Här kommer ett första bidrag från Jurate Kumpiene. Hon är fil.dr och forskarassistent vid Luleå tekniska universitet. Vi kommer att samla flera bidrag från forskare och praktiker som kan ge oss kunskaper och även åsikter.

Stabiliering av föroreningar i marken, Jurate Kumpiene, avd. för Avfallsteknik, Luleå tekniska universitet.

Sammanfattning

Mänsklig aktivitet har lett till att stora markområden har blivit förorenade och nya markföroreningar skapas efterhand. Behandling av dessa områden är nödvändig för att uppfylla det svenska miljömålet Giftfri Miljö. 

De flesta metaller är inte gifter i sig, det är deras form och koncentration som avgör huruvida dem blir skadliga för människans hälsa och miljön. Om man ta bort eller minskar de biotillgängliga former i marken (dvs stabiliserar), så minskar metallernas giftighet och miljörisker. Stabiliseringen av metaller i jord fås genom att kemiskt förändra dem till stabila föreningar med hjälp av tillsatser. Tillgängligheten för levande organismer inklusive människan minskas därmed genom bindning av metaller till jordpartiklar och bildning av nya svårlösliga mineraler. Metoden har tillämpats i storskaliga projekt i flertal Europeiska länder, t ex St Helens område i Storbritannien; Lommel i Belgien; Salsigne i Frankrike, etc. 

Kemisk stabilisering är bara en av många metoder som finns tillgängliga för att sanera förorenad jord. Den dominerande metoden som idag tillämpas för att efterbehandla förorenade områden i Sverige är att gräva upp den förorenade jorden för att därefter frakta den till en deponi. Vidtas ingen annan åtgärd samtidigt har föroreningsrisken enbart omplacerats, vilket i sig kan vara angeläget, men det leder inte till att potentialen för förorening påverkats. Metodens långsiktighet kan därför ifrågasättas.

 (Mer)

Urban Zingmark - föreslår att det bestäms 'väsentligt hårdare villkor för riktvärden för utsläppen och dessutom fastställa haltvärden för biologiskt nedbrytbara och näringsämnen' - och att det ska hållas muntlig förhandling i målet. De värden som föreslås av Urban Zingmark kan som en parentes jämföras med de värden som anges för att bedöma tillståndet hos sjöar och vattendrag enligt Naturvårdsverkets rapport 4918 - där gränserna för halter är satta så att inga kända (negativa) effekter föreligger på miljö och människors hälsa.

I rapporten sid 108 och följande sidor, framkommer att det hade varit bättre att INTE sanera Robertsfors bruk. 

Det hade varit bättre och billigare att kapsla in den förorenade jorden på plats. Det är också vad många ortsbor sagt under åren som projektet pågått. Men myndigheterna i samverkan med affärsintressen har inte visat respekt för invändningar från ”vanligt folk”. 

Vad om vi dessutom beaktar - vilket inte ingår i rapporten - att Fagerliden/Edfastmark skapat nya problem med läckage av arsenik och tungmetaller? Saneringen av Robertsfors bruk är ett stort fiasko! 

Läs hela rapporten ”Kostnads-nyttoanalys som verktyg för prioritering av efterbehandlingsinsatser” HÄR: Kostnads-nyttoanalys.pdf

Från förordet (vår fetstil):

Ett av riksdagens miljömål är Giftfri miljö, och i detta mål ingår att efterbehandla och sanera förorenade områden. Brist på kunskap om risker med förorenade områden och hur de bör hanteras har identifierats som hinder för ett effektivt saneringsarbete. Naturvårdsverket har därför initierat kunskapsprogrammet Hållbar Sanering.

Föreliggande rapport redovisar projektet ”Kostnads-nyttoanalys för prioritering av efterbehandling” som genomförts inom Hållbar sanering. Rapporten beskriver hur kostnads-nyttoanalys kan användas för att göra samhällsekonomiska bedömningar av efterbehandlingsåtgärder.

Arbetet har utförts inom kompetenscentrat FRIST vid Chalmers tekniska högskola, i samarbete med Enveco Miljöekonomi AB och SWECO VIAK AB. Rapporten har författats av Lars Rosén (FRIST), Pär-Erik Back (FRIST), Åsa Soutukorva (Enveco), Tore Söderqvist (Enveco), Patrik Brodd (SWECO) och Lars Grahn (SWECO). En referensgrupp bestående av Lars Barregård (Sahlgrenska sjukhuset), Per-Olov Johansson (Handelshögskolan i Stockholm) och Greg Morrison (Chalmers Tekniska Högskola) har varit kopplad till arbetet, och författarna vill tacka för gruppens synpunkter. Knut Per Hasund, Sveriges Lantbruksuniversitet, har varit Hållbar Sanerings kontaktperson för arbetet.

Naturvårdsverket har inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna svarar ensamma för innehåll, slutsatser och eventuella rekommendationer.

Naturvårdsverket i juni 2008