Psykologiskt försvar – om hur massmediala lögner blir till sanning

Av Inger Almström

Alla som kämpar mot vindkraften har upplevt frustrationen av att kunna bli angripen av vem som helst i media utan att ges tillfälle att försvara sig i samma tidning eller radio/tv utsändning. Faktum är att vi påfallande ofta nekas varje form av replik, försvar vilket tidigare var en rättighet i varje media. Eller så får vi en så kraftigt beskuren replik som får oss att framstå som kompletta idioter. Varför får vi inte besvara angrepp, förklara vår syn på saken vilket tidigare var standard? Hur kunde det bli så här att angripna saknar varje form av rättvisa? Vad har hänt med media och deras fria bevakning, vad häned med demokratin?

[@more@]Thomas Åkerstedt försöker förklara en del i sin artikel Granskning. Kriget om Sanningen (Hemvärnet 3/2014 s 14-17) ”Falska uttalanden och missvisande bilder, okända avsändare och skadliga länkar.” Visst känner vi igen det han tar upp i sin intervju med David Bergman, en av grundarna av det svenska psyops förbandet. Bergman har psyops-utbildning (psykologisk och operativ) från USA, samt erfarenhet från fältet i Afghanistan. Han är också en av författarna till boken Krigspropaganda.

Bergman menar att genom att skrämma över landet (marknaden, vårt fall forts vis inom parentes) med vilseledande information kan man piska upp en stämning (klimatkrisen, jordens undergång) och på så sätt få människorna att gå mot önskat resultat. För att inte gå på denna vilseledande information gällande en stats annektering av en annan (vindkraftens förgörande av landsbygden) är det bra att kunna marknadsföring, kommunikation och liknande samt kunna analysera. Jag har läst allt detta men jag kunde upptäcka en lögn redan som liten, vilket de flesta av oss torde ha kunnat. Det behövs ingen universitetsutbildning för att kunna analysera, man använder sin medfödda analytiska förmåga i studierna, alltså tvärtom. För att kunna se banbrytande förändringar, vare sig de skedde i historien eller kommer att ske nu använder man sin egen förmåga, svårare är det inte. Frågan är istället varför människor inte använder sitt förnuft eller tänker överhuvudtaget? Varför är de villiga att, mot bättre vetande, tro på alla lögner? Varför ser de inte att om något är för bra för att vara sant är det oftast det också och har alltid varit! Gud kom inte och hämtade de som trodde på en ny störtflod och att de var de enda som var värda att rädda – när morgonen kom levde de fortfarande och marken var inte täckt av vatten. Skillnaden var att en bedragare stuckit med deras pengar och de var utblottade kvar på jorden tillsammans med alla andra syndare. Detta har upprepats i en oändlig mängd varianter i många länder – nu senast i vårt land gällande den vindkraft som ska göra de som skriver på omättligt rika och resten av oss ska fördrivas av mammon och hans hantlangare (inte Gud den här gången men hantlangaren är densamme).

Som exempel anför Bergman den ryska propagandan mot Ukraina vilken föregick nuvarande omständigheter samt en antiamerikansk propaganda vilken går ut på att företrädare för regeringen skulle vara CIA agenter samt att nazistspöket dras fram så ofta när det gäller att misstänkliggöra någons åsikter trots att säkerhetspolisen uppges ha kartlagt de aktiva nazisterna och de är inte så många. Han glömmer att ordet rasist används på samma sätt så fort någon vill undvika en diskussion. Frågan har dock inte besvarats av någon om en vit eller åtminstone till synes vit kan bli föremål för rasism. I samband med markrättegångar i vår region när vissa av våra grannar (oavsett hur deras genmassa ser ut) har stämt oss andra på allt vi äger (oavsett hur vår genmassa ser ut). Eftersom vi inte, då heller, var angripande part borde vi vara de som blev förfördelade på grund av ras, men så är inte fallet. Frågan är uppenbarligen inte möjlig att lösa och nu kom vindkraften emellan och den har tydligen fått samma fördelning. De som anser sig tillhöra en viss ras dock utan privilegier är på samma sida som övriga markägare (som inte har nog nära släktskap, inte alls, eller är ovetande om sina geners sammansättning) medan de som anser sig ha rätt till alla privilegier har köpt vindkraftförespråkarnas argument. Kanske stavas genmassa pengar i stället?

Tidningen Hemvärnet frågar Bergman om vi verkligen behöver ett psykologiskt försvar. Han svarar obetingat Ja! Psykologi är ett militärt vapen. För civilbefolkningen behövs ett psykologiskt försvar som en del av det defensiva försvaret. Men om det nu är så viktigt, varför avskaffades det då, frågar Åkerstedt. Bergman tror att psykologiskt försvar sågs som något omodernt som inte behövdes efter kalla kriget. Rådet till hemvärnssoldaterna (och oss andra) blir: –”Var mediekritisk, det pågår en medveten mediemanipulation. Fråga dig vem som vill få ut den här informationen och av viken anledning. Var inte naiv vid kontaktförsök, exempelvis via internet, även om du tycker att du är obetydlig så är det bra för främmande makt att ha koll på vilka förmågor vi har.

