Historielösa SVT påstår att Think Pink är Sveriges största miljöskandal!

Av Göran Bergström

Företaget Think Pink har genom sitt agerande visat att den svenska miljölagstiftningen och tillsynen av denna är uddlös. Företaget har dumpat avfall på skilda platser i fem olika kommuner. Branden i Kassmyra väckte berättigad uppmärksamhet. Det är onekligen skandalöst att myndigheterna inte haft medel att stoppa fortsatt verksamhet på olika platser. Men historien visar att det inte är första gången som det sker miljöskandaler. 

  • Rönnskärsverken med utsläpp av metaller till luft och vatten. Luftutsläppen har påverkat samhället Bureå flera mil söder om Rönnskär och sediment har förhöjda metallhalter ned till Umeå. 
  • Teckomatorps verksamhet under 1970-talet med tillverkning och dumpning av bekämpningsmedel vilken skadade nedströms liggande växthus, boende och Braån.
  • Hallandstunneln med utsläpp av Rhoca-Gil skedde under 90-talet. Fisken i Vadbäcken dog och betande kor på åsen visade förlamningssymptom. Tunnelarbetare uppvisade förgiftningssymptom. 
  • Användning av kvicksilverhaltigt betningsmedel under 1960-talet trots vetenskapliga varningar, exempelvis i boken Tyst vår av Rachel Carson. Betmedlet anrikades i näringskedjorna och bidrog till en kraftig nedgång i bl.a rovfågelbestånd.
  • Användning och dumpning av kvicksilver från kloralkaliindustri. IVL har uppskattat de svenska utsläppen till ca 400 ton. Senast har Stockviksverken hamnat i rampljuset, genom upptäckten av de tunnor som dumpades med myndigheterna godkännande i Sundsvallsbukten. 
  • Ammunition som dumpats i sjöar läcker miljögifter som kvicksilver. Ala Lombolo i Kiruna har även andra utsläppskällor med kvicksilver från laboratorium och folktandvård, sammanlagt ca 200 kg kvicksilver.
  • Kubal Aluminium är en av flera industrier som under ett antal år svarat för betydande utsläpp av PAHer som återfinns Sundsvallsbukten. 

Listan ovan utgör ett axplock, och verksamhet kan ha bedrivits för miljöskyddslagstiftningens tillkomst. Det är en grannlaga uppgift att jämföra miljöskandaler. Går det att jämföra utsläpp i olika miljöer med varandra och gjordes allt från myndigheternas sida för att förhindra händelseutvecklingen? 

Är dagens största miljöskandal den ovetenskapliga jakten på koldioxid i klimatets namn? Koldioxid är inte någon ratt som vi kan reglera klimatet med! Kostnaden för jakten, med satsningar på vindkraft och vätgas mm, undandrar möjligheter att åtgärda mer närliggande miljöproblem – är inte det den största miljöskandalen? SVT vill för allt i världen inte ha någon debatt om orsakerna till den globala uppvärmningen, utan sanningen har slagits fast:

Granskningsnämnden har i tidigare beslut konstaterat att IPCC:s slutsats att det pågår en global uppvärmning som med stor sannolikhet är orsakad av människans utsläpp av växt-husgaser har ett mycket brett stöd bland såväl klimatforskare som ledande politiker. Att SVT sänder program och inslag som utgår från denna grundsyn kan inte i sig anses strida mot kravet på opartiskhet.

Om inte det är en miljöskandal så vad är i så fall en miljöskandal?

Enkla saker är enkla, svåra saker är svåra

Experter, myndigheter, anställda, media etc. grubblar över varför olyckan med bygghissen i Sundbyberg kunde inträffa. Några har kanske fällt kommentaren att bygghissar är inte rocket science och att det därför inte kan vara så svårt att montera på plats eller att handha. Men detta konstaterade leder troligen inte till nya uppslag för ökad säkerhet. Här vill jag istället peka på allmänmänsklig kunskap som är en truism, att enkla saker är enkla och svåra saker är svåra. Båda kategorier har förutsägbarhet för – som i fallet säkerhet för bygghiss – att montera och handha en byggnadsställning eller bygghiss. Därför kan risken minimeras i båda situationer som kan kallas ytterligheter. Mellan dessa ytterligheter finns ett mycket stort antal situationer som kan kallas halvsvåra som inte får den noggrannhet och bevakning som är nödvändig för att undvika fallissemang. Om det nu skulle vara så att sektionerna i bygghissen absolut måste monteras med bultar för att inte tornet ska rasa, då är det så. Men detta förhållande är så självklart att berörda projektägare och montörer inte tänker på att påminna och kontrollera varje gång. Hellre en gång för mycket. Här kommer hela samspelet mellan berörda personer i fara. Förr eller senare – om man inte förmår upprepa och kontrollera saker som i och för sig kan verka självklara – olycksriskens fula tryne att visa sig.

