Ragn-Sells ekologiska fikonspråk

Av Miljörealisten

Ragn-Sells som är en aktör inom avfallsbranschen har nu gett sig in i hälsosegmentet. Det senaste tillskottet till Ragn-Sellskoncernen är bolaget Treatment and Detox.

Detox finns inte med i tryckta SAOL från 1998. Men nätet ger ju besked. Google ger svar, detox betyder avgiftning. En sökning av sidor på svenska visar att detox är förknippat med metoder som aktivt påstår sig medföra att kroppen renas på gifter och slaggprodukter. Sätten för att åstadkomma detta är oerhört många. Den svenska debatten visar att den traditionella vetenskapen inte har mycket till övers för detoxkurerna. Förenklat sammanfattat, att äta rätt är givetvis bra, men alla de kurer som behövs för att avgifta kroppen som tarmsköljningar mm. är man negativ till.

Bolaget Treatment and Detox har samma organisationsnummer som det tidigare Ragn-Sells avfallsbehandling, således bara namnändrat. Det tidigare var väl inte lika tidsanpassat eller så har väl verksamheten utvidgats. Det svenska språket har en tendens att inte längre räcka till eller vara tillräckligt fint. Men det gäller samma verksamhet behandling och deponering av avfall, vilken förklaras i en video. Ledorden är det cirkulära samhället och begreppet giftfri miljö.

Det cirkulära samhället bygger i huvudsak på storskaliga materialflöden. Det genererar transporter med tillhörande miljöpåverkan. Den giftfria miljön är en utopi eftersom naturen även utan människans ingrepp innehåller ämnen som kan rangeras in i begreppet gifter. Endast vid ett tillfälle nämner man ordet avfall. Det vanligaste är ordet material. Oavsett hur bra vi kommer att bli på att sortera och återcirkulera flöden kommer det alltid att finnas något kvar som är farligt som vi inte vill ha tillbaka i cirkulationen.

Ragn-Sells jobbar med deponier som är en slutförvaring, eller en tillfällig förvaring på sådana material som inte, för stunden, kan behandlas idag. Bolaget menar att det finns värden i det här materialet som framöver, när tekniken har blivit billigare, kan återanvändas i samhället.

Det är sannolikt en utopi att återvinna material, vilka primärt är metaller, från en kökkenmödding som har deponerats. De metaller som finns i våra nedgrävda underjordskablar torde vara det mest intressanta materialet att återvinna. Det är idag inte lönsamt, trots högt kopparpris.

Dagens deponi skiljer sig från dåtidens då man bara deponerade rakt på backen, byggde högar och täckte över det med jord. Nu finns ju botten med olika lager och skikt som säkrar att ingenting sipprar ut.

Men verkligheten har visat att lagren inte är täta, utan en källa till bekymmer och omfattande utsläpp!

Askor förbehandlas i en betongstation för att binda fast olika ämnen i askorna, och att ge askan en struktur så att den kan deponeras. Flygaskor behandlas genom att tvätta askan så att den blir mindre farlig, och kan läggas på en deponi för icke farligt avfall, i stället för en deponi för farligt avfall. En restprodukt från den här behandlingen är olika former av salter.

Det här är Ragn-Sells spets i detta avseende. Salterna som står för 40 procent av innehållet är natriumklorid, kaliumklorid och kalciumklorid. Det kommersiella värdet av salterna är inte högt men resten av avfallet kan deponeras på en enklare deponi. Frågan är om utvinning av salterna är detox? Svettning är en del av detox och då lämnar ju salterna kroppen! Salterna används bland annat som vägsalt.

I Norge finns ett stenbrott där Bolaget deponerar avfall. Ca 400.000 ton sten tas ut varje år och ca 210.000 ton avfall läggs in årligen.

Så länge företaget är politisk korrekt kommer man att vara en aktör i miljörörelsen som bidrar till ökade transporter och en högst marginell miljönytta genom ny deponeringsteknik. Även i fortsättningen måste det som inte cirkuleras på ett eller annat sätt deponeras. Så länge som vi har en produktion av varor som innehåller ”gifter” enligt den politiska definitionen, kommer avfallet att innehålla dessa. Vem har sett en bil utan ett startbatteri som innehåller bly?