Fakta

Psykologiska operationer har som mål att påverka beteenden och attityder hos målgrupper i ett konfliktområde. Exempel på önskade beteenden kan vara att personer röstar i ett politiskt val, avbryter stridshandlingar eller överlämnar vapen. Budskapen sprids till målgrupperna främst genom möten och samtal, men även genom tryckta produkter och radiosändningar. (Källa forsvarsmakten.se)

Överfört på vindkraften sprids budskapet från styrande i landet och kommunerna via den lojala radion/televisionen och dagstidningarna oavsett färg (med något litet undantag). Sanningen ses som desinformation av icke önskvärda element som stör friden. Dvs boende som inte lägger sig ner och de i övrigt insatta personer som kämpar för dessa utan ekonomisk vinning av kampen. Detta senare, att protestera mot något utanför den egna sfären, vindkraftverk som gör människor hemlösa, vindkraftverk och gruvor i Natura 2000 och Nationalparksområden, trots att de som protesterar högst inte bor där utan gör det för allas bästa och för framtiden – ses som något underligt av media. Att ortsborna inte syntes tydligare i protesterna rörande Kallak gruvan i Jokkmokk är att de som skulle drabbas mest inte kunde ens stå på sin egen mark eller utnyttja allemansrätten utan att bli arresterade och detta skulle få sådana oöverblickbara konsekvenser för deras ekonomi att de helt enkelt fick släppa fram sådana vars ekonomi inte drabbades på samma sätt. Det är ofta så att den som äger något som någon annan vill ha marken eller det som finns under den inte har ekonomiska möjligheter att göra sin röst hörd. Vill ingen annan ställa upp och uppmärksamma problemet för den rättslöse medborgaren kommer denne att förlora allt utan att någon ens får veta om detta. Därav följer att internet ofta är den enda vägen ut för drabbade då konventionella media är stängda. Då uppstår frågan om hur de som inte har tillgång till internet ska informeras. Enligt en LO undersökning för några år sedan saknade nästan 50 % av medlemmarna internetuppkoppling. Vad som inte framgick är hur många av dem som hade uppkoppling som tog del av samhällsinformation de kunde ha nytta av men som de inte aktivt eftersökte. Detta gäller inte bara LO medlemmar men det är, mig veterligt, den enda organisationen som försökt ta reda på något.

Hemvärnstidningens granskning fortsätter med Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, som tidigare varnat för resultaten av propagandakriget mot Ukraina. Uppenbarligen är utländska konflikter så intressanta att han missat det propagandakrig, enligt samma normer och med samma tänkta resultat, som förs mot Sveriges landsbygdsbefolkning. Han har dock rätt i att Sverige har fullständigt usel beredskap för att ens känna igen psykologiska operationer när vi ser dem. Han anser att Ukrainakrisen borde vara en väckarklocka…men landsbygdens befolkning tycker att det ointresse, den desinformation om oss som alltid varit den förhärskande i media och som han är en del av borde ha fått honom att öppna ögonen långt tidigare. Lindberg fortsätter med att säga att medierna är vana vid att det finns två parter och att media rapporterar det som sägs, utom i Ryssland då. Nu kan vi inte se någon större skillnad i mediakriget för vindkraften mot oss som Ryssland bedrev för sin linje mot Ukraina. Skillnaden är vapnen, vi har ännu så länge endast blivit utsatta för verbala hot och vissa sabotage, ingen har ännu – så vitt jag vet – dött i kampen men det är väl en tidsfråga. Att inte någon äldre uppskrämd dött av infarkt är rena turen. Däremot har många gett upp inför hoten om våld och skadegörelse samt inför den rättslöshet de själva befinner sig i. De har alltså fallit offer för den psykologiska krigföring som sker från vindkraftföretagen mot den enskilde medborgaren med myndigheternas goda minne.

Lindberg hävdar att kunskapen om psykologisk krigföring finns men att det för 20 år sedan fanns en beredskap för att upptäcka den på redaktioner och myndigheter. ”Förr visste man att man skulle vara självkritisk, det ska man alltid vara, men särskilt i en krigssituation.” Vad han, tyvärr, missar är att hotet kommer inifrån samhället nu. Trots Aftonbladets bevakning av de ”värsta” brottslingarna med deras CV, så långt det är känt, missar han mönstret. Det kan också vara så att det är mer spännande att göra ett reportage från ett främmande land där de intervjuade, omskrivna knappast kan kräva replik i en svensk tidning på svenska, vilket vi i kolonin vill göra. Således bäst att glömma oss, hur glamoröst är det att fara in i Markbygden nattetid för att se om vakten är beväpnad eller om han trycker av…? 

Lindberg anser, på tal om väpnade konflikter i andra länder, att journalister har nedprioreterat de militära frågorna och därför har de inte heller någon stor kunskap. De är alltså intresserade av blodet och våldet mer än av de frågor som föranledde det hela så eftersom vår konflikt, hitills, är oblodig är den inte intressant. Notera att det inte finns någon hjälp att få från samhället mot samhällets egna exploatörer av våra mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat via FN. Polisen hjälper exploatörerna och vi får inte ens anmäla övergreppen, mera rättslös än så kan man knappast bli.

På frågan om vad myndigheterna borde göra svarar Lindberg att när Styrelsen för Psykologiskt Försvar fanns analyserade de ibland bakgrundskunskap. Han anser att litet mera av detta skulle vara bra idag. Dock antar jag att de också tyckte (tycker) att det är mer spännande med konflikter i andra länder. Vad jag saknar är en instans som lyssnar på vår sida och som tillvaratar våra mänskliga rättigheter samt hanterar frågan om internflyktingar, detta saknar vi uppenbarligen idag. Jag har trots idoga ansträngningar inte hittat någon som ansvarar för medborgarnas mänskliga rättigheter i landet, faktum är att alla som säger sig arbeta för mänskliga rättigheter inte kunde vara mera ointresserade.

Lindberg menar att journalister borde utbildas så att de känner igen propaganda och att de kan ge vanliga människor verktyg att göra det också. Är alla vi andra idioter? Vad händer om journalisterna redan vet hur de känner igen propaganda men är en del av propagandaapparaten eftersom de tagit ställning (oftast mot den lilla människan). Vad händer om tidningens ägare ställer krav på redaktionen om vad som är tabu? Öppet eller dolt? Det går 13 journalister på dussinet och somliga av dem är mera rädda om arbetet än sanningen. En journalist sa till mig att han redan uppfyllt sin kvot av att vara besvärlig och inte skulle kunna ta in mer negativt om vindkraften – på ett tag i alla fall. Dvs om inget drastiskt händer. Man kan också tänka sig att journalister sanerar sig själva för att slippa ta debatten, för att få generösare ledigheter, roligare uppdrag. Sådant som förekommer på vanliga kontorsarbetsplatser, vilkas rävspel, intriger och mobbing jag är väl förtrogen med. Pengar och sängvägen har jag också sett (ASG, säger väl allt).  Att jag inte gjort någon lysande karriär beror på att jag aldrig varit till salu och aldrig varit rädd för utpressningsförsök. Det har sina fördelar att ha växt upp som ett vattenrallarbarn för den personliga integriteten dock inte för ekonomin.

