Av Miljörealisten
Aftonbladet har gjort en artikelserie om konflikterna i klimatomställningens spår. Minskade utsläpp ställs mot förstörd natur.
Man redovisar skogsavverkningens inverkan på rennäringen, vindkraftparkerna i Borgvattenområdet, gruvan i Laver och Cementas verksamhet på Gotland. Aftonbladets artikelserie beskriver den konflikt som vi har skapat genom att abrupt avstå från att använda fossila bränslen. Journalister har vanligen inte teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och reportagen blir färgade av detta faktum. Jag vet inte hur det är i detta fall. Vad vill AB med dessa artiklar? Mina reflektioner rör främst den senaste artikeln.
Minskade utsläpp ställs mot förstörd natur. Ja, det kan vara sant när det gäller koldioxidutsläpp. Vindkraftparker och avverkning av biobränsle påverkar. Men skall vi gå tillbaka till ett samhälle där vi inte fortsatt kan utnyttja de resurser som finns i jordskorpan? Allt går inte att återanvända.
Men fabriken har också haft en helt annan påverkan. Den har bidragit till att regnskogen brinner i Amazonas och till att isarna smälter i Arktis. Ja ja, klimatalarmismen förnekar sig inte! Att regnskogen brinner i Amazonas beror på att man vill utöka odlings- och betesmark. Isarna smälter inte i Arktis mer än vad som kan förklaras av klimatets naturliga variation.
Efter två-trehundra års förvaring kommer koldioxiden ha omvandlats till mineral i det omgivande berget. Det innebär i princip att koldioxiden flyttas från berg till berg. Samma process hade skett om man låtit gasen gå ut i luften och naturen göra sitt jobb. Koldioxid absorberas av havet och bildar kalksten. Jämvikten mellan koldioxid i luften och vattnet styrs av vattnets temperatur. Länk.
Den nya gröna produktionen kräver el. I enorma mängder. För Slitefabriken handlar det om en femdubbling. Något som inte bara förutsätter ny vindkraft på fastlandet utan också en helt ny överföringskabel till Gotland. Kostnaden på två miljarder vill det tyskägda cementföretaget att skattebetalarna står för. Här kunde Aftonbladet ha redovisat hur mycket el som processen behöver och jämföra det med hur många villor det motsvarar. Det är svårt för en oinvigd att förstå. Bra att tidningen beskriver den situation där verksamheten för att bli ”klimatneutral” förutsätter att staten svarar för erforderlig infrastruktur. Men man duckar frågan om varifrån elen skall komma.
Man ställer dessutom ytterligare ett villkor för att överväga investeringen: att under de närmaste tjugo åren få bryta sig ännu djupare in i det gotländska urberget. Det är väl naturligt att en industri vill säkra sin råvarutillgång för att göra investeringar.
De senaste tjugo åren har Karin Mårtensson sett hur naturen i socknens skogar förändrats. Träden torkar och kalkstenshällarna brer ut sig. Rötterna har fått allt svårare att få tag på vatten. Den fridlysta orkidéen guckuskon, som lockar besökarna ut i markerna om våren, har blivit kortare och klenare.
– Det nya kalkbrottet är tänkt att bli betydligt större än i dag och femton meter djupare.
Ingen vet hur grundvattnet leds fram. Ska vår lokala miljö offras för att resten av världen ska få tillgång till cement?
Kalkbrytningen är redan nere 40 meter under Tingstäde träsk, berättar hon.
– Jag och många med mig är oroliga för att hela sjön kommer att försvinna i fall ännu flera vattenförande ådror sprängs av.
Naturen förändras hela tiden. Mycket kan bero på människans lokala påverkan, samt de naturliga förändringar som alltid sker i klimatet. Det är bara att titta på historien hur kulturer har blomstrat och fallit. Jag känner inte till hur nederbörden över Gotland har förändrats de senaste 20 åren. Markslitage kan även ge upphov till kala berghällar. Sjöar finns, i vanliga fall, till följd av att bottenmaterialet är tätt och kan kvarhålla vattnet. Tingstäde Träsk har ett maximalt vattendjup av 1,7 m. Sjön är dessutom dämd.
