Tonårsutvisningar är en dårskap. Aftonbladet har gett några talande exempel. Det borde inte krävas ett utredningsmaskineri för att inse hur orättfärdigt ungdomar behandlas med hot om utvisning hängande över sig. AF gör bra saker för rättfärdighetens återupprättande i denna fråga.
Förre chefredaktören Mats Svegfors har utifrån egen erfarenhet påtalat i Sveriges Radio hur äldrevården riskerat att kollapsa utan invandrare. I hans boende finns endast två etniska svenskar, alla andra är invandrare som behövs för att hålla igång verksamheten.
Det är välkänt för vårdcentraler i Täby att helsvenska namn utgör en mindre del av personalstyrkan. Majoriteten har namn med invandrarbakgrund. Det hindrar inte att en charmant dam som arbetar som undersköterska och kommer från Kongo bär namnet Karlsson, vilket är ett tecken på integrationens förmåga att bygga broar – med glimten i ögat.
Internatskolor som Sigtuna och Lundsberg är elitskolor där föräldrar står inför valet av svensk skolgång eller skolgång i främmande land. Hemundervisning kan också vara ett alternativ. Vems behov och drömmar ska tillgodoses? Att välja med brist på tid för reflektion är kanske fallet för många familjer som fått jobberbjudande. Det handlar också om självvald migration där beslut under stress kan leda fel. TV-programmet om Lundsberg internat har bristen att inte ge en helhetsbild av familjen von Platens valsituation. Var det dårskap att välja en skola med nationalkonservativa värderingar för sitt adoptivbarn från Pakistan, med risk för rasism?
Välkommen med dina exempel på migrationens dårskaper!
Rubriken är högst tillfällig och gör inte anspråk på att vara relevant för hela den problematik som vi lite varstans känner. Under våren har många tagit del av SVT:s partiledardebatter. Vid den första förekom ett käbbel av tidigare okänd omfattning. Avbrott och prata-i-munnen förekom ofta, där V:s partiledare utmärkte sig. Det gällde kanske de övriga också. Här bör vi stanna upp för att klargöra olika sedvänjor. Prata-i-munnen är i många sammanhang välkommet av både deltagare och åhörare. Ena sidan av myntet är att diskussionen kan främjas genom något som kan liknas vid samarbete kring ett ämne. Den andra sidan av myntet är att prata-i-munnen kan liknas vid grus i maskineriet som försvårar för kontrahenterna. Om formerna är ju också något som deltagarna bör få ha ett ord med i laget. Valet av former är något som diskussionsledningen får anstränga sig att kommentera, både före och efter matchen.
Det ovan sagda är ändå bara om formerna. Innehållet är något som många, men inte alla har möjlighet att värdera. Hur har innehållet varit i tidens stora frågor? Energifrågan. Klimatfrågan. Kärnkraften. Gröna satsningar. Ukrainakriget. Förhållandet till EU. Förhållandet till Kina. Förhållandet till USA. Fattigdomen och svälten. Sociala media. Artificiell intelligens. Migrationen till och från Sverige. Migrationen globalt. Krigsherrarna i världen. Det här blir en uppräkning av allt och inget. Frågan som jag som väljare kan ställa är: har våra eller mina politiska företrädare mitt och andras förtroende?
Månaderna som kommer blir en prövotid för mitt och andras förtroende gentemot en uppsjö av kandidater. Finns tiden att lyssna, debattera, värdera? Eller kommer krigen i världen och i vårt närområde omintetgöra vår vilja att göra allt det där som vi hoppas kunna göra? En sak kommer jag inte ifrån och det är att ställa högre krav på viljan till kunskap, inte kunskapen som sådan.
Vad kan vi tänka om trovärdighet inför kommande valstrider och debatter? Här några trevande reflektioner med hjälp av en ordbok för synonymer till trovärdighet, istället för mer utvecklade definitioner.
Uppslaget till temat kommer från den batalj som pågått om kvittningsproceduren i riksdagen. Är SD:s försvar av sitt agerande om kvittning trovärdigt? Motståndet hävdar att SD låtit två utkvittade riksdagsledamöter delta i omröstningen
AI, Chat GDP svarar på frågan: Vad har utspelat sig de senaste dagarna i fråga om kvittning?
De senaste dagarna har det blivit ett ovanligt stort bråk i Sveriges riksdag om det så kallade kvittningssystemet – alltså den informella överenskommelsen där partier ”kvittar ut” ledamöter mot varandra så att sjukdom eller frånvaro inte förändrar styrkeförhållandena vid voteringar.