Istället för att fortsätta med exempel på halvsvåra saker och därmed fördolda risker, så kan var och en reflektera utifrån egen förmåga och erfarenhet. Många har råkat ut för olyckor som upplevts som helt onödiga om full respekt hade iakttagits även för det halvsvåra.

”Vi måste alla hjälpas åt”

Kort efter den tragiska olyckan med en bygghiss i Sundbyberg där fem personer omkom, kom uttalanden från alla möjliga håll. En återkommande typfras var ”vi måste alla hjälpas åt, så att sådana olyckor inte ska inträffa en gång till”. Den typen av uttalanden kunde komma från arbetsmarknadens parter och från organisationer med koppling till bygg. I sorgen och förvirringen efter en svår olycka är det många som vill eller förväntas uttala sig. Nya och kritiska tankar om säkerhetsarbetet kommer inte fram.

”Vi måste alla hjälpas åt” är i motsatsställning till vad som behövs i framtiden för att öka säkerheten. Det bör i stället handla om att definiera risk och säkerhet för att så långt som möjligt organisera arbetet löpande och på sikt. Ansvarsfördelningen måste göra tydligare. Ansvar ska kunna utkrävas. Att göra stora förbättringar jämfört med nuläget bör vara möjligt. Tänk bara på det ordsvall utan ansvarsutkrävande som kommer efter svåra olyckor.

För att reformera säkerhetsarbetet och ansvarsfördelningen kan det ske genom att LO och Svenskt Näringsliv går i bräschen. Tids nog kan hela arbetslivet följa efter. Några måste visa vägen till ökad säkerhet i arbetslivet, s.k piloter. Huvudspåret bör bli att kraftsamla och definiera ansvar för några få säkerhetsansvariga på en ”arbetsplats” som kan bli den minsta gemensamma nämnaren.

Arbetsplatsolyckor med dödlig utgång är underrapporterade i media

En jämförelse mellan arbetsplatsolyckor och skjutningar med dödlig utgång under 2023 ger en bild av omfattningen för de drabbade anhöriga. Arbetsmiljöverket har registrerat 60 arbetsplatsolyckor med dödlig utgång under 2023. Som jämförelse uppgår skjutningar till 60 avlidna under 2023. (Skadeskjutna är 107 personer, skjutningar totalt är 328. Källa: InCharts)

En enkel jämförelse visar att rapporteringen av 60 arbetsplatsolyckor med dödlig utgång under 2023 har tagit betydligt mindre utrymme jämfört med 60 skjutningar med dödlig utgång. Arbetsplatsolyckor är underrapporterade i media. Detta är ett subjektivt påstående. Gör din egen bedömning! Vad beror detta missförhållande på? Är det så att berörda parter på arbetsmarknaden påverkar underrapporteringen till media systematiskt? Är det så att enskilda media är obenägna att rapportera med tanken att andra ser till att rapportera? Är media rädda för att inhämta tillstånd från anhöriga om namnpublicering? Är lokala media särskilt långsamma eller obenägna att rapportera om arbetsplatsolyckor?

Underrapportering av bygghissolycka – 1

Haveriet i Sundbyberg rapporterades nästan omedelbart av Aftonbladet och Expressen. Då fanns inga uppgifter om antal personer och skadornas omfattning. Som så ofta värjde sig tillverkaren av bygghissen, Alimak i Skellefteå, genom att tala om att experter skulle sändas till platsen. Anmälan om arbetsmiljöbrott gjordes. Men inga uppgifter lämnades om de olycksdrabbade förrän långt senare. Fem döda. Inte något om vilket företag som hade ansvaret för driften av bygghissen. Nu har ett dygn gått efter haveriet utan att fullständiga uppgifter har kommit fram i media.