Den torra och rekordvarma sommaren 2018 ställde allt på sin spets. Trädens rötter kom inte längre åt vatten och torkan blev förödande.
Karin Mårtensson iakttog hur barren på tvåhundraåriga tallar skiftade från grönt till brunt. Hur de därefter började falla av. Hur hela träden till sist färgades gråa. Nu står vi i en skog av döda och döende och ännu levande tallar.
Men det har inte någonting med grundvattennivåer att göra i det här sammanhanget. Träden, framför allt tallarna, har grunda rötter som söker sig ner i bergsskrevor. En torr sommar är förödande för växtligheten, men sådana har inträffat förr.
Det finns de som hävdar Cementas omställning motverkar ett verkligt skifte. Att den gjuter fast oss i ett system, och ett byggmaterial, vi behöver lämna.
I så fall hade varit på sin plats att fråga; vilka material skulle kunna ersätta cement? Det finns säkert tankegångar. Cement är ett material som har använts under lång tid och av många kulturer. Men utvecklingen går framåt. Användning av trä som byggnadsmaterial är beprövat, även om det inte finns lång erfarenhet av högre och större byggnader. Stål och betong är, vad jag känner till, de enda material som passar för de ofta höga byggnader som uppförs i dagens samhälle. Men det kanske är vettigare att tänka långsiktigt. Hur vill människor bo i det framtida samhället och hur kan i så fall befintliga byggnader anpassas. Där jag hade mitt kontor blev det efter ombyggnation högt i tak i den nya glest besökta gallerian! Golvytan, hela rummet, togs helt enkelt bort.
Cementas verksamhet ska nu prövas av mark- och miljööverdomstolen. De har att bedöma relationen mellan nyttan av verksamheten och de miljömässiga aspekterna. Jag kan inte tänka mig annat än att de kommer fram till att verksamheten är tillåten. Att inte nyttja de naturresurser som finns i landet känns för mig som en felprioritering! Kan inte se att de miljömässiga aspekterna skulle överväga. Det finns även principiella aspekter kring detta. Ett nej till brytning skulle ge en ny praxis. De svenska cementtillverkarna kan använda bränslen som i annat fall behöver kvalificerad förbränningsteknik som jag inte tror finns inom landet. I varje fall har man inte tillstånd till detta.
Försiktighetsprincipen kan bli en kvarnsten för Sverige om den drivs in absurdum. Jag har svårt att se att djupare dagbrott kommer att dränera närliggande sjöar. Erfarenheterna från gruvverksamhet pekar inte på det.
Cementas ansökan handlar om mycket mer än koldioxidutsläppen. Det beror på att betong under sin livstid suger åt sig koldioxid och därmed delvis reducerar de koldioxidutsläpp som följer av produktionen av cementklinker. Länk. Att lägga in ”Hotar Gotland” i rubriken var väl att ta i. Ingen vill ha en stor fabrik på sin bakgård, samtidigt som verksamheten är en förutsättning för samhällets existens. Naturen har en förmåga att återställa sig själv om vi lämnar den ifred. Även om såren från stora verksamheter finns kvar i själva grundstrukturen.
I klimatomställningens spår. Tidningen vill att vi ska tro att vi kan påverka klimatet. Men historien har visat att klimatet går sin egen väg. Bara tanken på att en gas, bland alla som ger ett för det biologiska livet lämpligt klimat på planeten, är den enda som påverkar klimatet är absurd. Man kan se artikeln som lobbying för mer kärnkraft, ett intryck som förstärks om man läser alla fyra som tidningen har publicerat. I det fossilfria samhället behövs energi för att omvandla utsläppen till flytande koldioxid som lagras. Sol- och vindkraft står inte för den stabilitet som den framtida cementindustrin efterfrågar. Framtida generationer kommer att ifrågasätta hur vi tänkte!
