Tiden läker alla sår… och…

… naturen tar tillbaka. Två sätt att se försoning i samband med mänskliga övergrepp och konflikter. Har dessa formuleringar av försoning någon motsvarighet i  sinnevärlden? Det kan man förmoda eftersom formuleringarna tycks återkomma över tid. Just tiden har central betydelse för acceptans av formuleringarnas giltighet. Ju närmare efter händelsen någon befinner sig i där sår i relationer inträffar är det svårare att köpa formuleringen ”tiden läker alla sår”. Det finns dock inte något säkert samband i tidsutdräkt mellan händelsen och försoningen. Det omvända kan också ske, att tidsutdräkten försvårar försoning.

”Naturen tar tillbaka” kan bygga på faktiska iakttagelser och beräkningar. Ett exempel är kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl, Ukraina. Frågan som kan besvaras med ett AI:svar är: När blir Tjernobyl beboeligt igen? Ett AI:svar från den 23 maj 2019 är:

Det kommer att ta ungefär 300 år innan den farligaste radioaktiva isotopen sönderfallit till den grad att den inte längre tros påverka människan. Det radioaktiva avfallet i Tjernobyl kommer att vara skadligt i omkring 24.000 år, och man räknar med att Pripjat kommer att vara obeboeligt i minst 3.000 år.

Analoga resonemang kan föras t.ex för deponier för farligt avfall. Där förekommer gissningar av förorenaren utan vetenskapligt innehåll eller stöd. Anläggningen i Robertsfors påstods 2004 vara byggd att hålla i tusen år. Redan efter några månader skedde det första haveriet.

I så motto var det ett exempel på att ”Naturen tar tillbaka”. Här kan man också tala om att ”Naturen kan straffa”.

I väntan på fortgående miljöbrott och förstöring finns nära nog obegränsad tid. Huruvida försoning är möjlig återstår att se. Även här är motsatsen möjlig, att föraktet mot förorenaren och myndigheter växer sig starkare utan försoning i sikte.

Ett nytt begrepp har skapats av forskare vid Uppsala och Lunds universitet, juridisk tid. Det kan medföra konsekvenser på många rättsområden. Inom straffrätt pågår diskussionen ständigt om strafftider. Försoning med brottsoffer har fått ökad uppmärksamhet och respekt. Inom miljörätt kan tänkas att ansvarsutkrävande kan få större tyngd över tid, både mot förorenare och myndigheter. Om man har ljugit under samrådsprocessen, att cirkulära system omöjliggör skador, något som senare visar vara falskt, då ska förövarna kunna åtalas när skadorna upptäcks, oberoende av tidsfaktorn. Dock bör vissa kriterier för skadorna ställas upp. Straffansvar ska inte kunna preskriberas för mycket allvarliga brott. Detta kräver en skärpning av miljörätten.

Möte med Olof Palme

Året var 1970, en sommardag när jag och min fru gick längs Slottskajen i Gamla Stan, Stockholm i öst-västlig riktning. På avstånd, ett hundratal meter bort såg vi ett blekt ansikte på en person som verkade bekant. Det måste vara Olof Palme. Vi fortsatte längs den smala trottoaren. Jag insåg att vi snart skulle möta och passera den kända personen. Och att vi inte kunde undfly ett närmande. En underlig känsla som liknade rampfeber kom smygande. Mannen som tveklöst var Olof Palme, hade en struttig och frimodig gång. Håret fladdrade och ansiktsuttrycket var öppet leende. Jag intogs av respekt men även osäkerhet. Ska jag hälsa, hur isåfall? För Palme kan det inte ha varit något problem. Han hade ju ett stående ansiktsuttryck som kunde uppfattas som hälsning. Jag behöll för min del ett så uttryckslöst kroppsspråk som möjligt. Hur min fru reagerade visste jag inte, så självupptagen som jag var. Vi fortsatte att promenera, jag och min fru. Jag minns inte vilka reaktioner som kom efter att vi passerat varandra. Men möjligen undslapp oss någon kommentar om att det var nog statsministern som vi först hade sett på långt avstånd och sedan passerat. Hela omgivningen var folktom på Lejonbacken och Slottskajen. Det var bara vi, Olof från väster och Lena & Urban från öster som obevekligt drogs till varandra längs den långa, långa trottoaren i Gamla Stan, för att aldrig mötas åter.

