Göteborgs-Posten vågar ta klimatdebatten!

Av Miljörealisten

Göran Värmby, sedan lång tid tillbaka känd i miljösverige, har fått en debattartikel publicerad i GP där han uppmanar till realism i klimatfrågan. Detta är högst anmärkningsvärt då debattartikeln avslöjar flera av de felaktigheter som IPCCs prognoser bygger på. Länk till artikeln.

De svenska dagstidningarna, inklusive rikstidningarna, har under lång tid bedrivit en medveten propaganda i klimatfrågan. Det är de mänskliga utsläppen som är skälet till klimatförändringar, helt i enlighet med IPCCs modeller. Denna bild är så cementerad så att andra uppfattningar om vad som styr klimatet är inte välkomna.

Verkligheten är mycket mer komplicerad än IPCCs modeller. Utan att vara expert, men väl insatt i klimatteori, så är det en allmän uppfattning att molnbildningen har avgörande betydelse för klimatet. Den fysikaliska bakgrunden är att vattenånga är den helt dominerande växthusgasen. Vad som sedan styr molnbildningen, på olika höjder, är inte helt klarlagt även om det finns teorier som stämmer väl överens med faktiska observationer. Helt klart är att solen spelar en avgörande roll förklimatet, inte bara det synliga ljuset utan även magnetfältet kring solen styr effekten av solvinden. Jag rekommenderar att söka Information från Henrik Svensmark som forskar i ämnet.

Varför publicerar GP en sådan kontroversiell debattartikel? Svaret kanske finns i att många vetenskapliga ”sanningar” har med tiden visat sig vara felaktiga. För att ta några exempel, plattektonik, d v s kontinenternas rörelser från en tidigare gemensam landmassa blev accepterad under 1960-1970 talet. Tanken att alla kontinenter tidigare hade samma ursprung var orimlig. Einstein räknade fram olika effekter på kvantnivå. Men han förkastade spöklik växelverkan. Först på 2000-talet har man experimentellt visat att den faktisk finns.

På samma sätt kanske GP inte känner sig säker på att verkligheten är så enkel som den beskrivs av ICPP. Rosling har ju gett media kritik för att inte förstå världen utan bara förmedla en fragmenterad bild. Detta kan i sanning sägas gälla för klimatfrågan, där medias information präglas av de officiella institutionernas uppfattningar.

Den lokaltidning som jag tidigare har läst Västerbottens-Kuriren har inte kuraget att ta in debattartiklar som går emot IPCCs uppfattning. Vid dialog med chefredaktören blev svaret ”vi tror på vetenskapen”. Men kan det bli något annat från någon som inte har förstått hur vetenskapsteori fungerar? VK betecknar sig som en liberal oberoende tidning, med lokalt ägande. Den skulle därför kunna vara ett språkrör för olika uppfattningar och åsikter. Men det är inte så. Man marknadsför tidningsutgivarnas budskap att man hör båda sidor. Men det är ju inte sant. En konsekvens av den inställning och den allmänt urvattnade journalistiken, är att jag har sagt upp tidningen!

Det centrala budskapet i GP:s debattartikel är Det märkliga är att inte media grävt mer i detta och ställt frågor till IPCC.!

Debattartikeln i GP rörde upp mycket känslor. Det blev inte mindre än 256 kommentarer. Klimatfrågan är vattendelare när det gäller förtroende för vetenskapen. Det är inte märkligt med tanke på att vetenskapen inom andra områden, t ex kost och läkemedel, har starka kommersiella kopplingar.

Men varför granskar inte media IPCC? Det kan ha sin förklaring i att journalister, som grupp, till största delen har sin politiska hemvist i vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det finns en symbios mellan journalister, tjänstemän och politiker. De som skriver om miljöfrågor i tidningar har ofta kopplingar till offentliga tjänster och en agenda att driva frågor som de upplever som viktiga. De kommer därför att uppmärksamma åtgärder som har med ”klimatpolitik” att göra. Ett cykelgarage kan bli en förstasidesnyhet! Det skänker trygghet åt de politiker som har beviljat anslag till dessa och ger en klapp på axeln till de tjänstemän som har utarbetat förslaget.

Den tekniska och naturvetenskapliga utbildningen hos journalister är vanligen ringa. De stora tidningarna har dock ekonomiska resurser att anställa vetenskapsjournalister som har den fackkunskap som krävs för att ställa relevanta frågor och ifrågasätta påståenden. De tidningar som anammar IPCCs idéer och budskap kan räkna med fler artiklar från politiker som ansluter sig till FN och dess organ.