Olle Wästberg, tidigare krigsplacerad avdelningschef vid Styrelsen för psykologiskt försvar och generaldirektör för Svenska Institutet, menar att Rysslands media använde fakta från en källa men fick det att se ut som om informationen kom från olika håll och därmed var det verifierat och godkänt att publicera. Boten mot detta är att damma av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap och låta dem ta ansvar för frågan om desinformation och psykologisk krigföring. Enligt min mening brukar myndigheter komma till en slutsats om tio år när den inte längre behövs. Detta öppnar för en Stalin lösning (ingen man inget problem). Vi alla drabbade behöver någon som ser oss nu och ser till att vi får replikera i de medier som tar upp vår motståndarsida.

Psykologiska operationer är en militär aktivitet som inte ska bedrivas mot svensk befolkning i fredstid.”  Psykologiskt försvar är alltså ett försvar mot en militär aktivitet, då tänker Lindberg och Hemvärnstidningen förmodligen på militär i uniform. Jag tänker på andra grupperingar som sprider skräck i sin miljö, vare sig de är organiserade över landet eller endast lokala förmågor. Vad gör de lokala myndigheterna och allmänheten när sådana hotar vanliga medborgare? Ingenting. Alla vänder bort huvudet och vill inte bli inblandade. Den som önskar tränga vidare in i detta ämne och förstå att de som är längst ner i en brottsorganisation förser toppen med vad de behöver och att toppen där, liksom i annat ”näringsliv” gärna är du och bror med politiker och andra makthavare. Det är en ruggig läsning som Wierup och Larsson presenterar i sin Svensk Maffia (2007, Norstedts).

Är vi för godtrogna? Wästberg svarar: –”Vi har en public-service syn, när två träter är det inte ens fel. Det är en del av neutralitetsprincipen. I den nedrustning som skett har vi även nedrustat källkritiken.” Det förklarar varför myndigheterna anser att samerna och gruvbolaget ska komma överens i Kallak frågan. Det går inte komma överens om den ene har den andres upphörande på sin agenda. Samma sak för oss, vi rår inte för att kommunen, markägare och G4S rånarna Kraftö kom överens 2007 om att fördriva oss 2011. Det var då vi fick reda på det, kafferepssamråd dröjde till 1 okt 2013, då var redan avtalet om bygdemedel påskrivet och vindkraftplanen utan oss men med texten 2 km till närmaste boende eller 10x höjden vilket gör allt byggande på Brattberget omöjligt – likafullt envisas våra angripare med att i stort sett varje vecka angripa oss muntligen, med demonstrativ närvaro eller via media – alltid utan att vi ges möjlighet att ge vår syn på saken. Jag skulle inte säga att de två med olika åsikt någonsin får framföra sin åsikt på lika villkor. Om den svagare parten får säga något förlöjligas det och beskärs intill obegriplighet av journalisten – som alltid låter angriparen tala till punkt. Däremot har han rätt i att källkritiken är nedrustad och att ingen bryr sig om att ta reda på vad som försiggår – inte ens politikerna som ska besluta orkar ta in mer än en åsikt.

Wästberg menar att man redan i skolorna ska lära ut kritik. Den kanske är borttagen nu, men förut lärde man ut källkritik i mellanstadiet och den var fullt tillämpad i gymnasiet och på universitetet och tillämpas fortfarande åtminstone för historiker och språkvetare spec litteratur. Minsta barn kan lukta sig till en lögn och många behåller den förmågan som vuxna. Det är inte själva upptäckten av lögnen som är problemet utan förhållningssättet till densamma. Fegisarna som är rädda om sina förmåner eller vill gå tidigare och inte orkar leta en motsatt uppfattning, eller som har betalt i en eller annan form för att framföra rätt åsikt har inget att hämta hos den förfördelade parten. Vi har ju bevis för att en viss kommunal tjänsteman inte haft sammanträden om vindkraft i kommunens lokaler utan på hotellet utan att ha sekreterare för mötet och utan egna minnesanteckningar, han har nöjt sig med angripande bolags information, anteckningar och slutligen kontrakt. Vid en inte alltför djup dykning i personens karaktär kan man finna anledningen. Vår kommun och vindkraftfrågan är tyvärr inte det enda exemplet man kan finna, men det är även för anmärkningsvärt för att Kalla Fakta och Uppdrag Granskning ska våga ta i det – återigen är mindre skandaler i större städer viktigare, även om ingen där fördrivs från hus och hem…

Även Wästberg anser att försvaret mot lögner i samhället ska ligga hos Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Han anser också att Hemvärnet ska vara en viktig länk i det hela. Han är minst 10 år för sent ute. I stora delar av landet finns inget hemvärn av den typen kvar längre. Hemvärnet är en del av armén och dess övningar passar inte den som är uppbunden lokalt eller inte har fysik som en elitsoldat. Övningar sker centralt och kopplingen till hemorten är i stort obefintlig (utom för städerna). Än en gång är vi inte värda att organisera eller försvara.

Till slut vill jag påpeka att Hemvärnstidningen har fallit i sin egen grop. De ville inte ta in något när det fanns aktivitet här, många försökte skicka in men det blev refuserat, ignorerat så insändandet upphörde och tidningen har inte själva eftersökt information eller ens undrat varför de inte fått något från vissa områden. De har inte ens ställt frågan om vi ens finns kvar här, inom försvarsmakten, ens i Sverige längre? Det är inte så enkelt att se när man blir utsatt för psykologisk krigföring, eller hur? 