Ordet detox har en klang av humbug över sig. Ragn-Sells Treatment och Detox är ett företag som uppenbarligen vill bli förknippat med kvacksalveriets tarmsköljningar!

Damm sprids från Aitik-gruvan

Har vi inte kommit längre? Ett skikt av grått damm med okänt innehåll ligger på isen som syns tydligt och som kan samlas upp genom att stryka handen mot isen. Kommunikationsdirektören i Boliden, Klas Nilsson besvarar frågan om dammet som sprids från Aitik-gruvan. –Absolut ingen fara för allmänheten, säger han.

Oron avfärdas av bolaget. Han säger att dammet inte är farligt, trots att det är en kemisk process i anrikningsverken. –Vi mäter och följer upp det här och i och med att det är så små halter som sprids, så är det absolut ingen fara för allmänheten, säger Klas Nilsson. I denna länk ser du hur det såg ut på kvällen och dagen efter sandstormen.

Myndigheternas undfallenhet mot Think pink

Myndigheternas utdragna och långsamma jakt på ansvariga i skandalen Think pink har inte löst problemen. Processen har skapat en hel kör med frågor och förakt. Så vi har tusentals ton farligt avfall, asbest mm, som måste sorteras och bortforslas. En hel kör spyr ut förakt mot ”den iranska plasthoran”. Ett stort problem skapar nya stora problem, denna gång med immigranter.

Vågen av förakt hade varit mindre om myndigheter inte visat undfallenhet från första början.

Slappa myndigheter gynnar Think pink

Sopberget som Think pink har skapat med kriminella personer och metoder beräknas kosta 500 miljoner kronor.

Fallet har varit känt sedan länge och kan beskrivas som ett katastrofläge. Medan myndigheterna har skrivit PM och mail, har uppläggning av sopberg med delvis farligt avfall från Think pink fortsatt. Hur flat får man vara som myndighetsperson? Finns det inte guts hos medarbetare i kommuner och länsstyrelser? Det borde ha räckt att se ett parti sopor i rosa storsäck på tusen liter för att förstå att något jätteskumt var i görningen. Näe, då drar man ner mössan och smyger till datorn för att skriva mail…

Think Pink har begått miljöbrott

Media har varit duktiga att rapportera om NMT Think Pink AB, verksamhet med miljöfarligt avfall. Långt om länge har Västerås kommun gjort åtalsanmälan som lett till häktning av företagets ansvariga. Företagsledarna är misstänkta för grovt miljöbrott. Hur det förhåller sig i de övriga kommunerna där NMT Think pink har verksamhet är okänt.

Det har dröjt alldeles för långe för kommunerna att reagera där företaget NMT Think pink har brottslig verksamhet. Vi kunde önska att rapporteringen om kommunernas försummelser borde vara aggressiv, men rättvis.

Ragn-Sells Treatment & Detox AB – Behandling & Avgiftning & Hokus pokus?

Vill Ragn-Sells Treatment & Detox AB bli förknippade med hokus pokus?

Se vad magasinet L’Express skriver om Detox som uppges vara något mycket skumt. Detox förknippas med ”Les arnaques des médecines douces” som betyder ”Bluffmakare inom naturmedicin”.

SvD Vilseleder läsarna om ”giftmassor”

Av Miljörealisten

SvD hade den 23 juli en artikel om 2.400 ton lera från byggen i Stockholms innerstad som hamnade på en åker Södermanland. Artikeln kännetecknas av få grundläggande fakta men mycket spekulation. Det är det slag av journalistik som vi skattebetalare skall vara med och subventionera vare sig vi vill eller inte. Som underlag för granskningen av artikeln har jag använt mig av domen i ”Black mass”-målet, domen avseende tillåtlighet för Slussenprojektet, 2015 samt Stockholm stad, Exploateringskontoret, kontrollprogram för schaktmassor, muddermassor och sediment under byggtiden.