Våra ledande politiker har med facit i hand fått lukrativa jobb utomlands, se bara på Reinfeldt och Margot Wallström. Det lönar sig att hålla sig väl med den ekonomiska makten. Arbetet med klimatförändringen har blivit en födkrok för en del grupper som lever på budskapet att mänskligheten måste anpassa sig till ett varmare klimat med dess konsekvenser, något som inte har stöd i vetenskapen. För de som får ta del av statliga miljarderna är det en skänk från ovan.

Den tredje statsmakten gör inte längre sitt jobb!

En saklig debatt gagnar alla parter, även om det brukar bli en hel del smutskastning av olika forskare och forskargrupper. Det är därför viktigt att du själv, utifrån din egen kunskap, skapar dig en uppfattning om vad som kan vara klimatets drivkrafter. Lita inte på något annat än din egen kunskap. Den räcker långt!

Högprofilerad ekonomijournalist om klimatfrågan

Andreas Cervenka har funnit starka argument mot klimatförnekarna.

Med ett enkelt resonemang om sannolikheter visas att det logiska valet är att ta klimatfrågan på stort allvar. I ett räkneexempel sägs att om det är 10 procents sannolikhet att ökningen av temperaturen blir mer än 4 grader C, är å andra sidan sannolikheten 90 procent att ökningen håller sig under det, men konsekvenserna blir så stora och svåra om utfallet blir mer än 4 grader C. Därför är det enda logiska valet att mänskligheten måste skydda sig genom att ta de stora och svåra konsekvenserna i den ena vågkålen. Och göra allt för att uppväga och förhindra i minst samma grad.

Cervenka ondgör sig över svansen av medelålders män som tror på meterologen Lennart Bengtsson och klimatförnekarna. Hans rekommendation att använda miniräknare och gå på mattekurs för att kalkylera risker är inte lösningen. Svårigheten ligger ju som alltid i byggandet av matematiska modeller. Det bör man vara klimatforskare för att göra, inte högprofilerad börsanalytiker och ekonomijournalist. Men Cervenka är här, liksom nästan alltid, intressant att läsa.

Det är här det händer

Beslut om förändringar i kostvalet sker på individnivå och på gruppnivå i stor omfattning runt hela Sverige. Ofta hänvisas till klimatfrågan. Det är för närvarande argument som är nästintill oemotståndliga. Djurrättsmotiv är fortfarande viktiga, men klimatmotiv verkar vara dominerande. Förskolan Gitarren i Umeå visar exempel på beslut om övergång till ”helvegetarisk kost”. Fyra dagar i veckan blir det vegetarisk kost – där dock animaliska produkter som mjölk, ost, smör, och ägg serveras. En av dagarna serveras även fisk. Med dessa undantag är det långt kvar till vegansk kost. Här har inte kostnadsmotivet förts fram, vilket är viktigt nu när alla Sveriges kommuner gör neddragningar i sina budgetar, läs Folkbladet och Expressen.

Klimatångest

Elsa Widding har på kort tid profilerat sig med en bok och deltagande i debatten. Hennes persona är välkommen i en debattmiljö som behöver fler röster med förståelse för vetenskap och kommunikation.

Widding, Elsa, Klimatkarusellen: vilka frågor kan besvaras?, Andra upplagan, Elsa Widding, [Stockholm], 2019

Hon har hållit föredrag på Höstkonferensen 2019 med temat ”Barnen och vetenskapen”. Hennes information är snarare till för vuxna som får bjuda till för att rätt förstå diagram och sammanfattningar. Om syftet är att minska eller ta bort barnens oro eller ångest då krävs betydligt mer. Tanken är god att försöka göra något åt ångest för klimatförändringar. Elsa Widdings material och argument kan mycket väl användas i ett första steg att använda i utbildning av föräldrar, vårdnadshavare. Men information till barnen måste rimligen utformas efter barnens behov och möjligheter att tillgodogöra sig. Ämnet är som gjort för vetenskapliga studier. Men det får inte hindra föräldrarnas och barnens engagemang att börja samtala. Låt oss konstatera att det fattas fortfarande en länk. Kanske inte en enda röst, utan många röster till barnen.

Länsstyrelsens klimatstrategi ovetenskapligt önsketänkande!

