Säkramiljön.nu

Jag tillhör en kategori som påtalar dåliga kunskaper i svenska. Det kan gälla i alla möjliga sammanhang där dåliga färdigheter i talad svenska vållar problem. Idag skulle jag på telefon kolla med Stora Sjukhusets ortopedakut om händelser rörande en nära anhörig. En fråga jag ställde vid niotiden till mottagningssköterskan var: ”var finns NN?” Svaret var: ”NN finns på Lilla Sjukhuset avdelning 71”. Då tänkte jag snabbt åka de 2 milen för ett besök. Men jag fortsatte att ställa frågor: ”Har operationen av NN gjorts?” Det kunde inte mottagningssköterskan besvara. Istället kom svar på stapplande svenska att ”NN är på avd 59 på Stora Sjukhuset”. Frågor och svar fortsatte och jag kände osäkerhet om vad som gällde. (Operationen gällde en benamputation.)

Jag valde att uttala mitt missnöje: ”Du talar dålig svenska. Du var på väg att skicka mig till fel sjukhus”. Sköterskan gjorde så gott hon kunde, men i hennes fall blev det fel. Jag kände inte någon anledning att bagatellisera. I det jobbet på ett sjukhus behövs väl talad svenska.

I andra situationer kan jag ha fått argument där personen bestämt säger sig kunna tala svenska – framfört på staplande svårförståelig svenska. Ingen har blivit hotfull över min kritik, men väl blivit förvånad över att någon talar klarspråk om ett växande problem, nämligen dåliga kunskaper i svenska bland invandrare. Även personer med svenska som modersmål kan ha dåliga kunskaper. Jag kanske ska börja hacka på dem också vid behov.

Debatten har fokuserat på skäligheten i avdrag i påföljder genom brott. Vad är de bakomliggande motiven? Tidigare återanpassning? Lättnad för staten i utbyggnad av fängelser? Minskat skadligt inflytande från äldre brottslingar på yngre brottslingar i tron att minska brottslighet, tack vare kortare samvaro i brottsskolan fängelset.

Har någon tänkt tanken att påföljd borde öka exponentiellt med tillkommande brott? Kan den korrektiva effekten öka i styrka av att torska, torska och åter torska. Det som kan användas som motargument är felaktiga domar i en wokekultur. Eller felaktiga domar på grund av hat och hot i ett islamiserat och femininiserat samhälle. Summering av påföljder är inte ett logiskt problem utan fastmer ett kulturellt probem.

Men är det inte ett utslag av nykolonialism att tillskriva sig äran även om upptäckten beskrivs enligt vedertagna vetenskapliga regler?

Minnet av kung Leopold förskräcker. Han ägde Kongo som sin privata egendom och slaktade och plågade folk. Läge att visa generositet i samband med världsnyheten om en ny art.

Vad tycker du? Frågan ställs av en lokaltidning i Västerbotten som uppmaning att skriva insändare. Det är bara det att tidningen väljer vad som ska publiceras. Ett rimligt antagande är att materialet inte får stå i strid med tidningens värderingar. Som stavas C och L. Frågans formulering avhåller kvalificerade skribenter med hög nivå genom det infantila ordvalet ”tycker”. Inte minst inför kommande val finns insändarskribenter som är hjärtligt trötta på tyckande när det gäller en så tung fråga som den politiska makten i Sverige på flera nivåer. Är det någon vits att tycka något i en redaktionell miljö som står för C och L? Vad tänker skribenter från S, V, M, Mp, SD? Eller varför inte Ambition Sverige? 

Intresset från läsarens sida torde bli ändå svalare när man på vart och vartannat ställe i nätupplagan möts av reklam för att prenumerera för tio kr. Det är för billigt för att inge respekt för produkten. Är det något lurt? frågar vän av ordning. Luras jag att betala fullt pris efter en tid?

Den nu inledda överföringen av fångar aktualiserar frågan om vilken information om fångarna som lämnas ut och till vem. Denna aspekt har såvitt känt inte varit föremål för offentlig diskussion. Får fångpersonal kännedom om brottsrubricering för varje fånge? Det bör ligga i både svenskt och estländskt intresse att åtkomst och spridning av fångdata får relevant diskussion och reglering. 

Estländska myndigheter kan ha rätten att avtala med Sverige om hur känslig information ska hanteras. Felaktig eller vårdslös hantering av information kan vålla problem och försvåra utbyggnad i framtiden. Vad händer om Estland tappar kontrollen över fångarna? Vilka kringkostnader har avtalet med Estland?

Man kan bli fundersam i dessa dagar efter fotbolls-VM och PRIDE. Det råder största möjliga frihet att välja sina intressen. Men vart tar annat vägen? Det är ju inte bara val bland de stora intressena utan även andra parametrar. Visste du förresten att fackuttrycket parameter har trängt ned i folkdjupet. Undersköterskan på sjukhuset talade om att det fanns köttbullar med potatismos eller wallenbergare på fisk med potatismos. ”Därtill valfria parametrar, lingonsylt, sallad eller bröd”. Men nu tappade jag spåret. Måste halva landets befolkning se på fotboll? Samtidigt? Måste alla partigängare bli PRIDE-anhängare under en vecka? Man skulle kunna tala om masspsykos och falskspel. 

Apropå förbudet för polisuniform i PRIDE-tåget, borde förbudet också gälla burka? Och prästkläder för statsministerns fru? Det finns många andra parametrar.

När jag ser avslöjandet i repris kommer jag på nytt att tänka på hur FjaskoIngvar (självvalt öknamn) förvred omdömet hos kunder, hos vänner i karriären, hos fattiga arkitekter. Kunder kunde lovorda sina köp utan hänsyn till idéstöld. De kunde ändå känna tillfredsställelse över sin förment goda smak. En studiekamrat, civilekonom från Lund fick en hög position med placering i Danmark med uppgifter i det imperium som UG visade. Från studietiden minns jag honom som mycket ambitiös i specialkursen ”Administration” för 3 betyg. Vi var även arbetskollegor i ett statligt verk som följde efterlevnad av konkurrenslagstiftning. Min kompis gick bort kort efter avslöjandet om IKEA:s sanna natur. Duktiga arkitekter har försvarat IKEA tack vare pris och utan respekt för upphovsrätt. Jag själv har köpt möbler, soffa som hållit i 60 år tack vare omklädnad, bokhylla i björkfaner, producerad i rysk fabrik och placerad i min hantverksmässigt byggda timmerbod. Mina exempel skorrar illa och framkallar ruelse. På äldre dagar, särskilt då, vill vi kunna känna stolthet. I många fall kan vi inte känna stolthet.