Det som utlöst konflikten är att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna anklagas för att ha brutit mot praxis i samband med en omröstning om skärpta medborgarskapskrav. Två tidigare SD-ledamöter som nu är politiska vildar röstade med oppositionen. Då kallade SD in två egna ledamöter som egentligen var utkvittade, vilket gjorde att regeringens sida ändå vann omröstningen. Oppositionen beskriver det som ”fulspel” och menar att SD manipulerade systemet. (SVT Nyheter)
Konsekvensen har blivit att flera partier nu säger att kvittningssystemet i praktiken har kollapsat. Moderaternas gruppledare Mattias Karlsson har sagt att ”vi litar inte på varandra” och att något fungerande system inte längre finns. (SVT Nyheter)
Det har lett till flera krismöten med talmannen Andreas Norlén och riksdagens gruppledare, men hittills utan lösning. Oppositionen vill bland annat diskutera om SD ska kunna ingå i ett nytt kvittningssystem över huvud taget. (SVT Nyheter)
Följderna märks redan praktiskt:
Alla ledamöter måste nu i princip vara på plats vid voteringar.
Sjuka ledamöter har kallats in ändå.
Resor och andra uppdrag har ställts in.
Regeringen riskerar att förlora framtida omröstningar om någon är frånvarande. (Omni)
En dramatisk detalj som fått stor uppmärksamhet är att en socialdemokratisk ledamot som nyligen opererat bort en lunga uppgav att hon ändå behövde resa till riksdagen eftersom kvittningen inte längre fungerar. (Omni)
Samtidigt förs en större diskussion om hur sårbart systemet blivit när det finns många politiska vildar i riksdagen. SD försvarar sitt agerande med att de tycker att väljarnas majoritet ska få genomslag även när tidigare partikamrater röstar annorlunda. Oppositionen menar däremot att hela riksdagens arbetsformer bygger på att partierna håller sina överenskommelser. (Aftonbladet)
Analys:
Först kan noteras att Chat GDP har satt fel partibeteckning på SD:s Mattias Karlsson. Sådant kan inträffa och kräver vaksamhet hos användaren av AI. Sammanfattningen är ändå till synes välgjord. Aftonbladet har igår rapporterat om en strid i striden. Anders Lindberg, politisk chefredaktör AF har rapporterat en incident:
Kritisk till SD? Kasta en extra blick över axeln Kristersson och Busch vet detta, men gör inget Riksdagsledamoten från SD ställde sig mycket nära Niels Paarup-Petersen (C) och sa att han skulle vara ”jävligt tyst” och ”akta sig jävligt noga”. Det var Expressenförst med att berätta.
Enligt vittnen var situationen hotfull. I själva riksdagen.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, från något parti, någonsin. SD visar gång på gång att de är något annat, säger Niels Paarup-Petersen.
”På vår sida politiken är vi överens” brukar Ulf Kristersson säga. ”På vår sida är en enda röra” vore en mer korrekt beskrivning.
Vi borde inte vara förvånade.
Ända sedan SS-rottenführer Gustaf Ekström var med och grundade Sverigedemokraterna för 38 år sedan har det varit så här. Först på gatorna, sedan på nätet och nu i riksdagen. Efter höstens val kanske i regeringen.
Skillnaden i dag är tystnaden från moderater, kristdemokrater och liberaler. Och stora delar av högerns organisationer, tankesmedjor och tidningar.
När jag och andra sa att det var precis så här det skulle sluta när Ulf Kristersson svek sitt handslag med förintelseöverlevaren Hedi Fried blev vi anklagade för ”brunmålning”.
Vi blev systematiskt förtalade, hatade och även många gånger hotade av personer i skuggorna, men inte bara där. Niels Paarup-Petersen är inte den första som får höra att han ska ”akta sig jävligt noga”. Eller värre saker.
Den som höjer sin röst mot SD får lära sig den hårda vägen att kasta en blick över axeln, och vad ”cancel culture” innebär. När SD hatar dig blir du nämligen ”kontroversiell” även i andras ögon. Du blir inte längre inbjuden till saker, telefonen slutar ringa.
De flesta känner vart vindarna blåser.
De flesta vänder bort blicken.
Så ser verklig makt ut.
Samtidigt tyder allt mer på att Tidös politiska idé håller på att vittra sönder. Kärnan har hela tiden varit den ganska kreativa föreställningen om att SD egentligen är ett parti som andra. Att Jimmie Åkesson går att tämja.