Länsstyrelsen håller som statlig organisation på att utarbeta en klimatstrategi baserad på en koldioxidbudget om 6 ton/invånare. Det är vad som är ”tillåtet” att förbruka till bostaden, biffen och bilen. Strategiförslaget har upprört känslor, eftersom den pekar ut en partipolitisk färgad färdriktning. 

Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat med miljöfrågor. Dels med avfallshantering senare som miljökonsult. Under den tiden har många miljöfrågor uppmärksammats för upp för att sedan visa sig inte vara några stora miljöhot. Det beror dels på att man har gjort åtgärder eller i vissa fall för att hoten inte har varit reella. En av mina förebilder är Patrick Moore som var en av Greenpeace förgrundsgestalter, men som hoppat av för att organisationen inte längre håller sig till fakta. Just observerbara fakta är en av de käpphästar som jag har, liksom att det måste hela tiden finnas en avvägning mellan ekonomi och faktisk miljöeffekt. Det finns tillräckligt med reella hälso- och miljöproblem på den här planeten som behöver hanteras, utan att lägga resurser på sådana som inte ger någon eller ringa miljöeffekt.

Allmänhetens intresse för miljöfrågor har ökat under åren och detta avspeglar sig i pressen. Olika miljöfrågor kommer och går och beskrivs med högst skiftande kompetens. De ökade miljökraven har medfört en ökning av antalet anställda hos våra miljömyndigheter. Detta kan ske utan motsvarande kostnadsökning hos kommunerna då tillsynsavgifter kan tas ut av företag och andra verksamhetsutövare.

Regeringen har formulerat ett antal övergripande miljömål, beslutade av riksdagen. Många av dessa är mer politiskt önsketänkande än en färdriktning som nationen Sverige kan påverka. Det första målet är begränsad klimatpåverkan. 

Det påminner mig om en skiss som gjordes för ett stort antal år sedan. En man står vid sidan av jorden och hytter med näven. ”Now you listen to me!” Men frågan är om planeten Tellus lyssnar. Den självbild som pressen och IPCC har i klimatfrågan är grandios. Att människan som en varelse på en planet i solsystemet tror att man kan påverka planetens klimat! 

Under studietiden var jag intresserad av väder och klimat, men det var svårt att bli meteorolog. Under senare år har läst in mig mer på klimatet. Jag har blivit en klimatförnekare. Smaka på ordet, det är någon som förnekar att det finns ett klimat. Men det är ju inte det som det hela handlar om, utan vad som påverkar vårt klimat.

Det finns en symbios mellan politiker, miljömyndigheterna, miljökonsulterna och pressen. För att kunna arbeta på miljömyndighet måste den anställde acceptera den värdegrund som ligger i de svenska miljömålen. Att ifrågasätta något av dessa på en vetenskaplig grund är som att svära i kyrkan. Miljökonsulterna livnär sig på de ökade kraven från myndigheterna och i många fall är det mycket abstrakta frågor som hanteras. Inom fackgebitet förorenad mark skall markmiljön, dvs. de organismer som lever i marken skyddas även om markens överyta är asfalterad. Även en miljökonsult måste anpassa sig till företagets värdegrund, i annat fall bör man nog söka sig ett annat arbete. Pressen har under senare tid rapporterat regelbundet om klimatet. Tidigare hette det av människan orsakade klimatförändringar idag kallar man det klimatförändringen. Det är mycket ovanligt att pressen tar upp någon annan uppfattning om vad som påverkar jordens klimat än den officiella bilden som ges av IPCC. SVT/SR gör det definitivt inte. På så sätt får allmänheten inte en korrekt bild av den vetenskapliga diskussionen, utan det skapas en klimatångest! Argumentet från pressen kan vara att andra förklaringsmodeller är ”false balance”. Pressen tar i detta fall på sig stort ansvar som inte låter vetenskapsmän som har andra uppfattningar komma till tals. Våra politiker skall som vanligt vara duktiga och ligga i framkant med miljöpolitik i överensstämmelse med målen. Därför har vi haft subventioner på elcyklar och andra miljöåtgärder som i praktiken varit meningslös.

