Psykologiskt försvar – om hur massmediala lögner blir till sanning

Skrivet av redaktionen den 12 Augusti, 2014
[ Ingers observationer | Permalink | Trackbacks (0) ]

Av Inger Almström

Alla som kämpar mot vindkraften har upplevt frustrationen av att kunna bli angripen av vem som helst i media utan att ges tillfälle att försvara sig i samma tidning eller radio/tv utsändning. Faktum är att vi påfallande ofta nekas varje form av replik, försvar vilket tidigare var en rättighet i varje media. Eller så får vi en så kraftigt beskuren replik som får oss att framstå som kompletta idioter. Varför får vi inte besvara angrepp, förklara vår syn på saken vilket tidigare var standard? Hur kunde det bli så här att angripna saknar varje form av rättvisa? Vad har hänt med media och deras fria bevakning, vad häned med demokratin?

 (Mer)

Brevväxling mellan Inger Almström och Arvidsjaurs kommun om deponifrågor vindkraft

Skrivet av redaktionen den 24 Maj, 2014
[ Agering, Samarbete, Ingers observationer | Permalink | Trackbacks (0) ]

Från Inger Almström

Till Miljö- Bygg och Hälsoskyddsavdelningen
Arvidsjaurs Kommun

Jag har några frågor angående sophantering med anknytning till vindkraft.

1. Hur mycket tar återvinningsstationerna i kommunen betalt per ton för deponi av betongskrot från t ex ett vindkraftverk?

2. Hur mycket av betongfundamentet måste en eventuell verksamhetsutövare i kommunen avlägsna, enligt kommunala regler, om ett vindkraftverk ska monteras ned?

3. Var i kommunen skulle man kunna lämna sådant betongskrot som kommer från vindkraftverk? I Arvidsjaur, Glommersträsk eller Moskosel. Om inte något sådant skrot kan lämnas i kommunen till vilket närmaste ställe skulle detta då kunna lämnas?

4. Vilka regler gäller för hur stora betongklumpar som kan lämnas? Är det någon skillnad om dessa är armerade? Vilken prissättning gäller för dessa klumpar, stora, små, med eller utan armering?

5. Tar kommunen i nuläget emot glasfiberarmerad epoxiplast som innehåller bisfenol A?

6. I så fall vad kostar det per ton att deponera detta?

7. Om kommunens avfallshantering accepterar glasfiberarmerad epoxiplast innehållande bisfenol A, hur är det då tänkt att denna ska destrueras? Metod? När det gäller tänkt gods från ett eventuellt vindkraftverk rör det sig om vingarna. Det handlar om 17 x 3 x18 ton = ca 900 ton glasfiberarmerad epoxiplast som innehåller bisfenol A bara från den tilltänkta etableringen på Brattberget.

8. Var i kommunen ska glasfiberarmerad epoxi deponeras/destrueras? I Arvidsjaur, Glommersträsk eller Moskosel? Om inte i kommunen, var finns närmaste sådan deponi för denna mängd?

Tacksam för snabbt svar då länsstyrelsen just nu behandlar detta ärende.

Inger Almström

Läs svaren och föjdfrågor, klicka -> (Mer)

Epoxi

Skrivet av redaktionen den 29 Mars, 2014
[ Ingers observationer | Permalink | Trackbacks (0) ]

Av Inger Almström

Ordet epoxi associerar vi oftast med en sorts lim. Lim använder vi ju alla till allt möjligt och ju bättre det är desto mer nöjda blir vi och vem läser det finstilta? Den som ändå gör det fattar han eller hon verkligen? Jag gör det ibland, men oftast inte och så blundar man och använder det, tänker på nyttan…

Epoxi är:

Härdplaster som består av harts och härdare som blandas.

Ingår i spackel, färger, lim, lacker, fogmaterial, golvbeläggningar, injekteringsmedel.

Det ingår också i vindkraftvingar!