SvD skriver att under vattnet (där Guldbron och ersättningen för Centralbron placerades) tickar en miljöbomb. Det stämmer inte med den miljödom som lämnades för Slussen. Av de 400 prover som har tagits understiger 90 procent MKM och 40 procent KM. Marken bedöms därmed inte vara förorenad. 

SvD skriver om ”black mass” att den är mycket giftig. Den klassas som farligt avfall, det är korrekt, men därifrån till att den mycket giftig är steget stort. Frågan är vad tidningen skall skriva om avfall som faktiskt är mycket giftiga?

Lars åker innehåller höga halter oljerester och spår av nickel. Farligt nära nivån för farligt avfall, men inte för vilken parameter. Analys av olja har en svårighet. Den reagerar även för naturligt förekommande ämnen i jord. Det senaste exemplet är när man bygger nya vägar och hittar olja i det som alltid varit åkermark. All jord innehåller spår av nickel så informationen är tyvärr meningslös. Nickel får tillföras åkermark med slam från reningsverk och det finns regler avseende tillförseln per ha och år. Detta hade man kunnat jämföra med.

När man drog upp draggen i Riddarfjärden luktade den illa, men det kan vara resultat av en syrefri botten! Bottensediment kan ha, oavsett om det förekommer föroreningar eller ej, en kraftig lukt. Det är inte nödvändigtvis föroreningarna som luktar! 

Sediment från Riddarfjärden är kontaminerat med tungmetaller och andra miljögifter. Men det är ju från bygget vid Slussen som sedimentet kommer och där har man muddrat djupt. Att föroreningarna klingar av med tilltagande djup och delats in i olika klasser avseende användning framgår av Stockholms exploateringskontors anvisningar. 

Sammantaget innebär det 100.000 tals ton förorenat sediment enligt SvD. Detta motsägs av fakta från kontrollprogrammet. 

Miljökontoret i Eskilstuna har gjort bedömningen att gräva upp massorna från den vägbank som anlades inte är ett alternativ. Min personliga uppfattning om miljökontoret i Eskilstuna är att de är noggranna och inte sopar något under mattan. 

SvD skriver om ni (Miljökontoret Eskilstuna) hade anat att det var muddermassor från Stockholm, hade de fått användas i vägen då. Det hade sannolikt blivit ett nej. Men svaret utvecklas inte, sannolikt beror det på avfallslagstiftningens tillämpning. Inte på massornas farlighetsgrad.

Sören Fouganthines kommentar är höjdpunkt i artikeln. Provtagningen bör göras av en oberoende person, med tillräcklig fackkompetens. Det är inte enkelt att provta massor och få ut representativa prov! Men i en bildtext återfinns texten: Tom Arvidsson och Sören Fouganthine vill att marken runt Bälgvikensjön i Eskilstuna saneras. Det hela ger ett inkonsistent intryck för en oinsatt läsare. Hur kan man uttala sig om massor som man inte vet om det är relevant provtagna?

De massor som hamnade på Fogdö sägs komma från Slussenprojektet. Massor från detta projekt delas in i olika klasser och entreprenören fick själv avgöra var de massor som har föroreningshalter, mindre än känslig markanvändning, skall nyttjas. 

I artikeln säga att ett lass hade ”höga nickelhalter” vad det nu är i förhållande till vilken referensram. 

Lars på Fogdö har tydligen begått något brottsligt, ringa miljöbrott (?), eftersom han får återställa den ursprungliga strandremsan. 

Hantering av massor från infrastrukturprojekt är ett problem, framför allt som tillämpningen av lagstiftningen försvårar seriös återanvändning inom entreprenadområdet. Massorna tenderar i stället att hamna på deponi och i stället behövs jungfruligt material där dessa massor, sett från resurshushållningssynpunkt, i stället hade varit att lämpliga att använda. Det innebär ökade kostnader i projekten, ökad miljöbelastning från transporter och en koncentration av avfallet till deponierna. Dessa anläggningar har en högst skiftande kvalitet och kontroll. 