De döda arbetarna och de verkliga omständigheterna har kommit i andra hand. Fortfarande är inte deras identiteter kända. Var det utländska arbetare som jobbade för lägre lön och utan träning i handhavande av bygghissen?

Otillräcklig miljöegenkontroll?

Av Miljörealisten

SVT tog nyligen på nyhetsplats upp frågan om myndigheten eller bolaget skall ta prover på släckvattnet efter branden på Rönnskärsverken. SVT ifrågasätter om bolagets provtagning räcker med motiveringen att företaget har begått ett antal miljöbrott. I Robertsfors finns en deponi som har sluttäckts, men där kommunen upptäckt att täckningen inte fyller gällande krav. Den skall göras om av bolaget som gjorde den första sluttäckningen, Ragn-Sells. Jävsnämnden har uppmärksammat detta men inte gjort någon anmälan om miljöbrott vad känt är. Kommunen har kommunicerat situationen med Länsstyrelsen i Västerbotten. Det finns en skyldighet att anmäla miljöbrott enligt miljöbalkens regler. Men kommer någon myndighet göra det?

Frågan om miljöegenkontroll har varit föremål för diskussion i olika utredningar. Sverige har valt vägen att verksamhetsutövaren svarar för egenkontrollen, medan tillsynsmyndigheten ansvarar för att kontrollera att egenkontrollen sker på ett korrekt sätt. Att provtagning görs av utbildad personal och analyser görs av ackrediterade laboratorier, mm. Kontrollen kan ske vid tillsyn eller periodiska besiktningar. Oavsett hur myndighetens kontroll sker så kan ett bolag fuska, då oanmälda besök av tillsynsmyndigheten är ovanliga. 

I Robertsforsfallet var sluttäckningen av deponin bristfällig. Bolaget Ragn-Sells har en egen deponi i närhet till den kommunala deponin, där egenkontroll har skett bl a vid byggande av anläggningen. Tre dagar efter invigningen av deponin kollapsade dammarna till följd av nederbörd och felaktig belastning av dessa. Detta föranledda länsstyrelsen att tillsätta en oberoende kontrollant för att utreda haveriet och lämna rekommendationer. Kontrollanten lämnade hård kritik och ordet ”fuskbygge” ligger nära tillhands. 

Utsläpp under driften sker via dammar. Provtagningen av dessa sker efter det att en damm är uppfylld genom att en provflaska fästs på en stång, sticks ned i vattenmassan och vattnet får rinna in i flaskan. Det som samlats på botten och sedan släpps ut i recipienten provtas inte. Här kan man jämföra med ytbehandlingsindustrin som vanligtvis dagligen provtar vatten för att kontrollera att det håller de utsläppsvärden som skall innehållas. När vattnet sedan släpps ut görs en flödesproportionell provtagning och provet skickas till det ackrediterade laboratoriet. Bolaget får ett analysprotokoll över de halter som släpps ut och mängden har registrerats via en flödesmätare. 

Deponin med sina dammar hade otäta ledningsgenomföringar och det behövdes filmning och åtgärder för att få dessa täta. Duken i botten av dammarna som gjorde dessa täta var av annat material än vad som förskrevs i bygghandlingen. Motiveringen till detta var att de inte var beständiga mot bensin!

Ragn-Sells tog även emot och deponerade avfall som inte omfattades av tillståndet. Myndighetens respons var att ”kom in med en komplettering!”. 

Kontroll av grundvatten sker genom kontrollrör som sätts runt deponin. I detta fall ett rör uppströms i grundvattnets flödesriktning och två nedströms. Ragn-Sells har fått tillstånd till ytterligare en deponi i direkt anslutning till den tidigare, där uppströmskontrollröret ligger. Vid korrespondens med bolaget menar Bolaget att strömningsriktningen, efter geotekniska undersökningar, inte är den som de förutsatt. Inget vatten rinner, enligt Bolaget, från den nya deponin där kontrollröret är beläget till den äldre deponin. Under arbetet med markarbeten med den nya deponin kördes kontrollröret sönder. Ett nytt kontrollrör etablerades på samma plats, trots att placeringen inte fyller lagstiftningens krav! 