I broschyren ”Arbeta säkert med relining” finns råd om hur man skyddar sig mot epoxi (www.slso.sll.se sök relining) men för oss andra som inte plastar avloppsrör invändigt (eller för de som har plastat inkommande vattenrör) gäller i princip rymddräkt! Ett par handskar räcker inte. Det ska vara minst 3 lager och ett par av dessa ska vara kemikaliehandskar, resten tunna engångshandskar som måste bytas hela tiden eftersom de bara står emot epoxin i någon minut. Du ska ha visir med andningsskydd, det ska finnas utsug där du arbetar, och bäst är att läkarundersökas före arbetet. Tänk på detta innan du limmar skon, en leksak etc.

För om du har otur kan det hända att du, liksom mannen tidningen Byggnadsarbetaren 3, 6 mars 2014, rapporterar om kan få öppna sår i ansiktet, på händerna och en livslång allergi som gör det omöjligt att gå tillbaka till arbete i lokaler där epoxi finns. Det vanligaste är att allergi uppkommer genom att personen får det direkt på huden, men partiklar i luften kan också skada då de landar på huden (Byggnadsarbetaren).

Att damm från färdiga produkter, t ex vindkraftvingar skulle ge dessa livslånga lidanden är inte vetenskapligt bevisat, ännu. (Bertil Persson). För den som är drabbad nu är det ett stort handikapp att inte ens kunna vistas bland epoxi produkter. Så svårt drabbade är ännu i bara några få men epoxiallergi ger en livslång allergi. Minsta kontakt och huden blir ett öppet sår. Detta lär, enligt Hudallergimottagningen vid Centrum för arbets- och miljömedicin i Stockholm, vara en tickande bomb av ohälsa. En ohälsa som förutom ökad risk för att bli allergisk mot ”allt” leder till sjukskrivningar osv med förstörd privatekonomi dessutom.

Så här kan du skadas: 

  • Allergi vid hudkontakt.
  • Epoxi i luften kan orsaka allergiska reaktioner och astma.
  • Vanligaste symptomen:
  • Rodnad
  • Svullnader
  • Klåda
  • Blåsor och fjällande hud.

Epoxi innehåller Bisfenol-A

Bisfenol-A är ett av många miljögifter vilket tillsammans med bromerade flammskyddsmedel lagras i fettvävnad är hormonstörande och gör oss feta. Att Bisfenol-A fortfarande finns i relinade vattenledningar är en het potatis. Mycket små mängder hittas i dricksvatten från sådana rör. 

Bl.a Kemikalieinspektionen vill förbjuda användningen av tvåkomponentsepoxi i ledningar för dricksvatten. Svenska företag relinar inte med epoxi i dricksvatten idag (men man kan ju tänka sig – i denna globaliserade värld – att en utländsk entreprenör gör det vid en renovering av en äldre fastighet). 

Den stora reliningen är av avloppsrör. Intresserad som jag är av ekologi och miljövård, samt med en make som varit skyddsombud inom Byggnads, undrar jag ju om inte Bisfenol-A når grundvattnet efter att det ”grövsta” tagits bort vid reningsverk (eller filtrering)? Hjälper det verkligen oss alla att bära rymddräkt vid arbete när det sedan frigörs t ex av andra ämnen i avloppet miljömärkta såväl som reningsverkens medel?

Vindkraftvingar och deras utsöndrade av Bisfenol-A via slitage av t ex is men också via en reaktion med elström i de nät som ska avisa, eller med avisningsmedel (brukar vara någon typ av glykol jämför flyget). Det är ännu en effekt som de styrande inte tänkt på är att om antydningarna i Byggnadsarbetaren stämmer, nämligen att epoxi allergiker reagerar på epoxi som är härdat och inte bara på tillverkning. Jag antar att detta är rimligt. Om man tänker på allergier i övrigt kan det vara oerhört svårt att generalisera och detta är givetvis fallet här också. Möjligen kan man göra fältstudier för att se hur fort de stackars människorna får sår men jag skulle föredra att dessa miljöstörande ämnen begränsades än mer eller helst upphörde. 