Det är inte lätt att vara grävande journalist och sakna fackkunskaper. Det blir lätt fel. Mycket skrik för lite ull! Däremot, den hantering som har skett med black mass är utan tvekan ett av Sveriges mer allvarliga miljöbrott!

Brofjordenprojekt med exploatering av naturen är vansinne!

Det handlar om energiproduktion och det handlar om motstående intressen. Kapitalintressen som vill exploatera naturen räknar med företagsekonomisk vinst som det allt annat överskuggande. Därför är det hoppfullt att det finns enskilda och föreningar som arbetar idéellt. Men det är fortfarande klent med stöd från den breda allmänheten där många inte orkar bry sig. Det är också svårt att komma med nya argument. Det får inte vara ett problem. Upprepning är fortfarande vägen till framgång. Känn aldrig att argumenten är uttjatade! Så kanske du känner själv, men det finns fortfarande hundratusentals, ja miljoner människor som inte ens har hört talat om Brofjorden. Nu när Corona-virus hindrar dig att röra dig fritt, använd så mycket tid du kan för att samtala på telefon och dator om Brofjorden med dom du känner.

Ökar risken med två domedagsscenarios?

Vi har valt två fall från dagens nyhetsflöde. Det finns katastrofrisker som är oberoende av varandra. Det torde vara obestridligt i följande exempel. Risken för att Antarktis ska smälta beskrivs i Aftonbladet idag den 8 februari 2020. Här kan i ett worst case scenario havsnivån i hela världen stiga 3 meter.

På bloggen Frihetsportalen den 6 februari 2020 beskrivs risker för en pandemi som det officiella Sverige mörkar. Här beskrivs hur myndigheter och media som styrs av staten avstår från att besluta och införa byggnadstekniska föreskrifter för ventilations-system. Åtgärder kan minska istället för att öka riskerna för spridning av pandemi på grund av coronavirus, vilket kan få katastrofala följder.

Det är svårt att komma fram till en siffra för hur stor risken kan vara i de här visade fallen. Vad som med säkerhet kan sägas är att sannolikheterna ska adderas för att beräkna risken för att åtminstone ett av fallen inträffar. Om vi i det första fallet med havsnivåhöjning räknar med x procent sannolikhet, och i det andra fallet räknar med y procent sannolikhet , blir summan x + y procent. Svaret är således ja på frågan om risken för katastrof ökar med två domedagsscenarios.

Det dumpade avfallet i Sundsvallsbukten

Av Miljörealisten

Kvicksilvertunnorna som dumpades i Sundsvallsbukten har nu återigen blivit hett presstoff. Detta med anledning av att en ansvarsutredning har pekat ut tre företag som solidariskt ansvariga. Ett av de utpekade företagen accepterar frivilligt ansvar, men kräver ersättning gentemot ett annat bolag. SVT har gjort ett antal inslag som återfinns under SVT Västernorrland. De ger dock inte hela bilden utan kan behöva kompletteras.

Vad visste industrin och myndigheterna?
För att citera fiskaren: ”På 60-talet tänkte man inte i de här banorna!” Vilka alternativ fanns för industrin att bli av med sitt farliga avfall? Tidigare, fram till 1951, hade man grävt ned dem i marken som man gjorde i Teckomatorp. Saneringar har delvis utförts. Se länk.

Avfallet uppkom vid tillverkning av vinylklorid som var råvara vid tillverkning av PVC-plast. Kvicksilvret gjöts in i betong. Det gör att det inte kommer att vara lättlösligt. Länk till intervju med person som var med vid dumpningen. Industrin visste att avfallet var giftigt och hanterade på det från deras synvinkel på bästa sätt. Exakt vilka myndigheter som har varit informerade om dumpningen är inte klarlagt.