Bedömningarna om Lytens industrihub kommer att dröja

Norran i Skellefteå har nu försökt rapportera om vad som pågår i Skellefteå. Det blir inte en helsatsning på batteritillverkning som var affärsidén för konkursade Northvolt. Istället blir det en satsning på datahall och flera andra verksamheter. Det medför också att det blir svårare att göra en bedömning av framtidsutsikterna. Ledande kritiker av ”gröna bubblan” som Christer Sandström, Affärsvärlden och Magnus Henreksson, Institutet för Näringslivsforskning får en mer sammansatt uppgift. Efter slående kritik av ”gröna bubblan”  kommer det tyvärr att dröja innan kvalificerad kritik blir möjlig. En orsak är också att intressenterna för satsningen där Skellefteå kommun kan sägas ingå, att marknaden på nytt har fördunklats av rökridåer med fagra löften om framtidsmöjligheterna. För seriösa kritiker duger det inte att skjuta från höften även om det är lockande. Vi får avvakta.

Bra Norran om nytt lurendrejeri!

Andreas Westerberg, Norran som varit med under Northvolt-processen har klivit fram som en arg och nyttig kritiker. Vem kunde väl tro det om Norran? Tidningen fegade under Northvolt-processen och gjorde knappast några inträngande reportage. Inga skjutjärnsreportrar där inte. Av skadan blir man vis. Det har åtminstone Andreas visat med kritik av lösning med datahall som storkund till Skelleftekraft – vilket kan påverka elpriserna uppåt betydligt. Han har också kritiserat kalhuggningen norr om Bergsbyn som han tycker var ett offer som inte var rimligt. 

Kommunfolket har varit snabba – efter lång karantän bakom kulisserna – att utmåla en gyllene framtid för arbetsmarknad och Skellefteå. Lika okunnigt och skrytsamt som vanligt.

Vrålsatsning på ostproduktion i Sverige

Ökning med 40.000 kor för produktion av ost i ny ostfabrik i Götene är idag Arlas stora nyhet och stolthet som spridits i alla media. Detta ska medföra att självförsörjningsgraden ska öka från 37 till 47 procent, vilket basuneras ut i förhoppningen att det ska vinna genklang hos det svenska folket. Stor expansion står högst. Lönsamheten lär öka vilket tilltalar alla mjölkbönder i Sverige. Varken makthavarna eller de enskilda mjölkbönderna har kraft och förmåga att avskaffa djurplågeriet som finns idag. En fråga som inställer sig huruvida företaget Arla – som beskriver sig själva som : ”Arla är världens största producent av ekologiska mejeriprodukter och en av de starkaste aktörerna i den internationella mejerivärlden” – erhållit extra stöd från svenska staten. En ökning av självförsörjningsgraden kan omvandlas till pengar och fördelar från staten på flera sätt. Men att konsumenterna ska få billigare hushållsost som blir en huvudprodukt i Götene är nog inte att vänta. Och heller inte befrielse från mardrömmar hos barn och vuxna över djurplågeriet som finns på många ställen i landet.

Crème de la crème, styrelsen i RoBo 

Bostadsstiftelsen RoBo föreslås gå i likvidation bl.a av det skälet att bolaget har en enorm underhållsskuld, enligt VD för Robertsfors Utveckling AB, Filip Dyrvall. Stiftelsen har inte förmått att förvalta viktiga kulturbyggnader i kommunen som är på väg att förfalla i rasande takt. Styrelsen har inte skapat bostadsbyggande med volym och lönsamhet. Styrelsen innehåller gräddan av gamla makthavare. Varför en sådan styrelse och så omfattande? Man frestas tro att det i många fall är alltför lång och trogen tjänst i politiken, dvs. S eller C. Det är nu stort behov av förnyelse med högt ställda krav. Kommer det att lyckas? 