Till slut kommer vi till frågan om vart demokratin tagit vägen. Svaret är att den inte finns i vårt land i alla fall och att de få rättigheter som ännu finns kvar föreslås försvinna. Hur detta går ihop med FNs mänskliga rättigheter och barnets perspektiv i alla beslut är lätt att se, dessa rättigheter som Sverige skrivit under på alla frivilliga åtaganden är bara munväder.

Vattenverksutredningen, som vi tidigare skrivit om, har kommit ut med ännu ett förslag. Enskilda ska stå för samtliga sina kostnader oavsett resultat om de överklagar ett beslut om väg, gruva eller liknande. Konkret om en bonde får sitt vatten förorenat och tvingas upphöra med sin verksamhet får han stå för sina kostnader vare sig han vinner eller förlorar. Vinner han kan han ändå inte göra något eftersom exploatering går före andra näringar. Således kan han inte kräva sin rätt, han kommer inte att ha råd och det spelar ingen roll för utgången. Utredningen hävdar, via P4 Norrbotten 2014-08-12 kl 0700 och 0800 att det skulle bli samma förhållanden som för villaägare som kommer i kläm, där anser de att det inte blir någon ersättning heller. Villaägarnas riksförbund är av förklarliga skäl vansinniga och har gått ut med denna information. I en debatt i radion igår från Kiruna har Kiruna kommun kommit överens med LKAB om full täckning för vissa nyckelfastigheter som kommunen behöver. Övriga får förhandla var för sig. Det betyder i bästa fall 100% +25% i expropriationstillägg och resten upp till ersättningsbostad får den enskilde stå för själv eller bli hemlös. I Markbygden erbjuds som bekant 20 000 för bostadshus och inget för ekonomibyggnader så nu är demokratin slutligen nedrustad och ersatt av ett tjänstemannavälde byggt på tjänster och gentjänster.

Brevväxling mellan Inger Almström och Arvidsjaurs kommun om deponifrågor vindkraft

Från Inger Almström

Till Miljö- Bygg och Hälsoskyddsavdelningen
Arvidsjaurs Kommun

Jag har några frågor angående sophantering med anknytning till vindkraft.

1. Hur mycket tar återvinningsstationerna i kommunen betalt per ton för deponi av betongskrot från t ex ett vindkraftverk?

2. Hur mycket av betongfundamentet måste en eventuell verksamhetsutövare i kommunen avlägsna, enligt kommunala regler, om ett vindkraftverk ska monteras ned?

3. Var i kommunen skulle man kunna lämna sådant betongskrot som kommer från vindkraftverk? I Arvidsjaur, Glommersträsk eller Moskosel. Om inte något sådant skrot kan lämnas i kommunen till vilket närmaste ställe skulle detta då kunna lämnas?

4. Vilka regler gäller för hur stora betongklumpar som kan lämnas? Är det någon skillnad om dessa är armerade? Vilken prissättning gäller för dessa klumpar, stora, små, med eller utan armering?

5. Tar kommunen i nuläget emot glasfiberarmerad epoxiplast som innehåller bisfenol A?

6. I så fall vad kostar det per ton att deponera detta?

7. Om kommunens avfallshantering accepterar glasfiberarmerad epoxiplast innehållande bisfenol A, hur är det då tänkt att denna ska destrueras? Metod? När det gäller tänkt gods från ett eventuellt vindkraftverk rör det sig om vingarna. Det handlar om 17 x 3 x18 ton = ca 900 ton glasfiberarmerad epoxiplast som innehåller bisfenol A bara från den tilltänkta etableringen på Brattberget.

8. Var i kommunen ska glasfiberarmerad epoxi deponeras/destrueras? I Arvidsjaur, Glommersträsk eller Moskosel? Om inte i kommunen, var finns närmaste sådan deponi för denna mängd?

Tacksam för snabbt svar då länsstyrelsen just nu behandlar detta ärende.

Inger Almström

Läs svaren och föjdfrågor, klicka ->[@more@]


Kommunens svar på frågor om avfall från vindkraft

Den 6 maj 2014 mottag miljö- och byggenheten en skrivelse med åtta frågor om avfall från vindkraft. Skrivelsen är från Inger Almström. Eftersom det rör sig om hypotetiska frågor och inte ett aktuellt fall har miljö- och byggenheten valt att inte göra några större undersökningar för att svara på frågorna. Svaren som lämnas är av övergripande karaktär.

Följande svar lämnas:

1. Betong kan krossas och återanvändas som t ex. fyllnadsmaterial. Om ett företag inte väljer att återanvända betongen själv kan de idag lämna fyllnadsmaterial till kommunen för 150 kr per ton. Ett företagsavfall (som inte kan jämföras med hushållsavfall) behöver inte lämnas till den kommunala avfallsanläggningen där verksamheten bedrivs. Företaget kan välja att lämna sitt avfall till en avfallsanläggning i en annan kommun. Hushållsavfall från Arvidsjaur som ska deponeras skickas idag till en avfallsanläggning i Piteå eftersom Arvidsjaurs kommun inte har någon egen avfallsdeponi.

2 Det ska framgå av företagets ansökan och ett ev. miljötillstånd hur området ska efterbehandlas vid en eventuell avveckling. Som praxis gäller att ett område ska återställas (så långt som praktiskt möjligt) till sitt naturliga tillstånd.

3 Om ett företag inte själv väljer att återanvända betongen kan de välja att lämna den till en godkänd avfallsanläggning. Vilken anläggning de väljer beror på avfallsanläggningens kapacitet, avstånd och kostnad. Betongen kan återanvändas som t ex fyllnadsmaterial ( vilket är det miljömässigt bästa alternativet) eller deponeras.4 Hur stora betongklumparna som ett företag kan lämna beror på syftet med hanteringen. Om de ska krossas för fyllnadsmaterial kan armeringen sorteras ut. Då är det mest troligt krossens storlek som avgör storleken på betongklumparna, men innan krossning går det säkert att hacka sönder ev. betongklumpar som är förstora. Ska betongen gå som deponirest spelar antagligen inte storleken någon avgörande roll.