När Niels Paarup-Petersen säger att ”SD visar gång på gång att de är något annat” slår han huvudet på spiken.
Det är exempelvis svårt att ens hålla reda på alla SD-vildar sedan partiet kom in i riksdagen för sexton år sedan. Just nu är de två.
Om Socialdemokraterna på måndag skulle lägga fram ett misstroendevotum mot statsminister Ulf Kristersson (M) kan därför ingen med 100 procent säkerhet säga hur det slutar.
Ta sedan Liberalernas riksdagsledamöter. SD har splittrat partiet i två delar.
I den votering där Jimmie Åkessons parti fuskade med kvittningen, om medborgarskap, var nästan hälften av Liberalernas riksdagsledamöter frånvarande. Många har tidigare varit öppet kritiska till sin egen partiledning.
I politiska sakfrågor är det ännu värre. Efter SD:s fusk finns det inte längre någon överenskommelse om kvittning. I veckan som gick fick därför en S-ledamot som nyligen opererat bort en lunga rösta, och en moderat var frånvarande eftersom den låg på sjukhus.
För oppositionen är detta inget större problem, den hade ändå förlorat alla voteringar. Kvittningssystemet är i första hand till för att regeringen ska få igenom sin politik.
Nu räcker det med att några av Tidöpartiernas ledamöter blir sjuka eller fastnar i hissen för att oppositionen ska vinna.
”På vår sida politiken är vi överens”.
Det ligger något i det Ulf Kristersson säger. På pappret är M, SD, KD och L mer överens än oppositionen. Men han har inte längre majoritet i Sveriges riksdag. Om svenska folket tycks ha vänt hans projekt ryggen.
Enligt Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, som väger samman olika opinionsmätningar, är skillnaden mellan blocken idag 7,9 procent. Eftersom L åker ur riksdagen skulle Tidöpartierna få 155 mandat mot de rödgrönas 194.
S, V och MP skulle få 171 mandat, fler än hela Tidö och bara fyra från egen majoritet.
”På vår sida politiken är vi överens” är inte riktigt sant, vilket blev övertydligt i partiledardebatten i Agenda i söndags. Flera av debatterna skedde inom respektive block.
Vilken politik om pappamånader och jämställdhet får vi om Tidöpartierna vinner? KD:s och SD:s ålderdomliga syn på kvinnors roll, eller L:s moderna? Är ökade klyftor ett problem, eller rentav bra? Betala sig före i vårdköer, hiss eller diss?
Tidöpartierna är naturligtvis mer överens än oppositionen, trots röran. Konstigt vore väl annars med tanke på att de regerar Sverige.
Så varför vänder så många Ulf Kristersson ryggen?
Tanken på SD i regeringen skrämmer naturligtvis, särskilt i storstäderna. Ett parti som säger åt kritiker att ”akta sig jävligt noga” stöter bort många.
I förra valet vann Tidöpartierna kulturkriget, om migration, brottslighet, bensinpriser och kärnkraft.
Sedan dess har matpriserna ökat med 30 procent, 100.000 fler är arbetslösa, den ekonomiska tillväxten har varit ynklig och konkurserna slagit rekord. Ministrarna har sänkt A-kassan och gjort medicinerna dyrare samtidigt som de sänkt sin egen skatt med ungefär 6.000 i månaden.
De flesta i Sverige har fått det sämre sedan Ulf Kristersson tog steget in i statsministerbostaden i Sagerska palatset 2022.
Moderaterna verkar dessutom ha haft notoriskt svårt att hålla isär sitt parti och staten. Ulf Kristersson har satsat på heminredning på Sagerska palatset med trasmattor för 60.000 kronor och en brödspade för nästan 3.000. Talman Andreas Norlén (M) har flugit världen runt med sin fru, även när det inte varit motiverat. Anna Kinberg Batra (M) rekryterade en god vän till ett toppjobb via en lapp på en anslagstavla.
Klart folk blir irriterade, det är ju skattebetalarnas pengar.
Men någonstans tror jag ändå kärnan är vad Niels Paarup-Petersen säger. SD är ”något annat”. Verkligheten har hunnit ikapp Tidö – ytterhögern gick inte att tämja.
Den här gången heller.
Analys:
Här har två stora tidningar, Aftonbladet och Expressen funnit varandra i att ifrågasätta SD:s arbetsmetoder och trovärdighet. När de ändå slår mot SD passar tidningarna på att slå mot sittande statsminister och sittande talman. I detta sammanhang slår Aftonbladet mot Tidöpartierna som brunsmetas. Är detta trovärdigt för läsarna? Är frågan om trovärdighet vad som kommer att prägla hela valdebatten?
