När jag anländer med flygbussen till Vasaplan, Umeå går jag som vanligt mot biblioteket. För att läsa och för att känna in den trygga umepulsen, dagtid. Biblioteket har fått en frist för flytt tack vare ett överklagande i Mark- och miljööverdomstolen. Detta tack vare ett initiativ av Föreningen Byggnadskultur i Umeå. Överklagandet gäller Kulturväven, som är namnet på ett planerat kulturhus vid älven, nedanför Stora Hotellet. Överklagandet tar sikte på att rivningstillstånd har beviljats för K-märkta byggnader. En av många konsekvenser blir att flytten av biblioteket till Kulturväven också skjuts upp i avvaktan på rättsprocessens utgång. Så det kändes denna gång extra fint att stega in på biblioteket, till tidningsrummet och till Bibliotekscaféet och kolla på förbipasserande.
I grannfastigheten, Tornbergska huset härjar byggbolaget Baltic-gruppen med rivningsarbete efter en långdragen strid, där kommunen och Baltic-gruppen axel-vid-axel sablat ned umeborna och kulturvetarna. Butiker och Umeås bästa vegetariska restaurang har deporterats till nya lokaler. Tornbergs modehus till Rådhusesplanaden och Rost restaurang ett stycke bort på Skolgatan.
I bibliotekts tidningsrum läser jag som vanligt dagens VK. Jag möts av Ola Nordebos artikel om samhällskritiska umebor. Längre bak i tidningen läser jag den insändare som Nordebo smular. Kritiken mot VK avfärdas av Nordebo genom det retoriska greppet – PARS PRO TOTO. ”En del får representera en helhet”. Här blir det rena rama verklighetsförfalskningen. Låt mig förklara!
Nordebo säger i sin ledarartikel att kritiken mot VK och honom tar sig två uttryck. Några säger att han sitter i knät på kommunen och kommunalrådet Holmlund. De andra sägs hävda motsatsen, att VK bedriver en konspirationskampanj mot Holmlund. Med denna verklighetsbeskrivning vill Nordebo avleda läsarna från annan kritik, menar jag som skriver denna betraktelse. Har Nordebo glömt kritiken från kulturvetare som går ut på att VK och chefredaktören sitter i knät på det stora byggbolaget Baltic-gruppen? Det stora byggbolaget i Umeå som har ägarintressen i VK-koncernen?
När jag sitter i tidningsrummet på bibblan tänker jag också på den tv-film som visades i SVT, Västerbottensnytt kvällen innan. Där intervjuades den städse närvarande och glitterpigga Staffan Ling, sedan några år fungerande kommunikationsdirektör i Baltic-gruppen. Filmen sades vara inspelad av Staffan Ling för 40 år sedan. Nu fick han tillfälle att skrodera om sina meriter som studenternas och sin blivande frus prins Valiant mot ockrarna i fastighetsbolaget som äger studentbostäder. Tänk så lägligt för Baltic-gruppen att lyfta fram en av sina direktörer med ett ärorikt förflutet i studentkvarteren på Gluntens väg, Ålidbacken… Tror Baltic-gruppen att man på detta sätt kan mildra kritiken från dagens studenter?
Efter dessa intryck från myglarnas och kulturvävarnas Umeå kändes det skönt att sätta sig på bussen till Robertsfors. För att möta tystnaden i skogen – underbart!
Men allt annat än underbart är tystnaden hos den kuvade lokala opinionen. I Robertsfors med sina 6.802 invånare sticker man inte ut hakan i onödan. Mer än hälften är direkt beroende av anställningsförhållanden som styrs av kommunen. Så säg inget ont om kommunen, sossar, centerpartister! Inte ens ute i skogen.
Urban Zingmark