5 Ja.

6 För företag som väljer att lämna avfall till ÅVC i Arvidsjaur kostar det idag ca 1100-1500 kr/ton att lämna brännbart avfall som ska förbrännas i boden och 1400 kr/ton att lämna avfall till deponi som ska skickas till Piteå.

7 Avfallshanteringen skiljer sig om det rör sig om fullt uthärdad epoxiplast eller inte. Om plasten inte är fullt uthärdad ska den hanteras som farligt avfall och i anat fall kan den gå som brännbart. Brännbart avfall från hushållen skickas idag till en förbränningsanläggning i Boden.

8 se svar under punkt 7.

För miljö- och byggenheten
Åsa Andersson
Miljöinspektör


Begäran om förtydligande Från Inger Almström

Förtydligande önskas i ovannämnda ärende

Först vill jag tacka för kommunens svar på mina frågor.

Dock tycker jag att svaret på fråga 7 inte klargjorde det jag frågade om. Min fråga var om kommunens avfallshantering accepterar glasfiberarmerad epoxiplast innehållande bisfenol-A? Hur det är tänkt att denna ska destrueras? Vilken metod som ska användas? Kommunens svar på den frågan löd delvis: ”Om plasten inte är fullt uthärdad ska den hanteras som farligt avfall i annat fall ska den gå som brännbart.

1 Vet inte kommunen om den epoxiplast som vindkraftvingarna består av är fullt uthärdad eller inte?

2 Om denna epoxiplast är fullt uthärdad ska den enligt svaren hanteras som farligt avfall – hur hanterar kommunen denna typ av farligt avfall?

3 Vad kostar det att lämna denna typ av farligt avfall till kommunen?

4 Var i kommunen skall verksamhetsutövaren lämna detta farliga avfall?

Om inte kommunen har för avsikt att genast lägga in sitt veto mot den planerade vindkraftparken Brattberget är detta högst aktuella frågor som jag och vi andra som bor här måste få svar på omgående.

Med vänlig hälsning
Inger Almström


Kommunens svar på Ingers begäran om förtydligande

Svar på ytterligare frågor och avfall från vindkraft 2014-05-23

Den 23 maj 2014 mottog miljö- och byggenheten ytterligare en skrivelse med frågor om avfall från vindkraft från Inger Almström. Undertecknad poängterar även i detta svar att då det i dagsläget enbart rör sig om hypotetiska frågor och inte ett aktuellt fall väljer miljö- och byggenheten att inte göra några större undersökningar för att svara på frågorna. Svaren som lämnas är av övergripande karaktär.

Följande svar lämnas:

1.    Ja, den är fullt uthärdad.

2.    Det är bara om plasten inte är fullt uthärdad som den ska den hanteras som farligt avfall. Om den är fullt uthärdad kan den hanteras som brännbart avfall.

3.    Frågan är inte aktuell eftersom det är brännbart avfall.

4.    Frågan är inte aktuell eftersom det betraktas som brännbart avfall.Ett företag kan också välja att återanvända/återvinna en produkt.

Som förklarats i tidigare skrivelse kan ett företag välja att lämna avfall (som inte är att jämställas med hushållsavfall) till vilken godkänd avfallsanläggning de vill. Eftersom Arvidsjaurs kommun inte har egna behandlingsanläggningar för varken farligt avfall eller brännbart avfall är det mest troligt att ett företag med stora mängder avfall transporterar det direkt till aktuell behandlingsanläggning då det blir billigare för dem.

Angående följande kommentar:

Om inte kommunen härför avsikt att genast lägga in sitt veto mot den planerade vindkraftparken Brattberget är detta högst aktuella frågor som jag och vi andra som bor här måste få svar på omgående.

är mitt svar:

Miljö- och byggenheten är en förvaltning som arbetar med myndighetsutövning, vilket innebär att vår roll är att vara sakliga och opartiska i bl.a. olika miljöprövningsärenden. Vi ska rätta oss efter de lagar, förordning och föreskrifter som finns.En tillsyns- och prövningsmyndighet tar aldrig ställning för eller emot innan en ordentlig granskning av ett ärende. Granskningen görs med stöd av lagstiftningen.När det gäller t.ex. anläggande av vindkraft är det Länsstyrelsen som är beslutande myndighet och som genomför prövningen enligt miljöbalken. Miljö-, bygg-och hälsoskyddsnämnden är remissinstans. Nämnden yttrar sig till Länsstyrelsen i två steg i ärenden som prövas av Länsstyrelsen. Första gången är när företaget har s.k. tidigt samråd och tagit fram de första handlingarna till ansökan. Då lämnas bl.a. synpunkter om det är något särskilt som nämnden anser ska belysas i ansökan eller om vi upptäcker felaktigheter i handlingarna som tillsänts oss från Länsstyrelsen.

När alla berörda parter inkl. Länsstyrelsen lämnat sina synpunkter till sökanden ut-reder och sammanställer sökanden (utifrån synpunkterna som lämnats) en ny an-sökan, där alla ev. synpunkter ska beaktas/kommenteras. Ansökan ska då även innehålla en komplett miljökonsekvensbeskrivning.

När den kompletta ansökan inkommit från företaget skickar Länsstyrelsen ut den på remiss till berörda parter. I det aktuella fallet som rör Brattberget har miljö-,bygg- och hälsoskyddsnämnden ännu inte fått någon slutlig ansökan från Länsstyrelsen som kan granskas. Vi har därför ingen möjlighet att lämna synpunkter i detta skeende.

Observera att ovanstående svar lämnas utifrån miljö-, bygg- och hälsoskydds-nämndens roll som myndighetsnämnd. Det är endast kommunfullmäktige som harmöjlighet att lämna sitt veto i frågor om t.ex. etablering av vindkraft. Den möjlighet-en har inte en miljönämnd.