Reflektioner

Efter att ha verkat ett antal år i miljöbranschen kan jag konstatera att tillsynen inte inriktas på att beivra miljöbrott. Det kan vara svårt att få någon fälld för dessa, men om myndigheterna ägnar sig självcensur avseende brottsanmälningar kommer vi aldrig att få en korrekt bild av verkligheten. Det finns en utarmning av kompetens inom länsstyrelsernas miljöavdelningar, erfaren personal hittar mer attraktiva arbetsgivare. De unga nya har svårt att mäta sig kunskapsmässigt med den kompetens som finns hos de bolag som man skall idka tillsyn över. Hur ofta har jag inte hört miljöchefer klaga över att nu kommer det en ny tillsynsperson som måste läras upp avseende industrins processer! 

Villkoren i tillståndsbeslut kan vara svåra att konkretisera och de handlar om att den som utför tillsyn har tillräckligt sunt förnuft för att skilja smått från stort. Tyvärr kan diskussionen fastna i ”icke frågor”. 

Den verksamhetsutövare som har som ambition att inte leva upp till alla miljöbalkens krav kan lätt hamna under myndigheternas radar under lång tid. 

Miljöforskare larmar kring dumpning av muddermassor

Av Miljörealisten

SVT och andra media har larmat att dispens för dumpning av muddermassor kan utgöra en potentiell miljöfara. Underlaget för larmet är en doktorsavhandling från Stockholms Universitet samt Östersjöcentrums Policy Brief, säkrare prövning krävs av dispenser för dumpning till havs. 

I dokumentet konstateras att i 80 procent av dumpningsärendena placeras massorna på land eller används som byggnadsmaterial. Eftersom mängden muddermassor varierar kraftigt från projekt till projekt dumpas 90 procent av mängden, totalt 33 miljoner kubikmeter, genom tillstånd givna under åren 2015–2019. Av mängden kommer 64 procent från ett objekt. 

Sedan pekas på de negativa effekterna av dumpning och att otillräckliga bedömningar ligger till grund för dumpningsdispenserna. 

Östersjöcentrums rekommendationer är att;

Förtydliga vad ”olägenhet för miljön” innebär så att föroreningars potentiella ekologiska effekter på miljön inkluderas, även sådana som kan uppstå under framtida förändrade förhållanden.

Förbättra bedömningarna av dispenser från förbudet att dumpa till havs genom att:

  • utgå från gränsvärden för farliga ämnen som är baserade på risken för påverkan på organismer och livsmiljöer samt andra ekologiska effekter, i stället för historisk förekomst
  • kräva att den samlade toxiciteten hos de muddrade massorna testas
  • beakta risken för spridning av föroreningar från massorna
  • beakta effekter på den lokala miljön och inte enbart effekter på hela vattenförekomsten
  • det inte ska ses som en självständig grund för bifall att en föreslagen dumpningsplats redan är förorenad eller uppvisar låga naturvärden

De miljökvalitetsnormer som har tagits fram för den vanligaste föroreningen TBT är framtagen med stor marginal. Gränsvärden baserade på risken för påverkan kan vara omotiverat stränga. 

Det finns idag i Sverige inte något vedertagen metod att bedöma den samlade toxiciteten hos muddermassor. Det skulle vara önskvärt eftersom metaller binder hårt till partiklar och inte löser sig i vattenmassan. Detta kan observeras i sjöar med naturligt höga förekommande metallhalter, vilka kan ha ett rikt växt- och djurliv.

Självklart skall risken för spridning från massorna beaktas. 

Resonemanget om redan förorenad eller uppvisar låga naturvärden kan tillämpas på andra områden. Den lokala miljön skadas oåterkalleligt och störs vid etablering av vindkraftverk, inte minst till havs, och andra miljöstörande verksamheter, men sett över en större yta kan den eventuella nyttan överväga. Där det redan finns miljöstörande verksamheter kan det vara lättare att få acceptens för en utökning än att använda ej exploaterade områden. Analogin med dumpningsplatser är uppenbar.