Har vänsterblocket bestämt sin strategi att slå på trovärdighet? Högerblocket tvingas också att ägna kraft åt trovärdighet. Partikanslier, talskrivare och forskare kommer att få mycket jobb att gräva fram historiska förhållanden som ifrågasätter trovärdighet. Det kommer alla partier att lida av.
Att inte informera berörda hushåll i glesbygd om nedmontering av vägbelysning är ett misslyckande. I moralisk mening ett brott. Dessutom är det förkastligt att staten tar energin från närbelägna energikällor, vindkraft och vattenkraft som inte används för lokalsamhällets livsvillkor. Att höra den självsäkra trafikdirektören svara på journalistens frågor är en pinsamhet. Det går i regel bra att redogöra för sakernas tillstånd, men att nonchalera informationsbehovet och frågor om beslutsunderlaget visar på myndighetspersonens tondövhet. Bort det.
I Stockholm, t.ex i Österåkers kommun har man under några år investerat i standardökning av vägar i kommundelar med övervägande fritidshus. Vägar har breddats med gång- o cykelbana och med vägbelysning. Det har tagit lång tid i Österåker men nu finns god vägbelysning och säkrare vägbana med sidobana. Även om vi räknar med kostnad per trafikerad timme och person blir kostnaden högre i glesbygd än för kostnad per trafikerad timme i fritidshusområden i Stockholm. Om vi i kalkylen inför fiktiv intäkt per timme i Jämtland och i Stockholm blir det bättre att satsa på Stockholm. Så vad ska då staten göra? Ett är klart: satsa där pengarna gör mest nytta – men delge kalkylerna för berörda parter, kommuner och medborgare.
Begreppet är välkänt men har kommit i skuggan av andra begrepp i framtidsstudier. Det är dags att damma av en ”självuppfyllande profetia” som är självförklarande. Den vetgirige kan studera begreppet med AI. Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes 2022 har spekulationer förekommit om utvidgning. Ett antagande har varit att Ryssland kommer att använda frigjorda militära och andra resurser att hota de baltiska och nordiska länderna, bl.a Sverige. Detta antagande har förts fram vid flera tillfällen i media som SR idag i samband med avisering av ny organisation av underrättelseväsendet. Regerings plan är att dela upp underrättelseväsendet i en militär och en civil del. Förslaget har mött motstånd t.ex från förre försvarsministern Mikael Odelberg som liknar förändringen med vad som kan ske om brandkårsväsendet skulle utsättas för omorganisation under pågående brandkårsutryckning.
Rapportering om Ryssland berättar att Putin är alltmer osynlig och att han lär uppehålla sig i underjordiska lokaler. Hur uppfattas det av den ryska allmänheten? Vill Putin hävda sig mer, bl.a genom att hota de nordiska länderna?
Den person som dristar sig att fråga miljöåklagaren om åtal vid misstänkt miljöbrott får snart veta att åklagaren brukar göra en bedömning huruvida ett åtal kan leda till fällande dom. Det låter bestickande, men är det i miljörättens anda och bokstav? Som lekman kan man tycka att det är ett rättsosäkert synsätt. Borde kravet sänkas? Blir det självpåtagna kravet om förhandsbedömning av utgången i termer av fällande dom ett hinder för miljörätten och prövningen och av miljön? Varför ses inte värdet i sig av rättsprocesser i miljörätt?
Visserligen är resultat från opinionsmätningar underlag för gissningar om kommande regeringsbildning efter riksdagsvalet i höst… Beslut om hur energifrågan kan komma att hanteras ser ut att vara den avgörande frågan för en kommande regering. Partiledare har uttalat sig om energifrågan, starkast den nuvarande statsministern. Talen under första maj lär inte ge någon vägledning utöver socialdemokraternas fokus på förskjutningsförsök att misskreditera SD vars partiledare inte tror att förnyelsebara energikällor ska lösa energikrisen. Får vi en blocköverskridande regering som vill försöka hantera en bestående energikris?
Man behöver inte gå ut för att titta på demonstrationstågen för att uppleva första maj som invandrarnas och massinvandringens stora dag. Tågen i Stockholm domineras av immigranter från hela världen i karnevalsstämning. Kul för dem som gillar det, men som migrationen kommit i förgrunden som krisfråga känns det förljuget i förhållande till arbetarrörelsens historia. För att veta vilka paroller som ingår i olika frågor behöver man titta närmare som åskådare. Men fysisk närvaro kan kännas lika förljuget som parollerna själva med stillastående och krampaktig karaktär.