Det finns ännu, vad jag hört av de som kan mycket om vindkraft, inget sätt idag att återanvända vingarna. Vad sker med relinade vattenlednings- och avloppsrör? Någon som vet, men kanske ännu viktigare för er som bor i hus ni inte byggt eller renoverat själva – vad finns i era rör?

Källor www.byggnadsarbetaren.se, Bertil Persson, 5p Miljövård LTU, Tidningen Hälsa, Året Runts m fl tidningar artiklar om livsstil och hälsa.

Batterier

Skrivet av redaktionen den 03 Mars, 2014
[ Ingers observationer | Permalink | Trackbacks (0) ]

Av Inger Almström

Känns fånigt att skriva om batterier och lampor när solen lyser ute och snart är det ljust så länge man behöver och arbetsdagarna blir oändliga.

Batterier räckte inte så länge förr, så fort man behövde en lampa var de slut. Jag fick min första ficklampa i julklapp av någon när jag var fem år. Det är en decimeter lång plåttub med plats för ett avlångt batteri. Den gav knappt ledljus med den centimetertjocka linsen längst fram, som dessutom var lätt att tappa. Jag trodde det skulle bli ljust som på dagen och batterierna tog slut före helgen. Jag lade undan den och fortsatte vara ute och tassa i mörkret utan annat ljus än stjärnor och måne och det som lyste ut ur husen. Jag har också en röd lykta i formen av ett tomtehuvud i tunn plast. Den fick jag batterier till varje jul och en lykta med fast vitt och blinkande rött sken, den använde jag av och till. Sedan intog jag en avog inställning till ficklampor. Det var inte förrän jag skaffade min första bil, en 10 år gammal BMW 1600 kallad Leopold, som jag behövde en riktig stavlampa, en sån med 2 batterier i. De finns fortfarande fast inte 70-tals gröna. Alla som haft en bil med oändligt antal ägare som bilprovningen ger sig på med slägga vet varför man behöver en ficklampa och en stor verktygslåda, overall, reservdelar och en stor portion övertalningsförmåga för att över huvudtaget komma någonstans.

Utan garage gäller det att vara siare. För att kunna köra nästa morgon om det var kallt, skulle det då snöa under natten var risken stor att man inte kom in i bilen för att den frusit ihop. Lås var ett elände. Utan tanklås slangad bil, med tanklås igenfruset lås. Så var det någon som gav mig en pytteliten ficklampa med 2 AA batterier i som kunde tina dörrlås på den kära bilen. Det hade jag stor nytta av då. Sedan kom en modell anpassad efter märket som satt i en särskild hållare i en annan bil och nu har jag en alldeles ny, smal som en penna som laddas i cigarettändaruttaget och lyser rätt bra, sist jag testade.

Min man ser inte i mörker och är besatt av ficklampor. Han bytte snabbt ut min ficklampa till nyare. Ute hade vi en en stor klump som fungerade som en sån där Kettle bell. Man blev urstark bara av att bära den med sig. Att hämta ved med den blev ju problematiskt. Man orkade liksom lampan eller veden. Så kom moderna billiga pannlampor. De var 5x5 cm och gav läsljus nog när det var strömavbrott och tillräckligt ljus för att se vedträna längst in i vedboden. Numer försöker jag hämta när det är ljust eller vänta tills pannlampsentusiasten fryser och går själv. Vi har haft flera antal modeller, varav jag tycker bäst om de med rött ljus. Jag använder egentligen bara pannlampor när jag ska leta en grimma i hagen när hästarna ska gå in och någon har tagit av sin. Grimmorna har reflexer så de är lättare att hitta med lyse, men ibland kan man ändå få leta en halvtimme. Tanten på 4 ben tycker inte om skarpt ljus så hon kommer inte om jag har pannlampa.

Det fanns en gång lampor som var böjbara och kallades ormar. En sådan slängde sonen om halsen när han skulle cykla upp till bussen för att åka till gymnasiet. En halv kilometer på 1 minut och om bussen såg honom väntade den, inte annars. Så lampan var till för busschauffören, inte för att han skulle se i mörkret, det gör han ändå. Sen slutade bussen gå och det blev lägenhet istället. Numera använder alla unga bara sin mobil, även om sladdlösa ”lysrörslampor” är bättre än en smartphone i en oljig motor.

Mina ficklampor försvinner liksom och ersätts av andra. Utom den 10,- rödblommiga jag använder om jag tappar en maska i en stickning. Ingen annan vill synas med den tingesten. Visserligen lyser den inte alltid, då måste man trycka på mitten eller skaka lite så går den igång. Vi har ett par nyckelringslampor också, mest för att de är kul.

Jag brukar inte bry mig så mycket om lamporna förrän nyligen, använder dem mest när jag ska leta något i min gamla mjöltunna som är full av garn. Men så fick jag en ny pannlampa, ska vara led och näst senaste tekniken. Jag tål den absolut inte utan mössa, helt omöjligt inomhus. Maken som vill att jag ska ha bra grejjer blev besviken. Han gillar sin, något häftigare modell och kan inte riktigt förstå att jag hellre går i mörkret. Egentligen känner jag av hans också när han ligger i soffan och läser med den (för att jag inte tål taklampan) så har vi en skiva på och jag sitter under en av fönsterlamporna.

Min ganska nya (under 5 år) guldfärgade ficklampa försvann också i samma veva för att ersättas av en ny svart, ultralätt med laservarning. Den lyser som ett spårljus i mörkret – men det behöver inte jag. Nu ligger mina nya lampor i garderoben i en låda och ropar på mig att jag är otacksam! Kanske kommer jag på var han lagt min guldfärgade så jag slipper riva garderoben för att hitta något men till dess är det faktiskt skönare att gå i mörkret, prova får du se, men skynda dig nu är det vårvinter och då behöver man bara solen och om den lyser som idag på kritvit snö önskar både jag och hästen att det kunde vara snö och rent, flugfritt och grönt gräs.

Mattlim i nya byggnader

Skrivet av redaktionen den 23 Februari, 2014
[ Ingers observationer | Permalink | Trackbacks (0) ]

Av Inger Almström

Det stora bildelsvaruhuset som öppnade i vår närmaste stad för ett par år sen var något vi verkligen sett fram emot. Vi väntade ett par veckor efter invigningen för att undvika den värsta ruschen. Vi skulle köpa lås, brytskydd och sådant för att uppgradera nu när inte bara de asiatiska s k bärplockarna utan även horder av öst stats dito får oss att tro att vi bor med E4an genom gården. Vi letade och funderade, så kände jag mig mer och mer orkeslös. Jag satte mig ned på draget till en liten vagn, det hjälpte inte, gick till cafeterian men inte heller det hade någon effekt. Gick på toaletten och baddade ansiktet. Där gick det bra, då gick det upp för mig att det var för att huset var nytt. Jag gick helt enkelt ut och då mådde jag fint. Ringde in till maken och sa att jag inte kunde vara inne. Dom har använt sättlim under mattorna sa han.  Jag vet sedan tidigare att jag inte klarar av sättlim eller något lim som reagerar med t ex spånplatta. Det började sedan jag tvingades undervisa i en mögel lokal. Försökte förlägga undervisningen till annan lokal, men ibland var det inte möjligt och vi var alltid tvungna att samlas i mögellokalen.

Nu var vi dit igen, nu vet jag att jag inte kan vara där. Jag rusar in och deltar om jag måste för att sen rusa ut igen. Problemet är att jag inte kan styra tiden som Sixten är därinne då. Allt jag kan göra är att sitta och titta på folk och deras bilar. Det är rätt kul. Befäster alla ens fördomar. Småpojkarna kör fortfarande svarta Volvo med fräcka dekaler vilka gör att man vet exakt vilka de är. Dekaler stoppade jag, men svart Volvo har vi fortfarande på gården, den väntar, utan vätskor, på skrotpremie. Lite äldre och mycket äldre kör Mercedes, utan tonade rutor och dekaler. Sedan har vi alla kombibilar med en eller två hundar i. De flesta har hundarna i baksätet och varorna bakom lastgallret. Förr tyckte jag alltid att det var de unga som hade bilar som inte hängde ihop, nu tycks det vara män av obestämbar ålder med långa skägg som har dessa, märkligt. 

Jag kunde ju köra dit maken och lämna honom och hämta honom senare, men det skulle innebära några kilometer i onödan samt onödig bränsleförbrukning. Måste minnas att ta en bok nästa gång.

Elöverkänslighet

Skrivet av redaktionen den 11 Februari, 2014
[ Ingers observationer | Permalink | Trackbacks (0) ]

Av Inger Almström

Elöverkänslighet är sedan 2009 ett erkänt funktionshinder, men hur många vet det?

De elöverkänsliga representeras av Elöverkänsligas Riksförbund (f.d. el och bildskärmsöverkänsliga). Bildskärmarna var upptakten men sedan dess har vi fått så många produkter med el, sladdlösa system till allt i hemmet från telefonen till strykjärnet. Så många som nio procent kan ha besvär. De flesta fungerar ganska normalt i samhället, men måste ransonera sin exponering gällande trådlösa nätverk, datorer, lågenergilampor mm. En del mycket svårt drabbade skulle behöva föras tillbaka till forna dagar med fotogenlampor, vedeldning osv.

Problemet är myndigheterna, som ignorerar funktionshindret. Som bekant kan den som inte har bredband inte ta del av myndigheternas information, i vart fall inte utan stora kostnader. Det största problemet ligger antagligen i att den elöverkänslige inte kan titta in på sin kommuns hemsida och se vad som är på gång i kommunikationsmaster, läsplattor och trådlösa nätverk i förskolor, vindkraft mm. Den elöverkänslige kommer alltid ett par steg bakom och blir mer och mer trängd utanför samhället.

Jag började ana oråd när jag blev knallröd i ansiktet efter att ha suttit vid universitetets datorer. Sedan fick vi en LO-dator hemma, det blev lite bättre men skadan var redan skedd. Jag började reagera mot lysrör och energilampor, sätter mig lite i utkanten av ljuskällor och klarar en snabbdykning in i ljuset för att utföra något. Jag klarar min nuvarande stationära dator men inte min bärbara som fick flytta. Klarar min mobil, gammal sort. Nu har ju vi vedspis och kamin. Använder inte elspis och har bara ett litet el-element i badrummet.

Som ju alla vet, planerar kommunen vindkraft här, och får de igenom detta blir ett hundratal fastigheter drabbade, och vi och en familj till får det värst. Snart finns det ingenstans att ta vägen för elöverkänsliga eller andra människor som inte vill bli utsatta för strålning, ljus och buller. Det är ju därför vi bor så här, för att vi vill ha lugn och ro.

En del elöverkänsliga tål inte moderna bilar eller måste bygga om dessa för att kunna åka och köra. Det vore den största katastrofen av alla, utom att bli hemlös, att inte tåla min bil! Men när jag nu tål min fantastiska kombi med öppningsbar bakruta av 1996 års modell så kan jag aldrig byta. Tur för mig att jag har en nära och innerlig relation med min bilverkstad och att jag tål att vistas där medan de servar min bil.

Så ignorera inte varningstecknen. Får du koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, huvudvärk och andra diffusa symptom som blir bättre ute i friska luften? Prova att ransonera din el under t.ex en helg. Bär inte headset, använd inte bärbar telefon, släck elbelysningen och känn efter om du mår bättre. I så fall, vidta åtgärder medan det är hanterbart.Mer upplysning på Elöverkänsligas Riksförbund.

Fler tankar om elöverkänslighet nedan.

 (Mer)

Välkommen till Säkramiljön.nu

mischa

Stoppa Fagerlidens avfallsanläggning!
Och andra
miljöfaror.


Senaste...

Artikelarkiv

Länkar

Prenumerera