Mer information om kommunal vetorätt

Kommunen har genom plan- och bygglagen (2010:900) och principen om kommunalt självstyrelse ett avgörande inflytande över markanvändningen inom kommunen. Sedan de nya reglerna för prövning av vindkraft trädde i kraft är bygglov inte nödvändigt för vindkraftverk som har tillstånd enligt miljöbalken. Kommunen har ändå genom plan- och bygglagens bestämmelser om översiktsplan ett starkt planeringsverktyg för lokalisering av bl.a. vindkraft. En översiktsplan är inte bindande men den tillmäts betydelse vid prövning av ärenden i olika instanser. Tillstånd till vindkraftverk som inte är bygglovspliktiga får ges bara om kommunen har tillstyrkt det. Detta innebär I praktiken en vetorätt för kommunen i mål eller ärenden om till-stånd om vindkraftverk. Regeringen kan, trots att kommunen inte tillstyrkt en an.läggning, tillåta verksamheten med stöd av 17 kap. 6 § miljöbalken, om det är angeläget från nationell synpunkt att verksamheten kommer till stånd.

För Miljö- och byggenheten

Åsa Andersson
Miljöinspektör

Epoxi

Av Inger Almström

Ordet epoxi associerar vi oftast med en sorts lim. Lim använder vi ju alla till allt möjligt och ju bättre det är desto mer nöjda blir vi och vem läser det finstilta? Den som ändå gör det fattar han eller hon verkligen? Jag gör det ibland, men oftast inte och så blundar man och använder det, tänker på nyttan…

Epoxi är:

Härdplaster som består av harts och härdare som blandas.

Ingår i spackel, färger, lim, lacker, fogmaterial, golvbeläggningar, injekteringsmedel.

Det ingår också i vindkraftvingar!

I broschyren ”Arbeta säkert med relining” finns råd om hur man skyddar sig mot epoxi (www.slso.sll.se sök relining) men för oss andra som inte plastar avloppsrör invändigt (eller för de som har plastat inkommande vattenrör) gäller i princip rymddräkt! Ett par handskar räcker inte. Det ska vara minst 3 lager och ett par av dessa ska vara kemikaliehandskar, resten tunna engångshandskar som måste bytas hela tiden eftersom de bara står emot epoxin i någon minut. Du ska ha visir med andningsskydd, det ska finnas utsug där du arbetar, och bäst är att läkarundersökas före arbetet. Tänk på detta innan du limmar skon, en leksak etc.

För om du har otur kan det hända att du, liksom mannen tidningen Byggnadsarbetaren 3, 6 mars 2014, rapporterar om kan få öppna sår i ansiktet, på händerna och en livslång allergi som gör det omöjligt att gå tillbaka till arbete i lokaler där epoxi finns. Det vanligaste är att allergi uppkommer genom att personen får det direkt på huden, men partiklar i luften kan också skada då de landar på huden (Byggnadsarbetaren).

Att damm från färdiga produkter, t ex vindkraftvingar skulle ge dessa livslånga lidanden är inte vetenskapligt bevisat, ännu. (Bertil Persson). För den som är drabbad nu är det ett stort handikapp att inte ens kunna vistas bland epoxi produkter. Så svårt drabbade är ännu i bara några få men epoxiallergi ger en livslång allergi. Minsta kontakt och huden blir ett öppet sår. Detta lär, enligt Hudallergimottagningen vid Centrum för arbets- och miljömedicin i Stockholm, vara en tickande bomb av ohälsa. En ohälsa som förutom ökad risk för att bli allergisk mot ”allt” leder till sjukskrivningar osv med förstörd privatekonomi dessutom.

Så här kan du skadas: 

  • Allergi vid hudkontakt.
  • Epoxi i luften kan orsaka allergiska reaktioner och astma.
  • Vanligaste symptomen:
  • Rodnad
  • Svullnader
  • Klåda
  • Blåsor och fjällande hud.

Epoxi innehåller Bisfenol-A

Bisfenol-A är ett av många miljögifter vilket tillsammans med bromerade flammskyddsmedel lagras i fettvävnad är hormonstörande och gör oss feta. Att Bisfenol-A fortfarande finns i relinade vattenledningar är en het potatis. Mycket små mängder hittas i dricksvatten från sådana rör. 

Bl.a Kemikalieinspektionen vill förbjuda användningen av tvåkomponentsepoxi i ledningar för dricksvatten. Svenska företag relinar inte med epoxi i dricksvatten idag (men man kan ju tänka sig – i denna globaliserade värld – att en utländsk entreprenör gör det vid en renovering av en äldre fastighet). 

Den stora reliningen är av avloppsrör. Intresserad som jag är av ekologi och miljövård, samt med en make som varit skyddsombud inom Byggnads, undrar jag ju om inte Bisfenol-A når grundvattnet efter att det ”grövsta” tagits bort vid reningsverk (eller filtrering)? Hjälper det verkligen oss alla att bära rymddräkt vid arbete när det sedan frigörs t ex av andra ämnen i avloppet miljömärkta såväl som reningsverkens medel?

Vindkraftvingar och deras utsöndrade av Bisfenol-A via slitage av t ex is men också via en reaktion med elström i de nät som ska avisa, eller med avisningsmedel (brukar vara någon typ av glykol jämför flyget). Det är ännu en effekt som de styrande inte tänkt på är att om antydningarna i Byggnadsarbetaren stämmer, nämligen att epoxi allergiker reagerar på epoxi som är härdat och inte bara på tillverkning. Jag antar att detta är rimligt. Om man tänker på allergier i övrigt kan det vara oerhört svårt att generalisera och detta är givetvis fallet här också. Möjligen kan man göra fältstudier för att se hur fort de stackars människorna får sår men jag skulle föredra att dessa miljöstörande ämnen begränsades än mer eller helst upphörde. 

Det finns ännu, vad jag hört av de som kan mycket om vindkraft, inget sätt idag att återanvända vingarna. Vad sker med relinade vattenlednings- och avloppsrör? Någon som vet, men kanske ännu viktigare för er som bor i hus ni inte byggt eller renoverat själva – vad finns i era rör?

Källor www.byggnadsarbetaren.se, Bertil Persson, 5p Miljövård LTU, Tidningen Hälsa, Året Runts m fl tidningar artiklar om livsstil och hälsa.

Batterier

Av Inger Almström

Känns fånigt att skriva om batterier och lampor när solen lyser ute och snart är det ljust så länge man behöver och arbetsdagarna blir oändliga.

Batterier räckte inte så länge förr, så fort man behövde en lampa var de slut. Jag fick min första ficklampa i julklapp av någon när jag var fem år. Det är en decimeter lång plåttub med plats för ett avlångt batteri. Den gav knappt ledljus med den centimetertjocka linsen längst fram, som dessutom var lätt att tappa. Jag trodde det skulle bli ljust som på dagen och batterierna tog slut före helgen. Jag lade undan den och fortsatte vara ute och tassa i mörkret utan annat ljus än stjärnor och måne och det som lyste ut ur husen. Jag har också en röd lykta i formen av ett tomtehuvud i tunn plast. Den fick jag batterier till varje jul och en lykta med fast vitt och blinkande rött sken, den använde jag av och till. Sedan intog jag en avog inställning till ficklampor. Det var inte förrän jag skaffade min första bil, en 10 år gammal BMW 1600 kallad Leopold, som jag behövde en riktig stavlampa, en sån med 2 batterier i. De finns fortfarande fast inte 70-tals gröna. Alla som haft en bil med oändligt antal ägare som bilprovningen ger sig på med slägga vet varför man behöver en ficklampa och en stor verktygslåda, overall, reservdelar och en stor portion övertalningsförmåga för att över huvudtaget komma någonstans.

Utan garage gäller det att vara siare. För att kunna köra nästa morgon om det var kallt, skulle det då snöa under natten var risken stor att man inte kom in i bilen för att den frusit ihop. Lås var ett elände. Utan tanklås slangad bil, med tanklås igenfruset lås. Så var det någon som gav mig en pytteliten ficklampa med 2 AA batterier i som kunde tina dörrlås på den kära bilen. Det hade jag stor nytta av då. Sedan kom en modell anpassad efter märket som satt i en särskild hållare i en annan bil och nu har jag en alldeles ny, smal som en penna som laddas i cigarettändaruttaget och lyser rätt bra, sist jag testade.

Min man ser inte i mörker och är besatt av ficklampor. Han bytte snabbt ut min ficklampa till nyare. Ute hade vi en en stor klump som fungerade som en sån där Kettle bell. Man blev urstark bara av att bära den med sig. Att hämta ved med den blev ju problematiskt. Man orkade liksom lampan eller veden. Så kom moderna billiga pannlampor. De var 5×5 cm och gav läsljus nog när det var strömavbrott och tillräckligt ljus för att se vedträna längst in i vedboden. Numer försöker jag hämta när det är ljust eller vänta tills pannlampsentusiasten fryser och går själv. Vi har haft flera antal modeller, varav jag tycker bäst om de med rött ljus. Jag använder egentligen bara pannlampor när jag ska leta en grimma i hagen när hästarna ska gå in och någon har tagit av sin. Grimmorna har reflexer så de är lättare att hitta med lyse, men ibland kan man ändå få leta en halvtimme. Tanten på 4 ben tycker inte om skarpt ljus så hon kommer inte om jag har pannlampa.

Det fanns en gång lampor som var böjbara och kallades ormar. En sådan slängde sonen om halsen när han skulle cykla upp till bussen för att åka till gymnasiet. En halv kilometer på 1 minut och om bussen såg honom väntade den, inte annars. Så lampan var till för busschauffören, inte för att han skulle se i mörkret, det gör han ändå. Sen slutade bussen gå och det blev lägenhet istället. Numera använder alla unga bara sin mobil, även om sladdlösa ”lysrörslampor” är bättre än en smartphone i en oljig motor.

Mina ficklampor försvinner liksom och ersätts av andra. Utom den 10,- rödblommiga jag använder om jag tappar en maska i en stickning. Ingen annan vill synas med den tingesten. Visserligen lyser den inte alltid, då måste man trycka på mitten eller skaka lite så går den igång. Vi har ett par nyckelringslampor också, mest för att de är kul.

Jag brukar inte bry mig så mycket om lamporna förrän nyligen, använder dem mest när jag ska leta något i min gamla mjöltunna som är full av garn. Men så fick jag en ny pannlampa, ska vara led och näst senaste tekniken. Jag tål den absolut inte utan mössa, helt omöjligt inomhus. Maken som vill att jag ska ha bra grejjer blev besviken. Han gillar sin, något häftigare modell och kan inte riktigt förstå att jag hellre går i mörkret. Egentligen känner jag av hans också när han ligger i soffan och läser med den (för att jag inte tål taklampan) så har vi en skiva på och jag sitter under en av fönsterlamporna.

Min ganska nya (under 5 år) guldfärgade ficklampa försvann också i samma veva för att ersättas av en ny svart, ultralätt med laservarning. Den lyser som ett spårljus i mörkret – men det behöver inte jag. Nu ligger mina nya lampor i garderoben i en låda och ropar på mig att jag är otacksam! Kanske kommer jag på var han lagt min guldfärgade så jag slipper riva garderoben för att hitta något men till dess är det faktiskt skönare att gå i mörkret, prova får du se, men skynda dig nu är det vårvinter och då behöver man bara solen och om den lyser som idag på kritvit snö önskar både jag och hästen att det kunde vara snö och rent, flugfritt och grönt gräs.

