Universitetet vid Frescati i Stockholm ger spökhuskänsla

När jag skulle hämta en bok idag från biblioteket blev jag glad när jag fann boken om Karl Poppers vetenskapsteori. Boken ifråga kom 2016, jag fann i den litteratur som ordnats årgångsvis i långa rader, i en egen avdelning. Uppställning i årgångar med årtal och löpnummer på bokryggarna gör det betydligt lättare att finna vad man sökt och funnit i Libris.se. Exemplaret var förlagsnytt och oläst. Det finns förmodligen en massa böcker på detta bibliotek som tillhandahålls av byråkratiska skäl, utan tanke huruvida någon kommer att låna boken eller ens bläddra i den. Där skulle man kunna göra en mätning med hjälp av slumpvis valda böcker i ett urval för att skatta antalet jungfrueliga bokexemplar på Frescatibiblioteket. I de stora lokalerna fanns endast enstaka studenter, i caféet fanns ett fåtal. Men caféet såg ändå befolkat ut, trots allt. Där pillar man på sin smartphone mer än man tittar i böcker.

På utvägen från A-huset passerade jag en grupp på flera medelålders män iförda gula skyddsvästar som var inbegripna i livlig diskussion med en kvinna med cykelhjälm i övre medelåldern som stödde sig på sin cykel. Just när jag passerade kunde jag inte undgå att uppfatta vad diskussionen handlade om. Jag hörde henne utropa till männen ”…jag studerar på universitetet som pensionär, jag…”. På väg mot bilen, i jämnhöjd med kvinnan på ena sidan, männen i gula skyddsvästar på andra sidan, höjde jag med stolhet handen och utropade ”…det gör jag också…”. Detta fångade kvinnans uppmärksamhet som ivrigt började ställa frågor om vad jag studerade på äldre dagar, och vad jag gjort i unga år. Och bäst och mest var hennes sprudlande energi och entusiasm för studier, ”…det är så underbart härligt att studera…”. Så där stod vi två pensionärer som blivit studenter på äldre dagar, där inga unga studenter fanns inom synhåll i de spöklikt tomma lokalerna och omgivningarna på campus Frescati.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *