Batterier

Skrivet av redaktionen den 03 Mars, 2014
[ Ingers observationer | Permalink | Trackbacks (0) ]

Av Inger Almström

Känns fånigt att skriva om batterier och lampor när solen lyser ute och snart är det ljust så länge man behöver och arbetsdagarna blir oändliga.

Batterier räckte inte så länge förr, så fort man behövde en lampa var de slut. Jag fick min första ficklampa i julklapp av någon när jag var fem år. Det är en decimeter lång plåttub med plats för ett avlångt batteri. Den gav knappt ledljus med den centimetertjocka linsen längst fram, som dessutom var lätt att tappa. Jag trodde det skulle bli ljust som på dagen och batterierna tog slut före helgen. Jag lade undan den och fortsatte vara ute och tassa i mörkret utan annat ljus än stjärnor och måne och det som lyste ut ur husen. Jag har också en röd lykta i formen av ett tomtehuvud i tunn plast. Den fick jag batterier till varje jul och en lykta med fast vitt och blinkande rött sken, den använde jag av och till. Sedan intog jag en avog inställning till ficklampor. Det var inte förrän jag skaffade min första bil, en 10 år gammal BMW 1600 kallad Leopold, som jag behövde en riktig stavlampa, en sån med 2 batterier i. De finns fortfarande fast inte 70-tals gröna. Alla som haft en bil med oändligt antal ägare som bilprovningen ger sig på med slägga vet varför man behöver en ficklampa och en stor verktygslåda, overall, reservdelar och en stor portion övertalningsförmåga för att över huvudtaget komma någonstans.

Utan garage gäller det att vara siare. För att kunna köra nästa morgon om det var kallt, skulle det då snöa under natten var risken stor att man inte kom in i bilen för att den frusit ihop. Lås var ett elände. Utan tanklås slangad bil, med tanklås igenfruset lås. Så var det någon som gav mig en pytteliten ficklampa med 2 AA batterier i som kunde tina dörrlås på den kära bilen. Det hade jag stor nytta av då. Sedan kom en modell anpassad efter märket som satt i en särskild hållare i en annan bil och nu har jag en alldeles ny, smal som en penna som laddas i cigarettändaruttaget och lyser rätt bra, sist jag testade.

Min man ser inte i mörker och är besatt av ficklampor. Han bytte snabbt ut min ficklampa till nyare. Ute hade vi en en stor klump som fungerade som en sån där Kettle bell. Man blev urstark bara av att bära den med sig. Att hämta ved med den blev ju problematiskt. Man orkade liksom lampan eller veden. Så kom moderna billiga pannlampor. De var 5x5 cm och gav läsljus nog när det var strömavbrott och tillräckligt ljus för att se vedträna längst in i vedboden. Numer försöker jag hämta när det är ljust eller vänta tills pannlampsentusiasten fryser och går själv. Vi har haft flera antal modeller, varav jag tycker bäst om de med rött ljus. Jag använder egentligen bara pannlampor när jag ska leta en grimma i hagen när hästarna ska gå in och någon har tagit av sin. Grimmorna har reflexer så de är lättare att hitta med lyse, men ibland kan man ändå få leta en halvtimme. Tanten på 4 ben tycker inte om skarpt ljus så hon kommer inte om jag har pannlampa.

Det fanns en gång lampor som var böjbara och kallades ormar. En sådan slängde sonen om halsen när han skulle cykla upp till bussen för att åka till gymnasiet. En halv kilometer på 1 minut och om bussen såg honom väntade den, inte annars. Så lampan var till för busschauffören, inte för att han skulle se i mörkret, det gör han ändå. Sen slutade bussen gå och det blev lägenhet istället. Numera använder alla unga bara sin mobil, även om sladdlösa ”lysrörslampor” är bättre än en smartphone i en oljig motor.

Mina ficklampor försvinner liksom och ersätts av andra. Utom den 10,- rödblommiga jag använder om jag tappar en maska i en stickning. Ingen annan vill synas med den tingesten. Visserligen lyser den inte alltid, då måste man trycka på mitten eller skaka lite så går den igång. Vi har ett par nyckelringslampor också, mest för att de är kul.

Jag brukar inte bry mig så mycket om lamporna förrän nyligen, använder dem mest när jag ska leta något i min gamla mjöltunna som är full av garn. Men så fick jag en ny pannlampa, ska vara led och näst senaste tekniken. Jag tål den absolut inte utan mössa, helt omöjligt inomhus. Maken som vill att jag ska ha bra grejjer blev besviken. Han gillar sin, något häftigare modell och kan inte riktigt förstå att jag hellre går i mörkret. Egentligen känner jag av hans också när han ligger i soffan och läser med den (för att jag inte tål taklampan) så har vi en skiva på och jag sitter under en av fönsterlamporna.

Min ganska nya (under 5 år) guldfärgade ficklampa försvann också i samma veva för att ersättas av en ny svart, ultralätt med laservarning. Den lyser som ett spårljus i mörkret – men det behöver inte jag. Nu ligger mina nya lampor i garderoben i en låda och ropar på mig att jag är otacksam! Kanske kommer jag på var han lagt min guldfärgade så jag slipper riva garderoben för att hitta något men till dess är det faktiskt skönare att gå i mörkret, prova får du se, men skynda dig nu är det vårvinter och då behöver man bara solen och om den lyser som idag på kritvit snö önskar både jag och hästen att det kunde vara snö och rent, flugfritt och grönt gräs.

Information och länkar

Delta med kommentarer, håll reda på vad andra säger, eller länka till detta från din blog.