Mattlim i nya byggnader

Av Inger Almström

Det stora bildelsvaruhuset som öppnade i vår närmaste stad för ett par år sen var något vi verkligen sett fram emot. Vi väntade ett par veckor efter invigningen för att undvika den värsta ruschen. Vi skulle köpa lås, brytskydd och sådant för att uppgradera nu när inte bara de asiatiska s k bärplockarna utan även horder av öst stats dito får oss att tro att vi bor med E4an genom gården. Vi letade och funderade, så kände jag mig mer och mer orkeslös. Jag satte mig ned på draget till en liten vagn, det hjälpte inte, gick till cafeterian men inte heller det hade någon effekt. Gick på toaletten och baddade ansiktet. Där gick det bra, då gick det upp för mig att det var för att huset var nytt. Jag gick helt enkelt ut och då mådde jag fint. Ringde in till maken och sa att jag inte kunde vara inne. Dom har använt sättlim under mattorna sa han.  Jag vet sedan tidigare att jag inte klarar av sättlim eller något lim som reagerar med t ex spånplatta. Det började sedan jag tvingades undervisa i en mögel lokal. Försökte förlägga undervisningen till annan lokal, men ibland var det inte möjligt och vi var alltid tvungna att samlas i mögellokalen.

Nu var vi dit igen, nu vet jag att jag inte kan vara där. Jag rusar in och deltar om jag måste för att sen rusa ut igen. Problemet är att jag inte kan styra tiden som Sixten är därinne då. Allt jag kan göra är att sitta och titta på folk och deras bilar. Det är rätt kul. Befäster alla ens fördomar. Småpojkarna kör fortfarande svarta Volvo med fräcka dekaler vilka gör att man vet exakt vilka de är. Dekaler stoppade jag, men svart Volvo har vi fortfarande på gården, den väntar, utan vätskor, på skrotpremie. Lite äldre och mycket äldre kör Mercedes, utan tonade rutor och dekaler. Sedan har vi alla kombibilar med en eller två hundar i. De flesta har hundarna i baksätet och varorna bakom lastgallret. Förr tyckte jag alltid att det var de unga som hade bilar som inte hängde ihop, nu tycks det vara män av obestämbar ålder med långa skägg som har dessa, märkligt. 

Jag kunde ju köra dit maken och lämna honom och hämta honom senare, men det skulle innebära några kilometer i onödan samt onödig bränsleförbrukning. Måste minnas att ta en bok nästa gång.

Elöverkänslighet

Av Inger Almström

Elöverkänslighet är sedan 2009 ett erkänt funktionshinder, men hur många vet det?

De elöverkänsliga representeras av Elöverkänsligas Riksförbund (f.d. el och bildskärmsöverkänsliga). Bildskärmarna var upptakten men sedan dess har vi fått så många produkter med el, sladdlösa system till allt i hemmet från telefonen till strykjärnet. Så många som nio procent kan ha besvär. De flesta fungerar ganska normalt i samhället, men måste ransonera sin exponering gällande trådlösa nätverk, datorer, lågenergilampor mm. En del mycket svårt drabbade skulle behöva föras tillbaka till forna dagar med fotogenlampor, vedeldning osv.

Problemet är myndigheterna, som ignorerar funktionshindret. Som bekant kan den som inte har bredband inte ta del av myndigheternas information, i vart fall inte utan stora kostnader. Det största problemet ligger antagligen i att den elöverkänslige inte kan titta in på sin kommuns hemsida och se vad som är på gång i kommunikationsmaster, läsplattor och trådlösa nätverk i förskolor, vindkraft mm. Den elöverkänslige kommer alltid ett par steg bakom och blir mer och mer trängd utanför samhället.

Jag började ana oråd när jag blev knallröd i ansiktet efter att ha suttit vid universitetets datorer. Sedan fick vi en LO-dator hemma, det blev lite bättre men skadan var redan skedd. Jag började reagera mot lysrör och energilampor, sätter mig lite i utkanten av ljuskällor och klarar en snabbdykning in i ljuset för att utföra något. Jag klarar min nuvarande stationära dator men inte min bärbara som fick flytta. Klarar min mobil, gammal sort. Nu har ju vi vedspis och kamin. Använder inte elspis och har bara ett litet el-element i badrummet.

Som ju alla vet, planerar kommunen vindkraft här, och får de igenom detta blir ett hundratal fastigheter drabbade, och vi och en familj till får det värst. Snart finns det ingenstans att ta vägen för elöverkänsliga eller andra människor som inte vill bli utsatta för strålning, ljus och buller. Det är ju därför vi bor så här, för att vi vill ha lugn och ro.

En del elöverkänsliga tål inte moderna bilar eller måste bygga om dessa för att kunna åka och köra. Det vore den största katastrofen av alla, utom att bli hemlös, att inte tåla min bil! Men när jag nu tål min fantastiska kombi med öppningsbar bakruta av 1996 års modell så kan jag aldrig byta. Tur för mig att jag har en nära och innerlig relation med min bilverkstad och att jag tål att vistas där medan de servar min bil.

Så ignorera inte varningstecknen. Får du koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, huvudvärk och andra diffusa symptom som blir bättre ute i friska luften? Prova att ransonera din el under t.ex en helg. Bär inte headset, använd inte bärbar telefon, släck elbelysningen och känn efter om du mår bättre. I så fall, vidta åtgärder medan det är hanterbart.Mer upplysning på Elöverkänsligas Riksförbund.

Fler tankar om elöverkänslighet nedan.

[@more@]

Hur många ägnar sin tvättmaskin en tanke? Varje gång den inte går! Vår 27 år gamla har en tendens att göra sig påmind när vi inte behöver det. Den första maskinen vi hade lade av när vi fick vår son och denna 3-fas maskin inköptes. Varje gång vi är i riktig ekonomisk eller annan kris bråkar den. Vi har bytt kol, efter bara ett par år, remmar ett antal gånger och stötdämpare. Nu har den morrat igen! Vi köper ny, sa maken. Nej, sa jag. 1. Vi kanske blir hemlösa och vad ska vi då med en ny maskin till om det inte ens finns ström dit vi ska? 2. Jag kanske inte tål en ny maskin. 3. Du kan säkert fixa den. Han brukar laga den om jag hotar honom med att han får gå ned till tvättplatsen vid bäcken. Behövdes inte, efter en provkörning med mindre viktig textil upptäcker vi att den fungerar igen, även om centrifugeringen bara fungerar som den ska vissa tvättar. Jag undrar om elöverkänsliga tål 3 fas bättre, de är i alla fall snabbare fast nu verkar de inte tillverkas.