att demonstrera sina metoder, bl a med en apparat som kan anslutas till avloppsrör för att med knivar massakrera råttor som rör sig i rören. Anticimex visade också på att ansvaret på offentliga platser är splittrat på en räcka kommunala och statliga myndigheter. Ingen myndighet ansågs ha ett samlat ansvar för vad Anticimex benämnde råttproblemet.I programmet intervjuades en professor i  infektionsmedicin. Han förklarade att de stora smittospridningarna har orsakats av människor, inte av råttor. En idéhistoriker spekulerade om människans avsky för råttor och om deras vägran att överge kulturen för att stanna i naturen. Denna utsaga blev desto mer besynnerlig för tittare med anspråk eftersom kultur/natur numera ses som en helhet av historiker som erkänner ”människans tidsålder” – Antropocen. En djurskyddsforskare på SLU fick visa hur råttor föds upp och hålls för forskningsändamål. På så sätt fick programansvariga in en politiskt korrekt passus om djurskyddet som påstods ha tagit fart från 1960- talet och framåt. Att djurskydd kan innebära djurplågeri gavs inte någon kommentar.

Även om programmet hade en tidsram att hålla sig till är det märkligt att inte Djurens Rätt fick delta med sin mer än hundraåriga erfarenhet.Det är också märkligt att vetenskapsredaktionen inte förmådde anlägga ett samhällskritiskt och samhällsekonomiskt perspektiv. Följande fråga hade kunnat stimulera den fortsatta debatten: Vem fan tror att Anticimex vill utrota sig själv genom att utrota råttan?

Alla problem har inte en lösning. Det budskapet kunde Vetenskapsredaktionen hjälpa till att förmedla.