Förmodligen finns även slagord och försök att visa solidaritet med Ukraina. Men på vilka sätt och med vilken kunskap om Ukraina? De som vill lyfta frågan om korruptionen får knappast vara med i tågen. De som vill ifrågasätta EU-stöd och specifikt svenskt stöd kan hellre stanna hemma och använda sina krafter till att kritisera alla riksdagspartier. Kritik kan växa även inom arbetarrörelsen när och om förljugenheten minskar.
Det bästa vore att utelämna Ukraina från demonstrationsplakaten. Det skulle skapa tvivel om den förda politiken med storskaligt stöd som inte används rätt.
AI kommer att ta över allt. Allt kommer att bli AI. Liknande utsagor har förekommit under lång tid, många år. Det ligger nära till hands för mig som 40-talist att tänka tillbaka på 1960-talet när databehandling började spridas över världen. Utrustningen kallades datamaskiner som i slutet av 1900-talet övergick till att kallas datorer, en kort nybildning utan sammansättningen med maskin. IT blev snart det samlande begreppet för vad som kunde utföras med hårdvara och mjukvara. Prestanda ökade. Kostnaden för RAM-minne var sjunkande ända fram till AI-boomen när kostnaden varit kraftigt stigande.
Valborg och 1 maj har symbolisk betydelse och högtidlighålls i Sverige och andra länder i Nordeuropa, först åtskilt men med tidens gång alltmer sammanhängande under 2 dygn. Valborg hade under lång tid stöd, främst från borgerligheten och de högsta klasserna, medan 1 maj hade och fortfarande har rötterna i arbetarklassen som sin viktigaste dag att visa sin solidaritet med arbetarnas krav på rättigheter.
De två dagarna har behållit sitt symbolvärde, eller snarare symbolvärden för kollektiv kraft. Kommer vissa dagar att användas i kollektivets eller individens viljeyttringar och självprövning med den genomgripande betydelse som förutses med AI? Valborg och 1 maj kan få ny mening för att ta hand om förändringar genom AI. Ett alternativ är att välja en dag när som helst typ Kanelbullens dag, där en godtycklig dag väljs och åsätts ett namn som kan få genomslag.
Om AI får den omvälvande betydelse som en del tror och påstår, då kan 1 maj ha potential. Högtidlighållandet kan utmärka avskaffandet av hårt nedbrytande kroppsarbete till förmån för AI med alla sina avkommor t.ex AI-robotar som inte svettas eller tröttas men utför arbeten som människobarnen gärna avstår ifrån. Den till synes gränslösa tron på AI:s framtida betydelse kan mycket väl vara övertro. Tron som växte med datorerna var delvis övertro. Visioner om IT:s möjligheter modererades och fick snart karaktären av måttfulla överdrifter, om nu något sådant är tänkbart.
De sju dygderna och de sju dödssynderna finns i medvetandet hos många, men kanske inte alla 7+7. Ett samhällsfenomen som känns påtagligt, men utan att vara explicit i västerlandet och den kristna moralen är blåsning. Vi utsätts och utsätter andra för svek och bedrägeri. Gränserna har suddats ut och vi kanske inte tänker på tillvarons svårigheter i termer av blåsning, som är det folkliga ordet. Blåsning har blivit så vanligt förekommande på många nivåer och sammanhang att det finns anledning att se moralfilosofiskt på fenomenet.
Diskussionen om Ukraina är fortsatt intensiv med tanke på korruption och finansiellt stöd från EU och även från oss i Sverige specifikt. SwebbTV har genom Chris Forsne och Mikael Willgert höjt tonläge och ifrågasättande. Ett generalangrepp görs här på oligarkerna i Ukraina som misstänks ha lagt vantarna på hundratals miljarder euro. Eller tusentals miljarder. En oligark sägs ha investerat i ett lyxboende i Monaco bestående av sex våningsplan, tusentals kvadratmeter i Monaco medelst kapital av obskyrt ursprung. Finns EU-miljarder här? Volodymir Zelensky påstås äga 100 lyxlägenheter världen runt enligt insamlad information av Lars Bern.
Ska dessa fenomen ses som dödssynder? Blåsning? Ska det hela istället ses som en finansiell placering som kan komma det ukrainska folket tillgodo i framtiden? Det kan medges att frågorna är konstruerade. Men exemplet kan ändå visa att myntet kan ha två sidor med en välvillig syn på saken.
