Så försöker RagnSells köpa sig ur vissa problem i företaget. Läs deras sajt.

"Chefen Undercover" är en kommersiell programidé från USA som kan liknas med produktplacering.

Företag betalar stora pengar för att göra reklam i TV-program för företaget och sin produkt, men utan att det ska uppfattas som betald reklam. Dolda avsikter med andra ord. Är detta etiskt försvarbart? Är programmet ett fall av undercover marketing, dvs en täckmantel för marknadsföring av företaget och deras affärer med avfall och farligt avfall? Hur det förhåller sig berättar inte RagnSells för oss TV-tittare. Expressen uttrycker att det är så:

Upplägget är mycket amerikanskt, delvis iscensatt, och har i USA visat sig vara mycket bra marknadsföring. 

Vad vi kan vara helt säkra på redan innan vi har sett programmet är att RagnSells på detta sätt får hjälp till ett bättre rykte efter alla skandaler som uppmärksammats av media. Detta har gällt påstådda svartjobb och mutbrott, skattebrott i Stockholm respektive Västerbotten. För närvarande har företaget inte någon ny anmälan om miljöbrott.

"Chefen undercover" vill visa på målmedvetet arbete för att förbättra positionen på marknaden för ett företag med problem. 

Tyvärr kan RagnSells inte sopa undan redan begångna fel, inte ens genom att anställa en käck marknadschef som ska charma publiken i TV. Kolla själv TV4 kl 21.00 den 30 januari!

Det finns långt gångna planer att bygga ett kärnkraftsverk i Pyhäjoki, Finland som ligger cirka 16 mil från Skellefteå och 20 mil från Umeå. I helgen ordnar nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken manifestationer mot byggandet - i Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå och Pyhäjoki.

Som framgår av reportage i norrländska media har anslutningen till manifestationerna inte varit så stor om man ser till antalet deltagare. Det finns förmodligen minst lika många personer som i hånfulla ordalag kritiserar aktionen. Kritikerna är sådana som hänger upp hela sitt liv på fredagsmys... Inte utsläppspys...

Minnet är kort och konstigt. Tsunamin och haverierna i Japan, kärnkraftverken i Fukushima skedde i mars 2011. Paradoxalt nog är kanske minnet av Tjernobyl starkare hos allmänheten trots att det skedde 1986, alltså för 25 år sedan.

Nätverket Kärnkraftfritt Bottenviken har tagit på sig en svår uppgift att förklara riskerna för invånarna och politikerna runt Bottenviken. Att informera och att väcka opinion för något som är en risk och inte ett fullbordat faktum är och förblir svårt.

Just därför är det en livsviktig uppgift!

Läs mer i Norrländska Socialdemokraten, VK och Naturskyddsföreningen. Se på SVT och YLE.

Jag och min hustru var i Storkyrkan för att höra julkonsert. På bänken framför satt en person som jag kände igen, Leif Lind.

Efter den fina konserten knackade jag honom i axeln och sa att jag uppskattade hans bok om produktlanseringar. Lena och jag handhälsade på Leif och hans fru. Boken "Framgångsrika produktlanseringar" kom ut 1968 och blev en mycket stor framgång.

Leif Lind var en av 1970-talets verkligt stora "marknadsgurus" inom livsmedel och andra dagligvaror. Sen började det gå fel i karriären, bl.a. motgång med butikskedjan Buketten, vilket han har kompenserat med hårt arbete och många nya uppdrag.

Leif har bland annat ägt och varit företagsledare i Buketten, Torsåsens Fjäderfäslakteri, styrelseordförande i Melkers Chark i Falun och Sörensens Fågelchark i Sävsjö och sitter i styrelsen för ytterligare ett 10-tal företag.

Jag frågade vad han gjorde idag. Han svarade att han är 74 år och att han tänker dö med stövlarna på. Han sa att han driver ett företag med sin son, ett försörjningssystem för flyg.

För att utmana sa jag att jag också tänker dö med stövlarna på, men inte med samma stövlar som på 70-talet. "Jag har köpt nya stövlar", sa jag och stirrade stint på paret Lind. Och att jag nu vid mogen ålder har gått över till ideell verksamhet. Leif och hans hustru såg frågande ut. Min hustru tyckte visst att jag var kvick i mun. Min avsikt var att snabbt positionsbestämma Leif, sisådär 35 år efter min senaste kontakt med honom.

På väg ut från kyrkan passade jag också på att fråga vad han har kvar i sin hemtrakt Dalarna. Han nämnde Melkers i Gagnef, Falun. "Jag har kontakt med en förening i Svartnäsbygden som kämpar mot vindkraften", sa jag. Leif svarade att det kände han igen, och att ingen vill ha vindkraft nära sig ("not in my backyard"). "Men vi måste ju ha el", tyckte han. "Men vi kan spara, du och jag är ju ekonomer eller hur? Och du har tydligen inte hört bullret", sa jag. "Vi måste ha vindkraft för att få el, gärna med mycket buller", sa Leif. Med eftertryck, på sjungande dalmål.

Då kände vi på ömse håll att det var läge att välja olika väg ut ur kyrkan. Leif Lind med fru sa att de skulle titta på julkrubban...

"Kul att träffas", sa jag och gled ut genom stora porten på Storkyrkan med Lena ut till marknadsgycklet på Stortorget...

Norran driver - med all rätt - och med stöd av fler ansvariga utgivare i länet och Publicistklubben en JO-anmälan mot landstingets förbud mot filminspelning, foto och ljudupptagning i sina lokaler. Och detta ärende får stort utrymme i media. Hur vore det om samma media - med samma beslutsamhet - granskade sin rapportering av andra JO-anmälningar.

Ett exempel i mängden av nonchalerade fall är detta: En JO-anmälan av en chefstjänsteman, enhetschef i Länsstyrelsen Västerbotten juni 2009, fick inte ens ett omnämnande. Ärendet gällde bl.a vägran att besvara skrivelser från sakägaren i frågor som gällde en provisorisk miljödom. Både när det gäller anmälan mot landstinget och exemplet med länsstyrelsen kan det handla om passivitet och översitteri som allvarligt kan skada nyhetsförmedling och medborgerliga rättigheter.

Media bör i eget och i allmänhetens intresse förbättra sin bevakning av JO-anmälningar överhuvud taget. Inte bara när media, här Norran med flera själva står för anmälan till JO.

Läs mer på Medievärlden.

Länk till artikel i VK.

Föreningen är värd beundran för sin kamp. Ändå hade det varit bättre att överklagan hade prövats i Mark- och Miljödomstolen. Skälen är följande:

Överenskommelsen medför att Kulturväven byggs. Biblioteket får inte finnas kvar där folket vill ha det. Men detta är ändå bara några få pusselbitar i en lång lång serie med avidentifiering och genomkommersialisering av Umeå. Eftergiften som byggbolaget fått göra, att spara stallet vid Stora hotellet är så liten och står inte i proportion till byggraseriets förödande verkningar i stora delar av inre Umeå. Föreningen Byggnadskultur hamnade i en utpressningssituation.

Vilket värde har jippon och pseudokultur som Kulturhuvudstadsåret? Inget alls. Om föreningen hade orkat stå emot utpressning så hade Kulturhuvudstadsåret 2014 kunnat få ett annat och inofficiellt tema "Riv Upp Väven". Det är det som behövs när BalticUmeåkommunkartellen intill förväxling kommit att likna fascism.