Reaktionerna till Stefan Löfvéns förestående avgång och kommentarerna till val av efterträdare är besynnerliga. Media, statsvetare, självutnämnda experter och allmänhet var snabba att uttala att det nu är dags för en kvinna. Och inte beskriven efter egenskaper utan utpekad individ, nämligen Magdalena Andersson, nuvarande finansministern. Motiveringarna har främst varit att hon uppfyller kravet att vara kvinna lämplig för uppgiften. Det återstår att se hur diskussionen landar. Som det heter nuförtiden.
Denna valprocess är lika förvånande som alltid i ett visst avseende. Ingen tycks reflektera över att valet också gäller ett nätverk som finns eller kommer att uppstå. Andersson är gift med en professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Vilken inverkan har det redan idag och vad kan det tänkas betyda i fortsättningen? Det känns naturligtvis påträngande att ställa den typen av frågor, men det hindrar inte att det kan vara relevant. Det vore bra – kanske – om kandidaten till landets högsta ämbete själv kunde sprida lite ljus om sin egen person och andra närstående som finns i hennes närhet. Hon har inte varit särskilt öppen om sina studiemeriter. Där har hon talat om att vara ”ekonomiutbildad” i en radiointervju. Hon berättade då inte om sin examen som civilekonom och sin avbrutna forskarutbildning vid elitskolan framför andra, Handelshögskolan i Stockholm.
I andra länder har man spekulerat om presidentens andra hälft i äktenskapet. President Ronald Reagan fick utstå kritik och frågor om makan Nancy och hennes inflytande med hjälp av astrologi. President Bill Clinton fick balansera den starka utstrålning och maktambition som makan Hillary hade. Dessa modifikationer av en presidents makt blev vedertagna med tiden. I Sverige har media varit återhållsamma med analyser av statsministern i perspektivet av ett äktenskap. Sådant brukar komma i efterhand. Så långt kan spekulationer upplevas som någorlunda gripbara. Svårare blir det att syna ett nätverk, nuvarande och blivande kring en statsminister.
De andra kandidaterna har radats upp mer för syns skull, kan man tycka. För att lindra intrycket av Sverige som realiter enpartistat. S-partiet kan spotta fram kandidater som fond till ett val kan vara givet på förhand. Eller har avgående statsminister försäkrat sig om Magdalena Anderssons kandidatur. Och har hon kollat med maken om han kan vara beredd att åta sig representativa uppgifter och göra avkall på tid för spännande forskning vid Handels? Det är inte självklart när värderingar om livsval har förändrats som i vår tid.