C:a 8,7 ton kvicksilver, finns det någon motsvarighet i Sverige?
Mängden kvicksilver ca 8,7 ton kan jämföras med den mängd som släppts ut från massaindustrin. Kvicksilvret användes i slembekämpningsmedel till massan. Det sammanlagda utsläppet av kvicksilver från slembekämpningsmedel har beräknats till 150 ton. Tillverkning av klor/alkali gav även utsläpp av kvicksilver, sammanlagt ca 200 ton. Källa IVL. Det största saneringsprojektet i Sverige har varit Bengtsfors där 15 ton kvicksilver sanerades. Se ekamiljorum. Kostnaden blev 296 MSEK.

Kan någon ställas till svars?
Reportern säger ”Dåtidens myndigheter accepterade dumpning som en metod för att bli av med farliga kemikalier. Länsstyrelsens jurist menar att ”Målet är att de ansvariga skall bekosta en undersökning av risken att kvicksilver sprids.”

Ett av tre utpekade företag har accepterat ansvar för att genomföra undersökningar. Det är dock viktigt att skilja på ansvar avseende undersökningar och ansvar avseende åtgärder. Ansvaret att genomföra undersökningar går mycket längre än ansvaret att genomföra åtgärder. Lägg därtill att företaget har hanterat avfallet i enlighet med de anvisningar som fanns vid den tiden. Så staten kommer att få skjuta till ett belopp för behandlingen, sannolikt svara för hela behandlingen.

Vad kan behövas för att säkra miljön i framtiden?
Enhetschefen säger ”Därefter måste man utifrån den risk som vi har bedömt, kunna vidta eventuella åtgärder. Det är inte säkert att bärga de här tunnorna är det som är slutmålet. Det kan vi inte svara på idag.”

Det har tidigare gjorts omfattande undersökningar av det dumpade avfallet. Se tidigare undersökning. Dessa behöver nu kompletteras på förorenarens bekostnad. Därefter följer en process där olika handlingsalternativ skall vägas mot varandra. Risken för metylering av kvicksilver måste bedömas, då denna form av kvicksilver är väsentligt giftigare än den form av kvicksilver som uppkom i processen. Men resultaten från den tidigare undersökningen visar att metylering från det dumpade avfallet är väsentligt lägre än från kvicksilverförorenade sediment längre in i Sundsvallsbukten. Det finns fler källor för utsläpp av kvicksilver.

Övertäckning kan vara en framkomlig väg. Så har gjorts för kvicksilverförorenade sediment i Luleå. Se dom.

Oavsett vilket behandlingsalternativ som väljs är det viktiga att beslutet vilar på vetenskaplig grund. Det finns miljömål som giftfri miljö, men Sundsvallsbukten är ett så stort förorenat område att det inte är realistiskt att åtgärda detta, med undantag för eventuella punktvisa insatser.

Självreningsprocesser
Naturen har förmåga att avgifta sig själv genom att metaller läggs fast i former som inte är lika tillgängliga för biologiskt liv. Förorenade sediment överlagras av nytt sediment. Kvicksilvrets kretslopp. Förutsättningen är att bakgrundsbelastningen inte blir högre än den som förekommer naturligt.

Slutligen reporterns spekulation
Skulle man komma fram till att alla tunnorna måste bärgas så innebär det en process som saknar motstycke i Sverige och som skulle innebära mycket stora kostnader.

De kostnader som ett sådant alternativ innebär måste alltid ställas i relation till miljönyttan. Var kommer tunnorna att hamna? Kommer de att i stället läcka föroreningar på en ny plats? Skall vi exportera avfallet – klassiskt för Sverige att bli av med problemavfall?

Vinklingen av reportaget präglas av att man inte låter någon företrädare för industrin redovisa sin bild. Man har inte heller gjort tillräcklig efterforskning och satt in föroreningen i sitt sammanhang. Sundsvallsbukten har haft många föroreningskällor. Redovisningen av ansvarsfrågan hade kunnat vara tydligare, som sagt att det är ”bara” undersökningsansvaret som kan föras över på företagen. Ansvaret för behandling kommer att jämkas och det är därför högst sannolikt att skattebetalarna kommer att få stå för eventuell saneringsnota.