Enligt min uppfattning finns det många krafter som påverkar jordens klimat. Klimatet är ett komplext system som vi till fullo inte har förstått. Strålningen från solen omfattar ett stort spektrum som även ligger utanför den synliga strålningen och har inverkan på faktorer som genererar den växthuseffekt som är förutsättningen för liv på jorden. Strålningen är inte konstant utan varierar cykliskt. Det finns ytterligare faktorer som påverkar solens strålning till jorden som jordens bana runt solen, jordaxelns lutning mm. De växthusgaser som mänskligheten släpper ut påverkar klimatet mycket marginellt. Om man inte har den uppfattningen bör man nog fundera över varför istäcket på planeten Mars för närvarande minskar. Den forskning som bedrivs inom IPCC förutsätter att strålningen från solen i stort sett är konstant. De modeller som av IPCC har utarbetats för att beskriva framtidens klimat, kan inte användas på historiska data för att beskriva det faktiska utfallet. De modeller som har utarbetats baserade på solens magnetiska aktivitet har däremot visat sig ha gott utfall mot faktiska observationer. Enligt dessa går vi nu mot en kallare period.

Så att ha en länsspecifik klimatstrategi sett i det perspektivet känns närmast religiöst. Det vi kan påverka är utsläpp av fossilt bildad koldioxid, därifrån är steget mycket långt till att dra slutsatsen att en sådan reduktion kommer att påverka klimatet. För min egen del ser jag energifrågan som central. Flera debattörer har pekat på den energibrist, framför allt elbrist, som vi frivilligt och med öppna ögon ger oss in i. Sannolikt kommer vi att köpa mer naturgas från ryssarna, för att producera el. Den luttrade glesbygdsbon i Norrlands inland kommer att bli vinnare, för de har redan installerat dieseldrivna elverk för att klara elförsörjningen när stormar har kapat elförsörjningen.

Jag har inte läst klimatstrategidokumentet, det är säkert av värde att ha sett det. Det jag kan tänka mig är att det pekar mot ett samhälle med mer självförsörjning och återanvändning, men jag tror att invånarna förväntar sig kompetent sjukvård och andra av samhällets nyttigheter utan att förstå att pengarna måste tillföras från något håll. Värdet av ett minskat utsläpp av koldioxid kan inte rimligen ha en prissättning som är kraftigt divergerade mellan olika länder. Framför allt som eventuell miljönytta är närmast obefintlig. Det blir i så fall endast ett sätt att ytterligare beskatta medborgarna.

Klimatrealist

IPCC:s nya rapport idag skapar också mediaskugga

IPCC:s rapport från 2006 ”förfinades” 2019. Behovet av ”revision” av IPCC:s rapport 2006 tillbakavisades.Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC fokuserar på något av det mest avgörande som finns för livet på jorden – vatten.Receptionen kommer inte att bli neutral. Bakom varje tolkning kan partsintressen finnas. En kvarts miljard människor väntas fly pga. klimatet. Den prognosen är långt från ett uttalande SR P1 från en tjänsteman i Malmö kommun som förklarade att man kommer att bygga kustnära även i framtiden men anpassa sig i takt med den faktiska utvecklingen. Dansar Malmöborna på randen av en vulkan?

I takt med att IPCC producerar nya rapporter med olika fokus finns risken att frågor, även stora frågor kommer i mediaskugga. Det kan gälla animalieproduktionen och konsumtionen av produkter där djur utnyttjas. Även om andelen av den yrkesverksamma befolkningen i jordbruket minskat till några procent har jordbruket – om man räknar med hela produktionskedjan, handeln inräknad – avgörande betydelse. Den politiska betydelsen som är den andra sidan av myntet, vilket medför att politiker vill värna om denna samhällssektor genom både aktivt handlande men också genom taktisk passivitet. Det är sällan man hör politiker tala om att vi bör äta mindre kött och spola mjölken. Det är ofta vi ser t-y-s-t-n-a-d.

Ordkriget på livsmedelsmarknaden har skruvats upp. Fågelköttproducenterna har börjat marknadsföra kycklingkött med argumentet ”10 gånger mindre klimatutsläpp än rött kött”. Djurens Rätt kontrar med att kycklingkött står för upp till 10 gånger mer utsläpp än motsvarande växtbaserade. Kronfågel har svarat med att blockera negativa inlägg på Facebook. Det blir allt svårare att göra översiktliga kommentarer i klimatfrågan. Viktiga delar riskerar att hamna i skugga av den enkla orsaken att klimatfrågan är långt ifrån enkel.

Siffermagi för mat och klimat, what´s next?

Eat Foundation har publicerat en rapport i den medicinska tidskriften The Lancet. Svenska Dagbladet skrev den 19 januari att ”Det är den första vetenskapliga sammanställningen av vilken mat som är bra för både människors hälsa och för planeten.” Detta påstående är dubiöst, ja felaktigt. Dr David Stenholtz, Läkare för framtiden, har i många är bedrivit forskning som rapporterats med vetenskapliga sammanställningar. Se exempel. Jag som skriver detta inlägg har själv tagit del av hans omfattande sammanställningar, bl.a vid årsmöte med Djurens Rätt 2014.