Det som inte nämns är att TBT är ett nedbrytbart ämne och att halterna i Östersjöns sediment har minskat, vilket framgår av SGUs rapport 2019:06

Framtida förändringar är svåra att förutse. Det gäller såväl för sediment som läggs på landdeponi som de som dumpas. Deponier på land byggs understundom med låg kvalitet och är inte långsiktigt hållbara. Dumpningsplatser kan utsätts för jordskalv, såväl på land som i vatten. Det vi gör idag måste vara tekniskt möjligt och motiverat från miljösynpunkt och sist men inte minst ekonomiskt rimligt. Miljöalarmister har en förmåga att bortse från kostnader när det allmänna skall stå för notan. 

Det är naturligt att mark- och miljödomstolarna dömer lite olika inom lagens ram. Varje enskilt fall har sina förutsättningar. Givetvis hade det varit önskvärt att domarna kring Östersjön harmonierar med de länder som angränsande till Östersjön. Men det kommer nog att förbli en dröm!  

Det är tur att vi inte har Miljöpartiet, Team Greta Thunberg och andra aktivister, som vanligen saknar djupare kunskap i sakfrågorna i debatten kring sedimenten. Men dessa klarar vanligen bara av en fråga i taget. Helhetsanalys och hållbarhetstänkande saknas hos dessa grupper. 

Det kan ifrågasättas om forskargrupper skall ge sig in i en politisk debatt, risken finns att de blir politikernas gisslan. De skall däremot tillhandahålla objektiva fakta, även i de fall de är obekväma för beslutsfattarna!

Skribenten har arbetat med undersökningar och prövningar inför omhändertagande av förorenade sediment i Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten.

Förskönande uttryck- leveranskedja

Ord kan användas för att göra förskönande omskrivningar. Ett exempel är hämtat från Lördagsintervjun i SR1 med Anna Borg, VD i Vattenfall. Intervjun handlade i stort om den stora utbyggnaden av elproduktion med olika energislag som pågår i Sverige. Även energislaget sol och Vattenfalls engagemang i solenergi togs upp. Här har Vattenfall varit beroendeav solceller som tillverkas i området Xinjiang i Kina. Där tvingas fångar arbeta i fabriker. Produktionen är beroende av råvaran kisel där Xinjiang har mycket stor förekomst för försörjning av Kina och världsmarknaden.

VD Anna Borg uttryckte sitt avståndstagande till tvångsarbete och förklarade att Vattenfall arbetar för att lösa problemet genom att se över sin leveranskedja. Hur detta skulle kunna ske konkret fick lyssnarna inte veta trots programledarnas ihärdiga frågor.

Grejen för VD Anna Borg tycks vara att dölja faktiska förhållanden genom valet av ordet leveranskedja. Här gjorde hon troligen ett misstag. Tänkande lyssnare och journalister kommer naturligtvis att jaga Vattenfall i fortsättningen för att undersöka om aktörerna på marknaden även i fortsättningen tar solceller med kisel från tvångsarbete i Xinjiang, Kina.

Sammanträffande i synen på lag och rätt

Som väntat är regeringen på väg att rädda Cementa med förlängt tillstånd att bryta kalk i Slite. Det innebär att regeringen sätter sig över lagrådets beslut. Konsekvenser kan studeras ur etisk synpunkt med hjälp av konsekvensetik. Varje annan regering hade kanske handlat på samma sätt, dvs. att sätta sig över lagrådet.

Ett beslut att intervenera i rättsväsendet blir aldrig en isolerad företeelse, utan andra konsekvenser. Regeringens beslut den 28 september att sätta sig över lagrådet sammanfaller med valet samma dag av trolig partiordförande och ny statsminister. Magdalena Anderssson har följt den socialdemokratiska etiketten att vara ytterst ödmjuk och inte ta ut valet i förskott, men har ändå börjat ställa ut löften i högt prioriterade samhällsproblem som gängkriminalitet.

Med beslutet att sätta sig över lagrådet kan nya förväntningar och krav komma att ställas på regeringen på andra områden av vem som helst. Rättsväsendets ställning som självständigt från politiken har nu rubbats – än mer än tidigare. Det lämnar fältet öppet för påtryckningar att regeringen ska träda in, t.ex gällande gängkriminalitet och våldsbrott. Ministerstyre kommer även i fortsättningen att förnekas. Vad är Cementa-fallet om inte ministerstyre? Där inte rättsväsendet räcker till enligt den politiska makten, kan ”kreativa” metoder tillgripas i försök att blidka opinionen i hopp om att kunna behålla makten.