Utvisningssnurren

Utvisningar som lösning på Sveriges problem har smugit sig på oss. Extrema exempel har visats nästan på pin kiv trots att de knappast kommer att inträffa. Det är viktigt att tänka efter själv hur viktiga eller oviktiga invandrare är. Mycket sällan träffar jag själv på invandrare som jag helst vill förpassa till vederbörandes hemland. Om det nu funnes något sådant. Å andra sidan kan jag också tycka saker om rotade svenskar. Det vore ett enormt slöseri att utvisa invandrare som lyckats komma på plats med språkkunskaper och yrkeskunskaper eller viljan att utbilda sig och göra rätt för sig. Kunskaper i svenska språket kan inte nog uppskattas och beundras.

Det behöver inte betyda att att medborgare inte ska kunna stå emot dåliga och farliga tendenser som följer med, väller in. Brottslighet har visat sig vara ett gigantiskt problem. Där ska utvisning kunna användas som ett korrektiv och det med skyndsamhet och kraft. Vi behöver också diskutera destruktiva avarter som följer med islam men också alla andra religioner.

Men huvudsaken är att ta tillvara mänskliga resurser med värderingar som grundas på humanism.

Palmegåtan

Istället för att fortsätta att tala om Palmemordet är det tillsvidare lämpligt att införa en ny benämning. Palmegåtan kan användas så länge som privatspanare ifrågasatt Palmes påstådda död för 40 år sedan den 28 februari 1986. Privatspanarna har ett starkt argument för tvivel nämligen att korrekt dödsattest inte kunnat uppvisas. Se SwebbTV som inför 40 årsdagen för dramat på Sveavägen i Stockholm gjort en intervju med privatspanaren och författaren Claes Hedberg, en av många som vigt sitt liv åt gåtan. Hedberg hävdar att Palme aldrig blivit mördad som det påståtts, utan att han fördes till Dala Airport för vidare transport från Sverige den 29 februari 1986 i ett regeringsplan till Frankrike, därefter på okänt sätt till USA där han ska ha fått ny identitet, för att därefter komma till Ryssland där ha ska levt återstoden av sitt liv. 

Hur har detta narrativ tagits emot? Hur kommer det sig att många vittnesbörd om händelseutvecklingen kommit sent, långt senare? Hur kommer den officiella hållningen att presenteras när historien på nytt ska kommenteras av olika representanter för politik och samhälle, med flera? Kommer ändrade ställningstaganden att genomsyra medias rapportering den närmaste tiden? Det kan komma att bli förvirrande i den fortsatta diskussionen att benämningen ”Palmemordet” används oavsett om det syftar på mord eller försvinnande. Dessa ord är heller inte varandra uteslutande – för att här och nu komplicera gåtan ytterligare.

Groteska svängningar i synen på sexualitet

Idag är reaktionerna ännu inte döda efter chockvågor från Jeffrey Epstein. Namnet är nu lika mycket ett begrepp som ett personnamn. Sutenören med ett globalt system för kadrar av sexhungriga affärsmän och politiker av båda kön. Behoven har varit starka och de som haft kontakter och pengar har kunnat välja sin väg till paradiset. Problemen som följer i kölvattnet är outsägliga. 

Rättsfall som prövningen i svensk domstol av påstådda sexövergrepp av Micke Leijnegard blir bara patetisk. Det var det redan med de första svarta rubrikerna i svenska media. Nu får vi veta att facebookvänner har blivit en nyckelfråga. Domaren i tingsrätten har visat sig ha vänkoppling till den förfördelade kvinnan som tog emot ovälkomna kyssar.  Så vi har att vänta nya turer i domstolsväsendet. Kommer nya bevis och världshändelserna att hjälpa domarna att frikänna Micke Leijnegard? Jag är tyvärr inte så säker på det i woke-Sverige.

På något sätt är de här två ytterligheterna välkomna som ögonöppnare som kan ge perspektiv för alla möjliga människor, unga som gamla. Vanligt folk – som det brukar heta – får nog ganska lätt att förlåta övertrampet. Och svenskt rättsväsende får på nytt löjets skimmer. Lidande och skam blev det ändå.