Nu kan vi se på initiativet från Eat Foundation som tydligt vill integrera många områden som har med mat och klimat att göra. Ett nyckelord är ”planeten” som förväntas höja uppmärksamheten och sambandet till debattens makronivå. Samtidigt söker man ett sätt att kommunicera budskapet. Så konkret som möjligt, förmodar jag som skriver detta inlägg. I förevarande initiativ har man formulerat ett konkret mål: ”Max 14 gram kött för att nå globala mål”. 14 gram kan också vara vad en svensk industritillverkad köttbulle väger. Detta grepp blev lockande för SVT som i Aktuellt hade ett långt inslag. Köttbulle modell 14 gram blev bäraren för budskapet från EAT Foundation i SVT Aktuellt. För att göra budskapet tydligt fokuserade också kameran på en ensam köttbulle. TV-tittare som tänker självständigt insåg förmodligen att detta sätt att informera med hjälp av en köttbulle som vägde 14 gram var löjeväckande och dessutom felaktigt. Saken är ju den att en köttbulle ofta bara innehåller 60–70 gram kött. Därför haltar sifferberäkningarna betänkligt.

I ivern att kommunicera ett viktigt budskap har deltagande forskare och media hamnat i konstiga sifferberäkningar. Slagit knut på sig själva, kan man kanske säga. Nu och den närmaste tiden verkar det vara siffermagi för mat och klimat som gäller. What’s next?

Katowice 2018 – den skramlande kolhinken

En regelbok sägs vara den stora behållningen från miljökonferensen i Polen. En kommentar har lämnats av regeringskansliet.

Isabella Lövin medlade i en känslig fråga sägs det. Det gäller IPCC:s specialrapport om 1,5 graders global uppvärmning, där Saudiarabien, USA, Ryssland och Kuwait inte ville – som det heter på diplomatspråk – ”välkomna” rapporten. Regeringens sammanfattning vill heller inte peka ut värdlandet Polen som vill marknadsföra ”ren kolenergi”.

Utgångspunkten i samtalen har varit att inte politisera vetenskapen och innehållet i denna viktiga rapport. Nu har ländernas enats om att man ska vägledas av den bästa vetenskapen, och man erkänner att rapporten är den bästa vetenskapen vi har just nu, säger Isabella Lövin.

I klartext betyder det att flera av de största producenterna av fossila bränslen och därmed av klimatgaser som ger upphov till uppvärmning, inte har förbundit sig till något. Det är fåfängt att tro att ledare som president Putin, president Trump, kung Salman bin Abdul Aziz och emir Sabah Ahmad al-Sabah har för avsikt att ”låta sig vägledas av den bästa vetenskapen”. Att använda sådana floskler i kommentarer – som vill visa att Katowice 2018 har gett resultat – är ett beklämmande exempel på svenskt kryperi för stormakter. Katowice 2018 var en skramlande kolhink.

Göra allt vi kan för klimatet?

Diskussionerna om klimat och energi har ofta varit fientliga mellan individer och myndigheter, mellan individer med övertygelser, mellan politiker med ambitioner. Det har ofta gällt inlägg som vill bevisa något, vilja få rätt. Ibland utan veta om vad. Hopplösheten har varit förnimbar bakom de aggressiva utspelen. Diskussionerna har pågått i så många år att många deltagare har känt svårigheter att nå någonstans. En övergång till en mer vädjande attityd snarare än befallande och bevisande har märkts i media. I många fall är vädjande attityder märkbara genom ett argument som kan vara effektivt men också verkningslöst: ”Vi måste göra allt.” Utan att stapla referenser vågar jag som gjort observationer tro att många kan känna igen sig. Ett intressant sammanhang är diskussionen om olika energiformer, där striden står mellan vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, solkraft etc. I stället för att bli osams om kärnkraft eller vindkraft eller någon annan energiform när klimatfrågan diskuteras kan samförstånd uppstå som genom ett trollslag med: ”Vi måste göra allt”. 

Och redan har denna attityd gjort genomslag på bred front för kärnkraft vid sidan av andra energiformer. Här handlar det om uttalanden på högsta nivå, FN:s IPCC. Men argumentet ”Vi måste göra allt” är gångbart i alla lägen, hur orimligt det än kan låta att göra allt.